Premier Leagues sju dödssynder

Inte alla problem och fel med den engelska fotbollen är dock särskilt allvarliga till sin natur. Alternativt så är de blott symptom på ett mer djupliggande systemfel. Inom religionen pratas om olika nivåer av synd, liksom det i Dante Alighieris Divina Commedia finns flera cirklar av helvetet för olika typer av synd, men värst av dem alla är de sju dödssynderna.

Dödssynderna utgår från frestelserna i den mänskliga naturen. En genomgång av den engelska fotbollens historia ger mängder av exempel på hur denna mänskliga natur har fått fritt utlopp, och hur de sju dödssynderna har tagit sig form inom den engelska fotbollen men också hur de aktivt har format engelsk fotboll genom åren.

Låt oss se några av dessa exempel.

LUST – (Lust, Luxuria)
Lust: 1. a: pleasure, delight b: personal inclination: wish 2. intense or unbridled sexual desire: lasciviousness 3. a: intense longing: craving <a lust to succeed> b: enthusiasm, eagerness <admired his lust for life>.

Som definitionen antyder så är Lust ett bredare begrepp än vad som brukar vara den vanliga uppfattningen. Det handlar i grund och botten om att längta efter något, att vilja uppnå något och att sätta denna längtan före övriga moraliska överväganden.

Spel i Champions League är och har varit ett föremål för intensiv längtan för många engelska klubbar genom åren. Både på grund av den status som turneringen medför och på grund av de ekonomiska fördelar som spel där medför.

Runt millennieskiftet var det här en längtan som drev Leeds United till en vidlyftighet som mer eller mindre ruinerade klubben. I syfte att etablera sig som en engelsk och europeisk toppklubb så drog Leeds på sig enorma kostnader i form av spelarköp och lönekostnader i en utsträckning som visade sig vara allt annat än hållbar.

Klubben byggde upp en kostnadsstruktur som baserades på en garanti om framtida Champions League-intäkter. När prestationen på planen inte höll, och dessa framtida intäkter uteblev, så var den finansiella katastrofen ett faktum. Inom loppet av bara några säsonger föll Leeds från semifinal i Champions League till League 1:s katakomber.

FROSSERI – (Gluttony, Gula)
Gluttony: 1. excess in eating and drinking 2. greedy or excessive indulgence <a serious failure in self-discipline>.

I mitten av 00-talet så hade Chelsea etablerat sig som en stormakt inom den engelska fotbollen. Med Roman Abramovich miljarder hade klubben värvat ihop ett storlag, förändrat den ekonomiska och sportsliga spelplanen inom den engelska fotbollen och lämnat tidigare storheter som Man Utd och Arsenal i sitt kölvatten.

Förvisso var Chelsea behjälpta av ekonomiska resurser, men styrkan var också beroende av att de använde dessa resurser på ett taktiskt klokt sätt. En taktiskt klok manager tillsattes, man byggde bakifrån och på stabila rollspelare i världsklass snarare än ett rent stjärnprojekt. Ligan vanns två år i rad och där fanns alla förutsättningar för en fortsatt och långvarig storhetstid.

Men klubben och Abramovich nöjde sig inte med det läget. Stora pengar spenderades sommaren därefter på spelare som Michael Ballack och Andrei Shevshenko, spelare som managern i grund och botten inte ville ha. Det var en överdriven form av konsumtion och brist på självdisciplin som skapade stridighet internt i klubben.

Den påföljande säsongen förlorades ligan till ett pånyttfött Man Utd efter några okaraktäristiskt svaga prestationer. Det var grogrunden till att José Mourinho lämnade klubben i inledningen av säsongen därpå och Chelsea kastades in i en tid av turbulens, deras storhetstid avbruten i förtid.

GIRIGHET – (Greed, Avaritia)
Greed: 1. a selfish and excessive desire for more of something (as money) than is needed 2. [uncountable] intense and selfish desire for something, especially wealth, power, or food.

Med Malcolm Glazers ägarskap har Man Utd hamnat i finansiell kontrovers med stora skulder och höga räntekostnader som plockas från klubbens ekonomiska överskott. Från ett supporterperspektiv har ett amerikanskt ägarskap av klubben också varit kontroversiellt, samtidigt som biljettpriserna har ökat kontinuerligt sedan 2005.

Men i den situationen har inte klubben hamnat sig självt helt oförskyllandes. En långsiktig och mycket medveten kommersialisering av klubbens varumärke och identitet har banat vägen för situationen. Inte minst var även det kalkylerade beslutet att börsnotera klubben i början av 1990-talet för att öka tillgången till kapital mer eller mindre förutbestämt att leda till en sådan typ av övertagande som Glazers stod för.

Det finns en form utav ödets ironi i att Man Utds egen girighet har lett fram till att klubben nu exploateras av ännu mer giriga fotbollskapitalister och affärsmän.

LÄTTJA – (Sloth, Acedia)
Sloth: 1. a: disinclination to action or labor b: spiritual apathy and inactivity <lack of care or interest>.

Under nära nog 25 år var Liverpool den överlägset mest dominerande kraften inom engelsk fotboll. Från mitten av 1970-talet fram till och med inledningen av 1990-talet anlände en strid ström av engelska och europeiska titlar till Anfields troféhyllor. Klubben drevs vidare och framåt med en form av mission och stabilitet som var en förebild för andra klubbar.

Men någonstans på vägen infann sig en form av liknöjdhet och stelbent konservatism. Förnyelse är av högsta vikt för fortsatt framgång men förnyelse kräver ansträngning och Liverpool, stinna på framgång, omfamnade alltför kärt uppfattningen att det sätt på vilket man alltid gjort saker var gott nog också fortsättningsvis.

Klubben slutade ta till sig nya idéer och som en konsekvens så förtvinade klubben andligt och därmed sportsligt. Det gamla försprånget åts snart upp. Andra klubbar sprang ikapp och i vissa fall förbi och Liverpool, istället för att kriga från en position av styrka, fann sig snabbt slå ur underläge. Det tog nästan 30 år för Liverpool att återhämta sig.

VREDE – (Wrath, Ira)
Wrath: 1. strong vengeful anger or indignation 2. retributory punishment for an offense or a crime <divine chastisement>.

När Newcastle strax efter jul befann sig tolv poäng före Man Utd i tabellen så var det 59 år sedan klubben sist vunnit ligan och 41 år sedan man vunnit FA-cupen eller någon annan större cuptrofé. Föreställ er den långa väntan på en ligatitel som i dessa klubbars historia drabbat Man Utd och Liverpool, och mer än dubblera det!

Det var naturligtvis en stor och känslosam period i Newcastles historia och det var något som också ledde till nervdaller. Och Man Utd åt sig allt närmare i tabellen. Och mycket stod på spel. Föreställ er hur annorlunda Newcastles öde hade kunnat se ut om de lyckats vinna ligan den säsongen och blivit av med det metaforiska spöke som hemsökt Tyneside så länge. För bortsett från det spöket så har Newcastle alla nödvändiga förutsättningar för att vara en av Englands sportsligt och ekonomiskt allra största klubbar.

Mot slutspurten av ligan kulminerade alla känslor. Man Utds knipsluge manager fällde en förstulen kommentar om motståndarnas insatser mot Newcastle. Kevin Keegan, Newcastles manager, drabbades av ett utbrott av helig vrede men lyckades med föga mer än att tydligt annonsera såväl sin egen som sitt lags emotionella instabilitet.

Newcastles ligautmaning bröt ihop och på längre sikt så vittrade klubbens stora förutsättningar och storslagna ambitioner samman i en svartvit röra av ledningsstrul, managerbyten och dåraktiga beslut.

AVUNDSJUKA – (Envy, Invidia)
Envy: 1. painful or resentful awareness of an advantage enjoyed by another joined with a desire to possess the same advantage 2. a feeling of discontented or resentful longing aroused by someone else’s possessions, qualities, or luck.

Under mer eller mindre hela klubbens existens har Man City och deras supportrar levt i skuggan av sin makalöst framgångsrike storebror. Inte minst har detta accentuerats under de senaste två decennier som sett rivalernas mest framgångsrika era i historien sammanfalla och kontrastera med bistra ögonblick i den egna klubbens historia.

Karaktären på avundsjukan synades och avslöjades i samband med först Shinawatras och därefter Abu Dhabis uppköp av Man City. Med tillgång till obegränsade resurser och den utlovade möjligheten att knäppa storebror på näsan så övergavs än det ena och än det andra av tidigare så kärt professerade klubbideal rotade i klubbens lokala samfund. Att bli som och till sist överträffa storebror har blivit den dominerande ambitionen.

HÖGMOD – (Pride, Superbia)
Pride: 1. the quality or state of being proud as a: inordinate self-esteem b: conceit  <proud or disdainful behavior or treatment> 2. a high or inordinate opinion of one’s own dignity, importance, merit.

