Ömsom vin och ömsom vatten får man kanske säga om Liverpools start på säsongen så här långt. Oavgjort i de två första matcherna mot Fulham och mot Crystal Palace var illa nog kan man tycka, och följdes därefter upp av en förlust mot Man Utd, vilket så klart aldrig tas på något särskilt bra sätt. Men så kom då Liverpools match i lördags mot Bournemouth där man tangerade ligans vinstrekord om 9-0.
Alldeles lätt att säga hur dessa resultat faktiskt ska förstås och värderas är det kanske ändå inte. Poängtappen i de första matcherna är så klart negativa, men på något sätt ändå förståeliga givet bortaplan och säsongsstart. Vinsten mot Bournemouth är så klart övertygande och imponerande, men just i detta läge framstår Bournemouth som ligans med bred marginal svagaste lag och slagpåse.
Reaktionerna från Liverpools supportrar lät hur som helst inte vänta på sig. Redan efter första matchen pratades det på flera håll som om ligan redan var avgjord, vilket kanske får ses som ett rätt enastående exempel på förmågan att tycka synd om sig själva. Här dammades även snabbt av missnöjet med FSG, alltså Fenway Sports Group, som man menar vägrar investera i spelartruppen.
Just den vinkeln blir kanske något skrattretande under en sommar som inleddes med att Liverpool brände iväg £100m på Darwin Nunez. Men det säger något om vad missnöjet med ägare, oavsett om det gäller Liverpool, Man Utd eller Arsenal, tyvärr mest av allt handlar om för alldeles för många. För de allra flesta handlar det egentligen bara om att de vill att det ska värvas fler spelare och gärna dyra spelare.
Mest av allt är det Liverpools mittfält som ådragit sig mest missnöje. Delvis handlar det säkert om skadan på Thiago Alcantara. Men annars är det kanske det vanliga letandet efter syndabockar. James Milner är inte bra nog, Jordan Henderson är inte bra nog, Curtis Jones är inte bra nog, inte heller Naby Keita är bra nog. Att majoriteten av spelarna råkar vara engelsmän är förmodligen ingen tillfällighet.
Delvis finns det ändå någon slags poäng i kritiken. Liverpools mittfält har varit trögt och lite idéfattigt i början av säsongen. Samtidigt har det kanske aldrig riktigt varit mittfältet i Liverpool som svarat för kreativiteten framåt. Mittfältet har varit motorn i Liverpools maskin. Den som kanske har stått för något mer på Liverpools mittfält det senaste året är i så fall just Thiago Alcantara.
Så långt är det kanske ändå möjligt att i alla fall förstå kritiken och frustrationen gällande mittfältet. Jürgen Klopp har hittills under sommaren varit rätt svävande under sommaren vad gäller behovet att värva mittfältare till Liverpool, och pratat mycket om det viktiga med att värva rätt spelare. Att det då måste vara en spelare som kommer spela även när skadade spelare kommer tillbaka.
Någon sådan rätt spelare verkade Jürgen Klopp mena inte fanns. Vilket om inte alla så i alla fall jag mest förstod som att Klopp mest av allt är insnöad på Jude Bellingham, men gör bedömningen att Dortmund inte kommer vilja sälja honom den här sommaren, eller att Liverpool inte kommer vilja köpa honom den här sommaren till det pris som i så fall skulle krävas, eller för all del både och.
Strax innan helgen gjorde emellertid Jürgen Klopp en kovändning gällande frågan om Liverpool skulle värva en mittfältare eller ej. Vilket kan tolkas på minst två olika sätt, det vill säga antingen att Liverpool nu bestämt sig för att ändå gå fullt ut för Bellingham redan denna sommar, eller att Liverpool och Klopp hittat någon slags kompromiss som de är beredda att acceptera i rådande läge.
En tredje tolkning vore kanske att Jürgen Klopp säger vad han säger på presskonferenser och i intervjuer och att det kan vara sant eller inte sant, och således vad han sade i fredags om en mittfältare kanske egentligen inte betyder något alls.
Jude Bellingham vore självfallet en kanonvärvning för Liverpool. Och väljer man att titta på så kallade kompromisser eller möjligen andrahandsalternativ så vore ju Frenkie De Jong en väldigt bra värvning även det, en spelare som just ryktats till Liverpool de sista dagarna, även om rykten gällande De Jong måste tas med en enorm nypa salt. Dessutom en värvning som skulle reta gallfeber på Man Utd så klart. Alltid en bonus.
Om Liverpool alltså värvar mittfältare och förstärker mittfältet, löser detta de problem som möjligen plågat Liverpool under säsongsstarten? Man kan förstå varför frustrationen riktar sig mot just Liverpools mittfält efter matcher där Liverpool tappar poäng mot lag som Fulham och Crystal Palace. Oftast är det ju just från mittfältet och framåt i själva uppspelsfasen som besvären blir allra mest uppenbara i sådana matcher.
Och visst hjälper det väl i så fall något. Men vad jag har sett av Liverpool i början av säsongen fokuserar åtminstone för min del problemen någon helt annanstans för Liverpool. Nämligen att Liverpool saknar Sadio Mané. Vilket inte specifikt handlar om Manés individuella egenskaper som spelare eller någon slags tanke om att Liverpool inte skulle ha ”ersatt” honom. Vilket de har gjort, med Luis Diaz och Darwin Nunez.
Liverpools press har inte alls haft samma intensitet i början av den här säsongen som vi har vant oss vid att se den, och där hittar vi till stor del förklaringen varför Liverpool både har sett mer öppna och sårbara ut bakåt, och mer uddlösa framåt. Motståndarna har fått mer tid i sin uppspelsfas, och Liverpool har inte varit riktigt lika bra som förut på att vinna bollen högt upp i planen, vilket varit en viktig del i deras anfallsspel.
Sadio Mané var den primära motorn i Liverpools press. Det är den egenskapen Liverpool hittills har saknat mest av allt, viktigare men kanske inte lika visuell som t ex Salahs torka. Kanske är det något som kommer tillbaka för Liverpool med lagets nya anfall, men det börjar bli lite bråttom med det, för hittills den här säsongen är det ingen våldsam överdrift att påstå att det har kostat Liverpool åtminstone fem poäng redan.
Mot Bournemouth spelade inte det där någon roll för Liverpool, Bournemouth var alldeles för dåliga och vinsten verifierade därför just ingenting för Liverpool. Men mot Newcastle ikväll kommer detta sättas på tydligare prov. Eller under högre press om man så vill.