Arsenal var vid mitten av 2000-talet tillsammans med en eller två andra klubbar etablerad som en engelsk toppklubb. De senaste tio åren hade man vunnit tre ligatitlar och ett antal cuptitlar. Alldeles nyligen hade man även kallats för The Invincibles efter att ha gått igenom en hel ligasäsong obesegrade. Man hade ett vansinnigt mångsidigt och talangfullt lag.

Det var i det läget och i samband med en stundande generationsväxling och ett arenabygge som klubben och Arsene Wenger, dess manager, valde att formulera och implementera en väldigt speciell fotbollsideologi. Det var och är en omfattande ideologi som tar upp en mängd frågor som hur en klubb ska skötas finansiellt och administrativt, hur en spelartrupp ska kultiveras och inte minst hur fotboll i grund och botten bör spelas.

En ideologi utgår närmast per definition från att ens egna idéer är de rätta och andras idéer därmed är fel. Delvis har detta synsätt skapat en ansträngd relation till andra klubbar. Men framför allt används ideologin för att rationalisera frånvaron av titlar samt att uppmana till lugn och lojalitet bland klubbens supportrar. Det fungerar helt enkelt som opium för folket.

Risken med varje form av ideologi är att den leder till en frånvaro av kritiskt ifrågasättande av den egna klubbens och organisationens syften och metoder. En ideologi kan också göra en blind för det egna lagets brister. Den egna ideologins högmod går helt enkelt före lagets fall.

Det var en ofta framförd synpunkt att Arsene Wenger envist höll fast vid vissa uppfattningar, eller vägrade att göra något åt särskilda brister, trots att han likt alla andra med lätthet kunde se dessa brister. Faran i att högmodet ihärdar är att en tillfällig titeltorka görs mer eller mindre permanent. Man skulle kunna hävda att just detta har hänt med Arsenal.

Not: En variant på den här bloggen publicerades första gången under sommaren 2015.

Man skulle kunna ifrågasätta Antonio Contes motiv med att säga detta. Kanske är det ett sätt att dämpa förväntningarna på Tottenham just den här säsongen, att betona hur andra klubbar fortfarande har konkurrensfördelar på dem. Kanske är det delvis ett sätt att fortsätta sätta press på den egna klubbledningen att helt enkelt se till så att dessa eventuella konkurrensfördelar inte längre existerar.

Samtidigt är det kanske ett påstående som skulle kunna vara något uppseendeväckande för en och annan. Trots allt spelar ju Tottenham i Champions League, till skillnad från i alla fall en av de aktuella klubbarna, vilket vi ju har hört ska vara så viktigt för klubbarnas attraktionskraft i rekryteringen av spelare. Tottenham slutar ju dessutom regelbundet före minst en och ibland båda klubbarna i ligan.

Varför skulle i så fall någon spelare välja Chelsea eller Man Utd före Tottenham? Den frågan skulle naturligtvis kunna ställas med exakt samma mer eller mindre uppriktiga oförstående som när t ex Leicesters supportrar undrade, när de befann sig högre upp i tabellen än t ex Arsenal, varför i hela friden deras spelare egentligen skulle vilka ”byta ner sig” till Arsenal.

Men den där typen av synpunkter är väl mest färgade av någon slags stolther, möjligen sårad stolthet, och blir rätt snabbt både lite tramsiga och verklighetsfrånvända. Så klart skulle en spelare i Leicester vara intresserade av en flytt till Arsenal, även om Leicester för närvarande låg ovanför Arsenal i ligan. Av flera olika skäl varav högre lön är endast ett av dem. Status och rationella förväntningar på framtiden vore andra rimliga skäl.

Om vi då skulle utvärdera Antonio Contes påstående ligger det kanske nära till hands att hitta motsvarande argument här. En spelare skulle förmodligen vara mer benägen att vilja skriva på för antingen Chelsea eller Man Utd än för Tottenham delvis eftersom dessa båda klubbar kan erbjuda spelaren högre lön. En titt på klubbarnas respektive årliga lönekostnader gör den saken fullständigt uppenbar.

Spelarens benägenhet att välja Chelsea och Man Utd före Tottenham beror dock inte enbart på lönen, utan också på upplevd status. Än så länge har dessa båda klubbar större status på den engelska och europeiska fotbollsscenen, alldeles oavsett om de slutar före dem i tabellen eller ej. Detta är naturligtvis föränderligt över tid, men betydligt mycket mer trögrörligt än att tro att det skulle förändras endast över några få säsonger.

Benägenheten beror dessutom på rationella förväntningar på framtiden. Tottenham har ännu inte visat att de skulle kunna vara en trovärdig vinnare av de stora titlarna i England eller i Europa. Vilket gör att även om Chelsea och Man Utd i olika grad anses vara klubbar präglade av problem så kvarstår synen att om dessa båda klubbar får ordning på sina problem så är de betydligt mer troliga som vinnare av stora titlar.

Ändå är det ingen av just dessa faktorer som Antonio Conte faktiskt nämner när han pratar om att Chelsea och Man Utd har en fördel över Tottenham. Conte pratar istället om Chelseas och Man Utds möjlighet att dagarna innan transferdeadline värva spelare för £80m eller för £100m. Med sådana värvningar så värvar man världens bästa spelare menar Conte, och dessa värvningar kan Tottenham ännu inte göra.

Sant för all del. Samtidigt framstår det ju lätt som om Antonio Conte med detta helt enkelt beklagar sig en aning. Vilket möjligen missar perspektivet att det är väl just därför Tottenham har anställt just honom som manager, att han ska kunna lyfta Tottenham till en högre konkurrensnivå där konkurrensfördelarna för dessa övriga lag inte längre existerar, eller åtminstone inte existerar i riktigt samma utsträckning.

Antonio Conte och Tottenham har inte råd att betrakta den där skillnaden som något slags deterministiskt faktum som binder Tottenham vid sin nuvarande position. Istället måste Conte och Tottenham se den där skillnaden som något går att påverka, både vad gäller skillnadens storlek och skillnadens betydelse. Tottenham behöver inte nödvändigtvis bekymra sig om att kunna värva de bästa eller dyraste spelarna.

Tottenham behöver egentligen bara bekymra sig om att värva rätt spelare för dem själva.

Något som möjligen skulle kunna förstås som att Derby Countys nya ägare och styrelse hade lite svårt att bestämma sig om Liam Rosenior, lagets äldre spelare som tog över som ställföreträdande manager efter Rooneys avsked. Rosenior, 38 år gammal och helt oerfaren som manager, gjorde ändå en hyfsat stabil start med Derby County i EFL League One och det var både en och annan som trodde att han skulle få jobbet permanent.

Paul Warne, 49 år gammal, är kanske inte extremt mycket mer erfaren. Han har varit manager i sex år och varit det enbart för Rotherham, vilket kanske inte är något i sig helt imponerande CV för en klubb som Derby County. Vad som däremot helt säkert var väldigt attraktivt på detta CV för Derby County är Paul Warnes tre uppflyttningar från EFL League One under dessa sex år.

Rotherham har varit en direkt motsvarighet mellan EFL League One och EFL Championship till exempelvis Norwich och Fulham mellan EFL Championship och Premier League. Det vill säga de går upp vartannat år, och åker ur igen vartannat år. Rotherham har blivit uppflyttade 2017-18, 2019-20 och 2021-22. Rotherham blev emellertid också nedflyttade både 2018-19 och 2020-21.

Kanske är det här vi hittar Paul Warnes motivation för att lämna Rotherham för Derby County, vilket alltså rent praktiskt betyder att han väljer att gå ner en division. Något som alltid är ägnat att särskilt reta upp supportrarna till den klubb man lämnar. Warne kunde gå upp i EFL Championship med Rotherham, men hade aldrig riktigt förutsättningarna att kunna hålla sig kvar i EFL Championship med Rotherham. Det har Derby County.

Derby County är en större klubb än Rotherham, och därför en klubb med större möjligheter och förutsättningar än Rotherham. Paul Warne säger mer eller mindre just detta uttryckligen när han själv förklarar varför han valde att lämna Rotherham. Warne säger sig kunna se Derby County inte bara i EFL Championship i framtiden, utan också i Premier League. Där ju Derby County har varit flera gånger förut.

Liam Rosenior gjorde en stabil och godkänd start med Derby County. Detta resulterade ändå i endast fyra vinster på nio matcher, 14 poäng och Derby County på elfte plats i tabellen, alltså en tydlig mittenplacering. Detta var uppenbarligen inte nog för att lyckas övertyga Derby Countys ägare och styrelse om att han var rätt manager att kunna ta Derby County tillbaka till EFL Championship den här säsongen.

Derby County spelar i EFL League One men ser sig naturligtvis inte som någon EFL League One-klubb. De blev nedflyttade mer eller mindre enbart på grund av saker som hände utanför fotbollsplanen, och de poängavdrag detta medförde. Här finns alltså den närmast för givet tagna uppfattningen att Derby County omedelbart ska återvända till EFL Championship, och att säsongen i EFL League One endast är ett olyckligt undantag.

Man måste tänka sig att detta perspektiv påverkade Derby Countys bedömning av i tur och ordning Liam Rosenior. Rosenior var det lite mer hemvävda alternativet som för all del kunde ha fungerat. Paul Warne det lite mer beprövade och säkra kortet för just Derby Countys räkning, efter att ha ordnat uppflyttning med Rotherham under tre av de fyra säsonger han varit manager i EFL League One.

Paul Warne är alltså i någon mening det närmaste Derby County kan hitta någon slags ”garanti” för uppflyttning, som det ju så ofta och så populärt brukar uttryckas i engelsk fotboll. Nu menar jag att inga sådana garantier finns på några nivåer, men om i det här fallet en manager lyckas med samma uppgift om och om igen så till slut måste man i alla fall börja tänka att det är mer än enbart ren tillfällighet.

En annan viktig faktor för Derby County är kanske att med Paul Warne så rekryterar de inte enbart en enda manager, utan i ett enda svep ett helt tränarteam. Warnes team, som gemensamt ligger bakom framgångarna för Rotherham, följer med honom till Derby County. Med Paul Warne följer alltså ett slags institutionellt kapital som Liam Rosenior helt enkelt saknades med Liam Rosenior.

Derby County signalerar med anställningen av Paul Warne sina ambitioner att omedelbart flyttas upp och tillbaka till EFL Championship. Paul Warne signalerar med att byta Rotherham mot Derby County sin ambition att ta sig hela den långa vägen upp till Premier League. En ambition jag är fullständigt övertygad om att Derby County knappast har något att invända mot.

Det är en väldigt lång väg att vandra, både för Derby County och för Paul Warne. Men det är åtminstone en väg som leder framåt, till skillnad från den väg som Derby County befunnit sig på de senaste åren som bara tagit dem bakåt och nedåt.

Många ruskar nu på huvudet igen åt Watford. Slaven Bilic kommer bli Watfords femte manager under bara det senaste året, och Watfords sjuttonde manager under de senaste tio åren. Som en jämförelse har West Ham haft 17 managers under hela sin existens. Det är en fullständigt makalös omsättning av managers för en enda klubb, men när det gäller just Watford är det svårt att bli alltför förvånad.

Många höjde däremot på ögonbrynen i förvåning i början av sommaren när Watford anställde Rob Edwards från Forest Green Rovers, som då precis hade vunnit EFL League Two och blivit uppflyttade till EFL League Two. Watfords managerhistoria pekade mer åt kontinentala managers, det vill säga managers som t ex Slaven Bilic, än åt att fiska efter lovande managernamn längre ned i den engelska fotbollen.

Kanske var det lite grann därför man ändå tog Watfords prat i somras om ett kulturskifte på visst allvar, att de ville bli mer långsiktiga och arbeta mer metodiskt. Anställinngen av just Edwards antydde att man menade det i handling, inte bara i vackra ord: ”We will be supporting Rob Edwards come hell or high water. We believe that he will deliver what we all want: a sustained and successful football club we all can be proud of.”

Alldeles lätt att veta vad exakt Watford egentligen menade med helvete eller högt vatten är det naturligtvis inte. Däremot, om man nu ska ta dem på orden, verkar det åtminstone inte inkludera Watford på tionde plats efter tio omgångar, en poäng under det nedre playoff-strecket, sex poäng från uppflyttningsstrecket, och med 14 poäng efter tio omgångar, med tre vinster och två förluster.

Här borde man kunna bli förlåten för att känna att Watfords försäkran i själva verket betydde ingenting och förmodligen var rätt oärlig. Om Watford hade velat var alldeles ärliga och uppriktiga, som det sades i Sovjetunionen när politiker och byråkrater grälade med varandra, så borde de hellre ha parafraserat Jean Rasczak i Starship Troopers: ”I need a corporal. You’re it until you’re dead or I find someone better!”

Möjligen är det kanske framför allt där vi också hittar förklaringen. Watford har helt enkelt hittat en manager de anser vara bättre i Slaven Bilic. Ett känt namn med erfarenhet av engelsk fotboll och med en historia av att ta upp klubbar från EFL Championship till Premier League. Watford kanske tänker att den chansen är för bra för att säga nej till, särskilt med tanken att någon annan klubb kanske får för sig att norpa Bilic.

Svårt att säga något alldeles glasklart om värdet i det resonemanget. Det skulle kunna vara både korrekt och inkorrekt. Men fotbollen, och inte minst den engelska fotbollen, drivs mycket av märkligt trögrörliga inlärda föreställningar om enskilda personer, så det är inget som direkt förvånar med resonemanget i sig. Mera förvånande vore i så fall att Watford ens anställde Rob Edwards från början.

Möjligen tyder det på någon slags fundamental oenighet inom Watford, att där finns olika falanger inom familjen Pozzo som vill lite olika saker. Det är väl inget ovanligt med just den saken, det ser vi ju i rätt många klubbar. Ett av de vanligare exemplen på just detta under senare år är ju t ex Everton, liksom för övrigt Slaven Bilics båda tidigare engelska klubbar West Ham och West Brom.

Ofta kritiseras Watford för sina ständiga managerbyten utifrån termer av lojalitet, eller rättare sagt bristen på lojalitet. Vilket skjuter lite vid sidan av målet i min mening, för lojalitet för lojalitetens egen skull kan inte värderas högre än vad som är bäst för laget eller klubben. Dessutom brister normalt sett båda parter i lojalitet, och det ligger lite i att alla ändå vet om risken in deras yrkesval, och har väldigt bra betalt för den risken.

En nyare och enligt mig också klokare synpunkt är möjligen den att det helt enkelt inte är mänskligt anständigt eller särskilt humant av Watford att agera som de gör här, med sina ständiga managerbyten. Och då syftar man både på managern och supportrarna. Att det helt enkelt inte är rimligt att riva upp både klubbens och alla managers livssituation om och om igen, utan att egentligen ens ge dem chansen att lyckas.

Just i det avseendet är det däremot svårt att sympatisera med specifikt Rob Edwards, som ju själv under tämligen kontroversiella omständigheter lät sig rekryteras i det tysta av Watford i början av sommaren, utan att kommunicera alls med Forest Green Rovers, och därmed i någon mening lämnade dem i sticket. Det finns nog både en och annan som anser att Edwards med detta har fått precis vad han förtjänar.

Vad förtjänar Watford i och med detta beslut? Att döma av reaktionerna skulle Watford i så fall förtjäna att flyttas ned till EFL League One. Mer det känns väl inte särskilt sannolikt för att uttrycka det milt. Mer sannolikt är väl i så fall att Watford kommer ha en rätt bra chans att nå uppflyttning med Slaven Bilic som manager. Vilket de för all del kanske hade haft med Rob Edwards också.

Ordet kanske är förmodligen varför Watford nu gör som de gör.

Åttondelsfinalen i EM senast var egentligen första gången det där påståendet visade sig vara osant. England vann med 2-0 på hemmaplan mot ett för all del namnstarkt men ändå mycket svagt Tyskland. Wembley gungade av glädje. Samtidigt var det där kanske också sista gången som England befann sig på en riktig känslomässigt peak med Gareth Southgate som förbundskapten.

Förra omgånges resultat bekräftade det nästan otänkbara, att England degraderas från A-divisionen i Nations League och alltså till nästa runda får spela i B-divisionen. England tog en torsk borta mot Italien, såg spelmässigt precis så eländiga ut som bara England kan se ut, och England har nu inte gjort ett enda mål på snart åtta hela timmar. Vilket kanske inte förvånar någon som sett England spela fotboll under Gareth Southgate.

Kvällens match på Wembley mot Tyskland betyder alltså ingenting rent formellt för England, de är redan nedflyttade. Det enda matchen kanske betyder är att det är Englands sista chans att bryta den negativa trend som omger laget och ge sig själva någon slags positiv kick inför kommande VM. En vinst mot Tyskland är alltid en vinst mot Tyskland trots allt.

Frågan om Gareth Southgates omedelbara avgång har så klart väckts. Det vill säga redan inför VM. Det ligger något i den frågan, men jag har väldigt svårt att se det hända. FA har inte modet att göra det, dessutom kan man ändå med viss rimlighet hävda att Southgate har gjort sig förtjänst av möjligheten att faktiskt få misslyckas på ett mästerskap, när det verkligen betyder något, innan han får sparken.

Enda skälet varför det inte pratas mer än vad det gör om Englands fiasko i Nations League är så klart att Nations League är föga mer än landslagsfotbollens Ligacup. Ingen manager har fått sparken för att deras lag har åkt ur Ligacupen. Det vore kanske just därför orimligt att en förbundskapten skulle få sparken för att dess lag har ”åkt ur” Nations League.

Men visst börjar det bli uppenbart att detta är något av ”sista dansen” för Gareth Southgate och kanske även för flera av de spelare som har varit tongivande i landslaget under hans tid som förbundskapten. Det enda som skulle kunna gå emot det är att England egentligen mot alla odds går och gör ett kanon-VM. Men även i det läget vore det på sin plats att fråga sig om det egentligen borde göra någon skillnad.

Mycket av landslagsuppehållet har handlat om Harry Maguire. Antingen för att Gareth Southgate har fått motivera eller till och med rakt av försvara Maguires plats i landslagstruppen och startelvan. Eller för att Maguire själv har använt uppehållet till att motivera och försvara sig själv, till största delen genom att hävda att problemen inte är så mycket hans eget fel utan krasst uttryckt andras fel.

Det där har naturligtvis kliat många mothårs. Helt enkelt för att det inte är särskilt snyggt att slänga sina lagkamrater framför bussen på det sättet, och för att det visar på en spelare och en person som inte riktigt är villig att ta ansvar för sina egna insatser. Vilket är en udda egenskap för en spelare som alltjämt är tänkt att vara lagkapten för ett av Englands största lag, och dessutom ordinarie mittback i Englands landslag.

Maguire har emellertid viss historik i olika former av utspel och teatraliska påhitt för att försöka förbättra sin egen image. Hit hör inte minst hans påhitt i samband med Englands förra match mot Tyskland, bortamatchen i Nations League i början av sommaren i München. Då passar Maguire på att ta en ensam tripp till Münchenminnesmärket som finns där. Ensam med undantag av ett TV-team helt händelsevis.

Ingen lär väl ha gått på det försöket till publicistisk överstegsfint. Ingen vann heller den där matchen mellan Tyskland och England i München. Frågan är om någon vinner kvällens match mellan England och Tyskland. Om det blir England som återupprättar i alla fall någon slags heder och ära både i Nations League och inför VM. Eller om det blir som det historiskt sett nästan alltid blir.

Efter 90 minuter vinner Tyskland.

Desto mer imponerande är kanske att Ipswichs Towns start på säsongen inkluderade fyra raka vinster på bortaplan, vilket är första gången detta har hänt i Ipswichs Towns hela historia. Forest Green Rovers, Burton Albion, Shrewsbury Town och Accrington Stanley var lagen som fick erfara att hemmaplan inte nödvändigtvis är någon fördel mot Ipswich. Ett Ipswich Town som hittills tappat mer poäng hemma än borta den här säsongen.

Därför var det kanske inte väldigt märkligt att Ipswich Town för någon dryg vecka sedan såg sina kommande två bortamatcher som hyfsat definierande och kanske till och med avgörande för deras säsong. Dels eftersom bortamatcher mot Sheffield Wednesday och Plymouth Argyle i sig själva måste räknas bland säsongens tuffaste ligamatcher. Dels då både Sheffield Wednesday och Plymouth Argyle är direkta toppkonkurrenter i tabellen.

Om Ipswich Town lyckades vinna båda dessa matcher så skulle ingenting kunna stoppa Ipswich Town från uppflyttning den här säsongen menade man. Om Ipswich Town däremot förlorade båda dessa matcher, och kanske dessutom förlorade dem stort eller tungt, så skulle detta kunna åsamka allvarlig skada för Ipswich Towns förhoppningar om uppflyttning den här säsongen.

Utfallet mot Sheffield Wednesday blev däremot mycket mer tvetydigt än så. Ipswich Town hade 2-0 med ungefär en kvart kvar på Hillsborough. Matchen slutar däremot 2-2. Utgår man från förhoppningar eller möjligen farhågor på förhand ett fullt acceptabelt resultat för Ipswich Town, kanske till och med ett mycket bra resultat. Utgår man från 2-0 med en kvart kvar, kanske en poäng som känns lika mycket som en förlust.

Kanske hittar vi svaret på den gåtan i hur det går för Ipswich Town mot Plymouth Argyle den här eftermiddagen. Ännu ett toppmöte i EFL League One med andra ord, och ännu en bortamatch för Ipswich Town. En match där Ipswich Town måste visa hur de faktiskt rent känslomässigt har hanterat matchen mot Sheffield Wednesday. Är Ipswich Town ett lag fullt av självförtroende, eller ett lag fullt av självrannsakan och tvivel på sig själva?

En något närmare titt på Ipswich Town visar att det är ett lag som gör i genomsnitt två mål per match, och ett lag som släpper in i genomsnitt två mål var tredje match. Vad som ligger bakom Ipswich Towns framgångar den här säsongen är alltså samma sak som redan förra säsongen hade lyft dem upp till playoff om säsongen varit bara några veckor längre, lagets försvarsspel har blivit väsentligt mycket bättre.

Kieran McKenna gör sitt allra första jobb som manager på seniornivå. Han tog över Ipswich Town för knappt ett år sedan, med Ipswich Town långt ned i tabellen i EFL League One, och långt under lagets prestationsförmåga. McKenna lyfte omedelbart Ipswich Town, var någon hårsmån från att ta dem till playoff, och hittills den här säsongen är det alltså Ipswich Town som leder EFL League One.

McKenna har förut varit ungdomstränare i både Tottenham och i Man Utd, med god framgång i båda klubbarna. Runt 2018 lyftes han upp som assisterande till Ole-Gunnar Solskjaer i Man Utds förstalag. Uppenbart är att han är taktiskt väldigt väl utbildad och det är många som betonar, både bland Man Utds ungdomar och nu bland Ipswich Towns spelare, hur väl han taktiskt förbereder sina spelare inför varje specifik match.

Med 35 matcher i ryggsäcken som Ipswich Towns manager har Kieran McKenna en vinstprocent om drygt 54% – vilket gör McKenna till en av Ipswichs Towns bästa managers åtminstone i det avseendet. 35 matcher är också tillräckligt många matcher för att kunna konstatera att även om det inte är någon garanti för beständighet, så är det i alla fall mycket mer än enbart ren tillfällighet.

Vad som mer kvalitativt har imponerat med Kieran McKenna är att förändringen och förbättringen med Ipswich Town inte har kommit med mängder av värvningar och nya spelare. Tvärtom är många spelare som köpts av andra managers kvar i Ipswich Town, spelare som Janoi Donacien, Kayden Jackson, Sam Morsy, Wes Burns, Conor Chaplin, George Edmundson, Cameron Burgess, Lee Evans, Sone Eluko och Kyle Edwards.

Vad säger då oss detta? Jo, att spelare som haft svårt att få spelet att stämma under olika managers som Paul Hurst och Paul Cook har växt både en och flera grader med Kieran McKenna som manager. Förmågan att både förbättra spelare individuellt och laget som helhet är en lika viktig förmåga som den kanske är ovanlig. Alldeles för många managers verkar se sin uppgift som enbart att ta ut en startelva av enskilda spelare.

Exakt hur Ipswich Towns tuffa match mot Plymouth Argyle i eftermiddag slutar är svårt på gränsen till omöjligt att säga på förhand. Garanterat är emellertid att Ipswich Town kommer taktiskt väldigt väl förberedda till matchen.

Vilket för all del låter som alldeles utmärkt TV så klart. Om det nu inte vore för det där att vi både vet hur det slutar och att det inte slutar helt lyckligt för Wrexham. Wrexhams säsong, deras första fulla säsong med Ryan Reynolds och Rob McElhenney som ägare, är hur som helst nu TV-serien Welcome to Wrexham, med 18 avsnitt under sin första säsong varav hälften har hunnit släppas så här långt.

Olika former av dokumentärer och realitysåpor med engelska klubbar har ju blivit allt vanligare under senare år. Man City, Tottenham, Liverpool och Sunderland är klubbar vi har fått se inifrån och senast är det ju Arsenal som fått samma ofta lätt komiska behandling. Welcome to Wrexham känns betydligt mer äkta och genuin än dessa andra exempel, kanske för att det är just Wrexham för övrigt, inte samma behov av PR.

Äkta och genuina som ägare framstår för all del både Ryan Reynolds och Rob McElhenney under den här serien. Även om man tar höjd både för att Welcome to Wrexham ändå är en egenproducerad TV-serie, och för att Reynolds och McElhenney är professionella skådespelare vars hela jobb är att framstå som uppriktiga när de spelar sina roller. Men om de fejkar så fejkar de så övertygande att det lika väl kan vara äkta.

Mest talande är kanske Ryan Reynolds förändring. Han medger själv att han aldrig riktigt har haft någon historia som supporter av något lag inom någon idrott, och var från början rätt passivt inställd som ägare i Wrexham. Men det där verkar mycket snabbt ha gått över, och kanske är det just Reynolds som lyckas bäst summera vad det egentligen innebär att vara supporter av en engelsk klubb som Wrexham på den här nivån:

”It is a horrible, cyclical, prophetic hellscape that never ceases or ebbs. I love every second, but it’s torment in equal measure. Every second is pure agony. It’s a new experience for me. I am in awe of people who have survived in that culture their whole lives.”

Sant är emellertid att både Ryan Reynolds och Rob McElhenney gick in i Wrexham med utgångspunkten att göra en TV-produkt, inte driva en engelsk fotbollsklubb. Det första var klart och tydligt målet och det andra lika klart och tydligt medlet. Vad som möjligen har visat sig under dessa första år är att dessa gränser snabbt blev väldigt suddiga, och att det på samma gång likaväl kunde vara det omvända förhållandet.

Idén var från början McElhenneys. Han hade från börjat sett framför allt Sunderlands serie Sunderland ’Til I Die och känt och tänkt att han kunde bidra till denna väldigt speciella TV-genre. Denna serie, liksom övriga serier som tittat på andra engelska klubbar, är dock i första hand någon form av dokumentär, och som därför mer eller mindre noggrant följer grundtanken att observera men inte påverka.

Welcome to Wrexham skiljer sig på sätt i mycket hög grad från dessa dokumentärer, för här är så att säga hela poängen hur Wrexham påverkas som klubb. Wrexham har under närmare ett årtionde befunnit sig flytandes och kanske långsamt sjunkandes i någon form av den engelska fotbollens kvicksand runt mitten av National League, den femte divisionen. En klubb utan något riktigt hopp eller någon större framtid.

Med Welcome to Wrexham vill inte Ryan Reynolds och Rob McElhenney endast berätta en väldigt bra story, de vill även skapa en väldigt bra story. Och om man ska bedöma den utifrån den första säsongen, oavsett om vi då pratar om klubben eller om TV-serien, och även om säsongen inte slutade alldeles lyckligt, så är det något de antingen lyckats med eller är på god väg att lyckas med. Wrexham är just nu en väldigt bra story.

Förra säsongen hann Stockport County med att få ett alldeles för stort försprång i toppen av National Leagues tabell. Ett försprång Wrexham aldrig hann med att hämta upp, och därför tvingades utsätta sig för ett playoffs alla nycker. Wrexham har inlett den här säsongen ungefär som de slutade förra säsongen, man har vunnit sex av nio matcher så här långt, ligger tvåa i tabellen en enda poäng efter Chesterfield på första plats.

Viss chans har Wrexham att överta serieledningen idag när de hemma på Racecourse Ground möter nedflyttningshotade Torquay United, samtidigt som Chesterfield spelar borta mot Maidstone United. Oavsett hur det går idag har Wrexham hur som helst positionerat sig väldigt väl den här säsongen för att lyckas med vad de inte lyckades med förra säsongen, att ta sig tillbaka till Football League och EFL League Two.

Det finns enskilda delar av Welcome to Wrexham som känns olustiga och tveksamma. Kamerorna väljer t ex tidigt att följa Wrexhams åldrande och lokalt uppväxta mittfältare Paul Rutherford. Vi lär känna honom och hans familj, och hans stolthet över att spela för Wrexham. Desto jobbigare blir det då när Wrexham efter några månader väljer att inte ge Rutherford något nytt kontrakt, och kamerorna fortsätter att slita i Rutherfords ansikte.

Kanske hade detta hänt oavsett vilka som var Wrexhams ägare, förmodligen hade det hänt med vilka som helst ägare som börjat driva Wrexham med större ambitioner än förut. Det vore helt fel att påstå att det beslutet fattas för att göra bättre TV, och den här typen av beslut är trots allt väldigt vanliga inom fotbollen, men lik förbannat väljer ändå producenterna att fånga och visa upp allting med sina kameror och göra TV av det.

Huvudsakligen är dock Welcome to Wrexham, liksom Reynolds och McElhenneys ägande av Wrexham, en positiv sak. De har inte belastat klubben med tunga skulder, de har inte gjort Wrexham till ett politiskt projekt för att sporttvätta och legitimisera reaktionära och repressiva nationalstater. De har gett Wrexham, både klubben och staden, nytt hopp om framtiden inte till priset av detta, utan till priset av TV-kameror och en TV-serie.

Content är guld värt i dessa tider. Och Wrexham med Welcome to Wrexham visar på en möjlig marknad även för andra engelska klubbar av ungefär motsvarande storlek. För sådana här verklighetsbaserade serier med sin alldeles egna och omanipulerade dramatik har lätt att hitta sin publik. Det är inte serier som kräver de allra största klubbarna utan som tvärtom kanske till och med vinner på att följa de mindre klubbarna.

Ett helt nytt sätt att istället rikta strålkastarljuset mot den engelska fotbollens mindre klubbar och ligorna längre ned i systemet, att synliggöra dessa klubbar, presentera dem för en helt ny och större publik, ge nya klubbar hopp som kanske inte hade något större hopp förut, ge dem en framtid. Eller, vilket kanske är ett bättre sätt att uttrycka saken i just det här specifika sammanhaget:

Ge fler engelska klubbar som Wrexham en väldigt bra story!

England kvalificerade sig med lätthet till VM, men samtidigt var knappast att kvalificera sig till VM särskilt svårt för England. Gareth Southgates landslag vann åtta av sina tio matcher med 39 gjorda mål och endast tre insläppta. England slutade sex poäng före Polen på andra plats i gruppen. England tog sig lätt till VM.

Efter att ha slutat fyra i VM 2018 och därefter förlorat EM-finalen på straffar senast, ett EM som England i realiteten spelade på hemmaplan, vore det kanske naturligt om England hade känt sig lite stukade. Känslan är att detta var höjdpunkten för ett landslag som hela tiden lovat mer än vad det kanske har hållit.

Fastän England har slutat fyra och tvåa i sina två senaste mästerskap har England inte vid något tillfälle lyckats att vinna de riktigt viktiga matcherna mot de riktigt stora landslagen, utan dessa matcher förlorade man. VM såg England förlora mot Kroatien och två gånger mot Belgien. Och i EM förlorade England till slut mot Italien.

England under Gareth Southgate har onekligen vunnit tillbaka det engelska landslagets plats i folkets hjärtan, men de har sällan om någonsin vunnit de största matcherna mot det bästa motståndet. Oavsett hur mycket det än har sjungits att fotbollen kommer hem så envisas fotbollen med att hålla sig borta från England.

Inget lag varar för evigt, ej heller ett landslag. Även om spelarna i Gareth Southgates England knappast är redo ännu för elefantkyrkogården så är det flera viktiga spelare som börjar röra sig uppåt i åldrarna, och England har oroväckande tunt om ersättare för just dessa väldigt viktiga spelare.

Harry Kane, Raheem Sterling, Kyle Walker, Harry Maguire med flera har samtliga varit nyckelspelare under hela Gareth Southgates tid som manager. Men England saknar några naturliga och realistiska ersättare till dem, både om de skulle bli skadade eller till slut välja att lägga av. Englands successionsordning är i högsta grad tveksam.

Englands problem är däremot inte enbart åldrandet eller den möjliga bristen på omedelbara ersättare för viktiga spelare. Ett lag kan köra fast i gamla rutiner och tröttna av helt gruppsykologiska skäl. En gnagande känsla är att det är just precis där som Gareth Southgates England befinner sig.

Om Nations League den här gången har bevisat något för England så är det kanske att landslaget saknar något större djup i landslagstruppen. Gareth Southgate har i relativt hög utsträckning valt att spela någon slags andrauppställning i Nations League, och detta har alls inte varit tillräckligt för att vinna mot Italien, mot Tyskland eller ens mot Ungern.

Kanske har Nations League därmed också gett oss ett negativt svar på frågan om Gareth Southgate har verktygen att förnya England som landslag. Att England är på väg att sluta sist i sin Nations League-grupp indikerar tämligen tydligt att Southgate saknar bärkraftiga idéer för en sådan föryngring och förnyelse.

Alltså talar mycket för att detta VM blir Gareth Southgates sista mästerskap som Englands förbundskapten, eller åtminstone borde bli det. Liksom att Englands två matcher i Nations League detta förlängda veckoslut mot Italien och Tyskland är föga mer än träningsmatcher inför VM för England.

Enda farthindret för en sådan utveckling är att det är svårt att säga vem som egentligen vore en bättre och även realistisk ersättare. Det är inte bara viktiga spelare som England saknar vettiga ersättare för. Detsamma kan sägas om Englands förbundskapten.

Arsenal är inte på något sätt annorlunda i just detta avseende. Däremot skulle man väl kunna säga att för närvarande verkar det finnas både ett och annat rätt gott skäl för dem att känna sig särskilt påhoppade. Inte för att de nödvändigtvis befinner sig i en annan position än vad flera andra klubbar har gjort före dem, och därför behandlas annorlunda, utan för att just nu råkar det vara Arsenal som så att säga sitter i ”heta stolen”.

Framför allt verkar det vara de här halvt om halvt populära prat- och debattmagasinen som TalkSport med flera, det vill säga etermedias närmaste motsvarighet till pressens tabloider, som gjort Arsenal till något av ett favoritämne hittills den här säsongen. Allt verkar irritera dem för närvarande, att Arsenal firar sina segrar, att Arsenals spelare pikar motståndare på sociala medier, och nu senast att Arsenal debuterar en 15-åring.

Kort sagt går det att förstå om Arsenal och Arsenals supportrar möjligen känner sig en aning påhoppade, och kanske även lite som att det inte spelar någon som helst roll vad de än gör så kommer de bli påhoppade ändå. Om inte annat så är det ju något som helt säkert ger dem ammunition för olika påståenden just om att de skulle vara förföljda och särskilt utsatta av engelsk press och media.

Arsenal firar vinster

Arsenal har vunnit matcher mot t ex Fulham och Aston Villa med uddamålet, och firat tämligen tydligt efter båda vinsterna. Vilket fått både en och annan att kritisera dem för att fira ”som om de vunnit ligan”.

Här har vi i själva verket ett uttryck för något av det just nu fånigaste som finns inom den engelska och europeiska fotbollen, den här tankegången att det på något sätt skulle vara fel eller ovärdigt att, annat än vid vissa speciella tillfällen, fira att man vinner.

Något går det kanske att förstå, även om det inte därför blir mer begåvat, när detta framhävs av motståndarsupportrar vars enda vilja är att förminska andra lags insatser, men när det kommer från gamla spelare i officiella media?

En gång i tiden instruerade Alex Ferguson specifikt sitt Man Utd att verkligen se till att tillsammans fira inte bara alla vinster utan alla mål. Han förstod att detta var ett snabbt sätt att skapa sammanhållning, gemenskap och ett positivt momentum.

Vad det är som övertygat en handfull äldre män i engelska media att spelare bara ska vara stoiskt buttra på fotbollsplanen, möjligen med undantaget om de skule råka vinna ligan eller en större europeisk cup, är omöjligt att förstå sig på.

Lika obegripligt är det att kritisera Arsenal för att de firar när de vinner fotbollsmatcher. Det är väl precis vad de bör göra. Om inte annat är det väl bra om de passar på att fira när de har möjlighet.

Arsenal på sociala medier

Sedan var det Arsenals vinst mot Brentford efter vilken ett antal av Arsenals spelare gick ut på sociala medier med spydiga kommentarer till kanske framför allt Ivan Toney, som efter motsvarande match förra året själv haft ett och annat att säga.

Toney själv gjorde kanske ingen jättestor grej av det hela. Han menade att när en av Arsenals spelare dissade honom var det mest bara roligt, men att när fler och fler började göra det så kanske det gick till liten överdrift.

Men pratmedia gjorde så klart större sak av saken. Det är lätt att förstå logiken. Konflikt är ju vad som får hela karusellen att snurra och här fanns ju onekligen fröet till en rätt saftig konflikt.

Här går det att ha lite olika uppfattning. Å ena sidan är kanske den här typen av banter på sociala medier rätt oskyldigt i slutänden och givet att Toney så att säga gav sig in i leken så får han väl också leken tåla någonstans.

Å andra sidan riskerar det också bli lite onödigt och just riskera den här typen av rubriker och diskussioner helt i onödan. Inte minst för Arsenal som kanske har en rätt osund historia av detta med spelare som ska käfta på sociala medier i medgång.

Den större invändningen är kanske att Arsenal visar någon form av svaghet med detta, att de tog så illa vid sig av vad en spelare i Brentford skrev för över ett år sedan att de nu alltså måste retaliera. Ömskinn snarare än det tjocka skinn som nog behövs.

Arsenal debuterar en 15-åring

Arsenal debuterade mot slutet av matchen mot Brentford Ethan Nwaneri, som med sina 15 år blev den yngsta spelaren någonsin att spela i Premier League. Nwaneri byttes in på tilläggstid med Arsenal i en betryggande 3-0-ledning.

Det där har nu frejmats på sina olika håll som något slags spel för gallerierna av Mikel Arteta, ett sätt att framhäva sig själv mest av allt. Ett cirkusnummer, ett publikt stunt eller vad man nu väljer att kalla det.

Artetas beslut att slänga in Nwaneri först på tilläggstid med Arsenal i 3-0-ledning minskar kanske inte risken för att det hela ska ses som ett byte och en debut ”bara för att” så att säga. Varför inte byta in Nwaneri tidigare om man nu var seriös med det?

Men samtidigt är det också rätt larvigt att göra någon större sak av. Frågan är väl om Nwaneri själv klagar på att få ha varit med i Arsenals matchtrupp, sitta på bänken och göra ett för all del väldigt kort inhopp. Svårt att se att han faktiskt gör det.

En och annan menar att det skulle vara socialt oansvarigt av Arsenal och Arteta att debutera en 15-åring i Premier League. Samtidigt borde nog Arteta ha en betydligt bättre koll på vad som är ansvarsfullt i det specifika fallet än pratmakare i engelsk media.

Man kan självfallet även fråga sig vad det är i dessa få månader som skiljer Nwaneri i ålder från tidigare unga debutanter som t ex Harvey Elliott, Cesc Fabregas med flera i detta avseende. Det var inga som tyckte det var oansvarigt med dem.

Allt den här kritiken egentligen har gemensamt, det som så att säga förenar och håller ihop den, är att Arsenal för närvarande råkar leda ligan. Det blåser på toppen i engelsk fotboll, gör så för alla lag och gör så även för Arsenal.

Det råkar bara vara väldigt länge sedan som Arsenal själva upplevde det.

Från dessa höjder har Bradford därefter fallit och sedan fortsatt falla. Bradford har genomgående under senare årtionden befunnit sig i den engelska professionella fotbollens två lägsta divisioner, EFL League One och Two. För ungefär nio år sedan var det många som trodde att Bradford var på gång igen, med uppflyttning till EFL League One via playoff och dessutom final i Ligacupen, men det visade sig vara en skimär.

Bradford är återigen tillbaka i EFL League Two. Men väl där så ruskade de ändå om den engelska fotbollen förra säsongen när de liksom från ingenstans anställde Mark Hughes, en trots allt känd brittisk fotbollsprofil, och tidigare manager för klubbar som Man City, Southampton och Stoke m fl, liksom förbundskapten för Wales. Ett väldigt stort namn för vilken som helst klubb i EFL League Two, även för Bradford.

Mark Hughes försvann från rampljuset i den engelska fotbollen efter sin korta tid med Southampton för cirka fyra år sedan. Han var inställd på att ta en paus från fotbollen efter det jobbet, men pausen sammanföll sedan med pandemin som lamslog fotbollen och blev därför längre än vad som kanske var tänkt. Både en och annan trodde kanske att Hughes hade gjort sitt inom engelsk fotboll.

Ungefär samtidigt hade Bradford ett besvärligt läge i EFL League Two. Drygt halvvägs in på förra säsongen sladdade Bradford runt mitten av tabellen, kom allt längre och längre från till och med pratet om playoff-platser och hade dessutom förskräckligt svårt att vinna matcher hemma på Valley Parade, saker som helt säkert hängde ihop. Bradford sparkade Derek Adams och letade under februari efter sin nästa manager.

Till synes en match gjord i himlen med andra ord. Men visst var det många som höjde på ögonbrynen när Bradford meddelade att de anställt Mark Hughes som manager. De allra flesta verkade ta för givet att detta skulle komma att bli tämligen kortvarigt, att Hughes inte hade någon avsikt att bli kvar i Bradford och i EFL League Two utan snart söka sig vidare, och att detta därför var en anställinng mest for show av Bradford.

Delvis får man kanske också lite den bilden när man hör Bradfords klubbledning, tränarstab och vissa spelare prata om Mark Hughes. Det pratas mycket om den aura och auktoritet som Hughes har som manager, men dock mindre om vad han rent tekniskt och taktiskt faktiskt för med sig som manager. Man verkar helt enkelt fästa större vikt vid namnet Mark Hughes än vid managern Mark Hughes.

Däremot är ju Mark Hughes kvar i Bradford även den här säsongen, och det ger självfallet en helt annan bild. Om Hughes hade tänkt sig Bradford bara som en tillfällig väg in i fotbollen igen så hade han väl förmodligen hittat en klubb högre upp i seriesystemet under sommaren. Men så har dock inte blivit fallet och det lär nog inte bero på att Hughes har saknat erbjudanden.

Något måste man tänka sig att detta beror på att Bradford är en rätt stor klubb med en rätt stor historia, inte minst för nivån i EFL League Two. Bradford är en anrik klubb från Yorkshire, en klubb med en bred supporterbas och dessutom en stor arena i Valley Parade. På samma sätt som klubbar som t ex Sunderland och Sheffield Wednesday är lite för stora för EFL League One så är Bradford lite för stora för EFL League Two.

Något frestande måste det alltså vara för Mark Hughes att vara managern som tar Bradford uppåt i det engelska seriesystemet igen. Hellre det än att hoppjerka runt bland flertalet mindre engelska klubbar högre upp i det engelska seriesystemet. Och för ett Bradford som under en längre tid dragits med ett omfattande supportermissnöje är en manager som Mark Hughes en bra signal åtminstone om klubbens ambitioner.

En signal som skickas inte bara till Bradfords supportrar utan också till Bradfords spelare, som i mångt och mycket är spelare som antingen har spelat högre upp i det engelska seriesystemet eller åtminstone har potentialen att kunna spela högre upp i det engelska seriesystemet. Vad Mark Hughes aura och auktoritet har medfört är att få energin i spelartruppen att öka, liksom kvaliteten och intensiteten på träningarna.

Annars är det kanske så här långt framför allt vid sidan av fotbollsplanen som Mark Hughes har haft störst betydelse för Bradford. Organisationen runt laget har förstärkts rejält, professionaliserats och moderniserats. Framför allt fitnessfrågor har fått en helt annan roll och struktur i Bradford nu än vad som har varit fallet förut. Detta ställer i sin tur nya krav och förväntningar på Bradfords spelare.

Förväntningarna på Bradford inför den här säsongen, både från press och supportrar, är inget mindre än en seriös uppflyttningsfajt och troligtvis uppflyttning till EFL League One i slutet av den här säsongen. Allt annat skulle vara en rejäl besvikelse. Man får säga att Bradford ändå har inlett den här säsongen rätt lovande. En något svag start oroade, men fyra vinster och 13 poäng på de fem senaste matcherna ger Bradford en femteplats.

Ska Bradford lyckas höja sig därifrån krävs att de fortsätter vara starka hemma på Valley Parade. Bradford spelade oavgjort i två av sina tre första hemmamatcher den här säsongen, men har därefter vunnit två raka. En klubb som Bradford och ett lag som Bradford bör ha potentialen att kunna dominera sina motståndare på sin hemmaplan, och behöver kunna göra det om de ska lyckas bli uppflyttade.

Lördagens hemmamatch mot AFC Wimbledon är ett bra tillfälle för Bradford att markera formen i detta avseende.

De Zerbis profil som manager passar hur som helst Brighton som handsken måste man väl ändå säga. De Zerbi representerar en intensivt offensiv fotboll av det moderna slag som Brighton har nått sådana framgångar med under Graham Potter, och De Zerbis tre år med Sassuolo såg dem konsekvent prestera långt över förväntningarna i Serie A, och vad som ändå är en erkänt taktiskt tuff liga.

Något säger det så klart att efter åren med Sassuolo så rekryterades De Zerbi av Shakhtar Donetsk, en klubb som regelbundet spelar i Champions League. Nu blev De Zerbis tid i Ukraina inte alls särskilt långvarit på grund av kriget, men han lämnade Shakhtar Donetsk med laget i toppen av tabellen och en vunnen supercup. Brighton anställer alltså en ung manager med ett mycket piggt CV som manager i europeisk fotboll.

Kanske är man benägen utifrån hur bra Brighton ändå har bedrivit sin verksamhet de senaste fem – tio åren att därmed utgå från att också anställningen av Roberto De Zerbi är ett bra beslut. Om Brighton har gjort allting rätt under så här lång tid, så varför skulle de inte ha gjort också detta rätt?! Detta är kanske inte det allra mest logiska sättet att tänka, men rent instinktivt har det ändå en poäng.

Brighton själva verkar hur som helst nöjda. Något annat är väl för all del inte att förvänta sig, de kommer knappast att hålla något annat än mycket goda miner utåt, men den här gången känns det faktiskt helt genuint och uppriktigt när Tony Bloom och Paul Barbert båda säger att De Zerbis var deras första val som ny manager och att han är den enda manager som de ens bemödade sig med att intervjua.

I andra fall hade man kanske kunnat resonera att detta tydde på lite dålig fantasi och därmed begränsade alternativ att välja mellan. I just Brightons fall, och just i detta fall, ligger det betydligt närmare till hands att det snarare tyder på att Brighton har järnkoll på marknaden och är väldigt klara med vilka managers de verkligen vill ha, och även i vilken ordning de helst vill ha dem.

Det finns helt enkelt två helt olika sätt att få något att se väldigt enkelt ut. Det ena sättet är att inte alls vara förberedd och bara göra något vad som helst. Det andra sättet är att vara extremt förberedd och göra exakt det man redan tänkt sig. Skillnaden ser man snarare i utfallet och kanske även i förmågan att konsekvent och kontinuerligt fatta beslut av hög kvalitet.

Nu kanske inte just dessa italienska idémanagers är några som normalt sett brukar göra någon större succé just i Premier League. Maurizio Sarri, Walter Mazzarri, Francesco Guidolin är några exempel som i olika utsträckning får sägas ha antingen misslyckats eller kanske till och med floppat i Premier League. Inte för att de är dåliga managers nödvändigtvis, men vissa italienska managers gör sig helt enkelt bäst i Italien.

Det är ändå lite svårt att placera in Roberto De Zerbi i just denna kategori av italienska managers. Han är för all del lite mer ideolog än praktiker, kanske till skillnad från managers som Antonio Conte, Carlo Ancelotti och en gång i tiden Roberto Mancini, men djupt influerad som han ändå anses vara av Pep Guardiola så känns det redan där som om De Zerbi har ett mer globalt sätt att tänka som kan passa väldigt väl i Premier League.

Dessutom kommer Roberto De Zerbi till en väldigt organiserad och välskött klubb i Brighton, med en tydlig egen identitet och struktur. Därmed har De Zerbi rimligtvis klart bättre förutsättningar att verkligen lyckas än vad sådana som Sarri, Mazzarri och Guidolin hade i sina respektive klubbar; Chelsea, Watford och Swansea. Brighton och De Zerbi känns som en väldigt bra fit.

Dock är det höga förväntningar som Roberto De Zerbi måste motsvara. Han tar över ett Brighton som Graham Potter lämnade på fjärde plats i Premier League. Bara att försöka bevara ungefär den positionen får väl anses vara svårt nog. Mycket av pratet om Brighton hade börjat handla om lagets möjligheter att nypa en europeisk cupplats. Allt annat än att lyckas med detta riskerar att uppfattas som något av ett nedköp.

Just detta är kanske den största faran för Brighton och Roberto De Zerbi. Att allting härifrån, åtminstone den här säsongen, kommer att jämföras med vad man menar att Brighton hade kunnat uppnå om de fått behålla Graham Potter som manager. Sedan behöver ju inte det vara någon särskilt realistisk uppfattning över huvud taget, då den ju aldrig kommer behöva prövas av verkligheten.

Att Brighton anställer Roberto De Zerbi retar säkert inte gallfeber enbart på Juventusfansen, utan även på alla dem som verkar tycka att Sean Dyche vore toppen för alla tillgängliga engelska fotbollsjobb. Hur hög uppfattning man än har om Dyche så hade det ändå varit en extremt märklig anställning för Brighton. En manager med en helt annan idé och profil än den som gjort Brighton framgångsrik.

En idé och profil som passar väldigt väl ihop med Roberto De Zerbi.

Vilket möjligen skulle kunna diskuteras. Å ena sidan kommer Gareth Southgate självfallet vilja ha med sig spelare han ser som självklara i en VM-trupp. Å andra sidan kan man tänka sig att Gareth Southgate även kommer vilja testa eventuella tankar han har om spelare som kanske befinner sig runt marginalerna av hans tänkta VM-trupp, och gärna gör det i ett Nations League med tveksam betydelse för England.

Just den här Nations League-kampanjen har blivit Gareth Southgates hittills enda egentliga misslyckande som Englands förbundskapten. Ingen vinst på fyra matcher, två förluster mot Ungern, varav framför allt den sista stora förlusten på hemmaplan tog rätt hårt på det engelska fotbollspsyket, gör att England i högsta grad riskerar att åka ner en division i Nations League.

Oklart vad för betydelse man egentligen ska tillskriva detta. Nations League är lite som Ligacupen för landslag, visst är det tävlingsmatcher men det är långt ifrån de matcher som är högst prioriterade, åtminstone i turneringens tidiga skeden. Samtidigt är det kanske en osäkerhetskänsla som England inte vill gå in med till ett VM där de ansetts vara en av favoriterna att vinna, att ha gjort ett stort fiasko i Nations League.

Gareth Southgate har tagit ut 25 spelare i denna landslagstrupp. Av dessa 25 spelare är 15 av dem antingen målvakter eller försvarare, vilket tämligen klart och tydligt indikerar var Southgates taktiska prioriteringar befinner sig någonstans. Vilket inte borde överraska någon som har sett England spela sina senaste mästerskap. Southgate kommer alldeles klart fortsätta köra på sin redan beprövade taktik, på gott och på ont.

Men självfallet är det inte en uttagning som gjort alla nöjda. Supportrar till olika klubbar har naturligtvis sina väldigt bestämda uppfattningar om att just deras spelare minsann borde vara med, och naturligtvis i dessa sammanhang kan man inte bara inte hålla med, utan det handlar så klart om ett bias från Southgates för vissa klubbar men mot just deras specifika klubb. Finns det större lipsillar än storklubbsfans?!

Vilka är då de stora frågetecknen kring Gareth Southgates landslagstrupp, hans sista landslagstrupp innan VM-truppen ska tas ut, om nu det har någon som helst betydelse?

(8) Var är Ben White?

Förmodligen den utelämning som upprört flest, han spelar ju också för en klubb vars supportrar ofta är väldigt känsliga med sådana här saker, och dessutom generellt har en väldigt hög uppfattning om just sina spelare.

Här kan för all del uppfattningen, om än kanske inte graden av upprördhet, ändå anses motiverad. White har varit strålande för Arsenal och har varit strålande under flera säsonger, och känns steget före flertalet andra mittbackar i landslagstruppen.

(7) Ska verkligen Trent Alexander-Arnold vara med?

En spelare som däremot fortsatt är med i Southgates landslagstrupp som det finns väldigt goda skäl att fråga sig varför han är med är Alexander-Arnold, som varit mer eller mindre bedrövlig hittills den här säsongen.

Möjligen är Southgate bränd från första gången han petade Alexander-Arnold och inte vill ha den diskussionen hängandes över sig ännu en gång, men med så många andra skickliga högerbackar i truppen är det ett beslut som sticker i ögonen.

(6) Var är Liverpools mittfältare?

Endast fem mittfältare ingår för närvarande i Gareth Southgates landslagstrupp, varav en av dem precis har dragit på sig ännu en skada, det vill säga Kalvin Phillips. Detta måste anses i sig vara tämligen anmärkningsvärt.

Minst lika anmärkningsvärt är var någonstans Liverpools alla mittfältare. Jordan Henderson är inte med, James Milner är inte, en ung Harvey Elliott som varit strålande hittills den här säsongen är inte heller med. Mer eller mindre obegripligt.

Någon jag däremot tror inte precis klagar över den saken, och det kan ju mycket väl antas ha något med saken att göra, är Jürgen Klopp.

(5) Är Marcus Rashford och Jadon Sancho fortfarande petade?

En av de stora snackisarna förra våren, liksom en kanske ofrånkomlig följd av Man Utds fullständiga sammanbrott förra säsongen, var att Marcus Rashford och Jadon Sancho blev av med sina platser i den engelska landslagstruppen.

Många har pratat om just den saken inför den här säsongen om hur viktigt det är för både Rashford och Sancho att jobba sig in i VM-truppen igen. Både Rashford och Sancho har varit betydligt bättre hittills, men ännu verkar det alltså inte vara tillräckligt.

(4) Var är James Maddison?

Leicester har sannerligen inte varit bra den här säsongen, men en spelare det knappast går att klandra för den saken är James Maddison, som i flertalet matcher har varit alldeles strålande på planen, även mot mycket bra motstånd.

Ändå fortsätter alltså Maddison stå utanför landslagstruppen. Desto märkligare när man ser både det låga antalet mittfältare i Southgates trupp, och att en spelare som Jack Grealish fortfarande håller en plats, en spelare Southgate inte visat något förtroende för alls.

(3) Platsar verkligen Ivan Toney?

Nyheten i just denna landslagstrupp är att Ivan Toney har fått en plats. Så färsk är för övrigt den nyheten att FA inte ens har hunnit med att skaka fram en spelarbild på Toney, till skillnad från alla andra spelare i truppen.

Inget snack om att Toney har varit riktigt bra som anfallare i Brentford, och det är kul att se sådana spelare ges chansen också i landslaget. Det känns ändå lite långsökt att Toney skulle kunna vara något annat än bänkvärmare i ett möjligt VM.

(2) Hur kommer det sig att Ollie Watkins inte tar en plats?

Vad som kanske gör uttagningen av Ivan Toney desto märkligare är att en anfallare som Ollie Watkins aldrig har tagit en plats i Gareth Southgates landslag. Watkins har många gånger varit fenomenal för Aston Villa, även under den här säsongen.

Problemet för Watkins är möjligen att just på den positionen är Harry Kane så given att det inte är någon idé för någon annan spelare att ens fundera på saken. Men samma sak gäller så klart t ex Ivan Toney.

(1) Ska verkligen Harry Maguire och Luke Shaw vara med?

Varken Maguire eller Shaw har varit delaktiga i vad som ändå varit någon slags uppryckning för Man Utd den här säsongen. Det har blivit rätt så tydligt att både Maguire och Shaw har tappat sina ordinarie platser i Man Utds backlinje.

Lik förbaskat är de med i Gareth Southgates landslagstrupp. Vilket naturligtvis är måttligt populärt i andra läger, inte minst de läger som tycker det är både förskräckligt och förfärligt att Ben White inte är med i truppen för övrigt.

Delvis går det för all del att förstå Southgate. Maguire och Shaw har alltid varit bra just i Englands landslag, det är spelare runt vilka han ändå har byggt sin backlinje som varit väldigt lyckad i både VM och i EM. Det är inget man bara slänger bort några månader innan nästa VM.

Men visst kan det leda till en och annan fråga hos andra spelare som fått höra att om de inte spelar regelbundet för sina klubbar så spelar de heller inte för England. Men det beror så klart också lite på vad Southgate faktiskt har att välja mellan.

Något jag misstänker hjälper framför allt Luke Shaw.

Något typiskt är det så klart för Premier League. Förra helgen när det inte fanns något som helst behov av att ställa in och skjuta upp matcher så valde man att göra det både frivilligt och opåkallat, som något slags performativt sätt att visa respekt. Den här helgen, när man alltså väljer att inte ställa in eller skjuta upp några matcher, blir man däremot tvingade att göra det av helt praktiska skäl.

Premier League har med detta bundit inte bara sina egna händer bakom ryggen, utan även satt flera klubbar i brydsamma situationer. Bara att försöka knyckla in en match i det redan tuffa spelschemat kan bli både svårt och krångligt. Att för Chelsea, Liverpool, Man Utd, Leeds, Brighton och Crystal Palace knyckla in två matcher kommer göra livet och säsongen mycket mer obekväm för dem.

Man skall dock inte gråta över spilld mjölk sägs det ju. Hellre än att beklaga sig över matcherna som inte blev av den här söndagen går det ju att se fram emot de matcher som ändå blir av. Nämligen Brentfords match mot Arsenal under tidiga eftermiddagen, och därefter Evertons match mot West Ham under sena eftermiddagen. Två matcher var och en med sin lite olika appeal.

Brentford vs Arsenal

Den här matchen inledde förra säsongen. Den gången vann Brentford övertygande och med den segern ställdes också många av de frågetecken som Arsenal hade att brottas med under mest hela den säsongen.

Frågan är om och i så fall hur den här matchen slutar annorlunda. Både Brentford och Arsenal har inlett den här säsongen mycket bra. Brentford har bara förlorat en enda match så här långt och ligger nia i tabellen efter sex omgångar.

Arsenal å sin sida ledde ju ligan inför den här omgången. Man inledde med fem raka vinster innan den första förlusten kom i senaste matchen borta mot Man Utd. Hur vi ska bedöma Arsenal beror mycket på hur de kommer svara på den typen av motgång.

Både Man City och Tottenham vann ju under lördagen, så om Arsenal vill behålla den där förstaplatsen måste de helt enkelt vinna mot Brentford. Annars kommer Arsenal för första gången den här säsongen kunna titta uppåt i tabellen och se mer än bara blå himmel.

Everton vs West Ham

Fascinerande match mellan två lag som båda befinner sig på varsin sida om det så kallade nedflyttningsstrecket, som samtidigt är två lag som inte borde behöva befinna sig ens i närheten av nedflyttningsstrecket.

West Ham har startat den här säsongen oväntat svagt måste man nog säga, med en enda vinst på sina första sex matcher. Spelmässigt har dock West Ham sakta men säkert blivit allt starkare, i synnerhet efter den första vinsten mot Aston Villa.

Hemmamatchen mot Tottenham slutade 1-1 men det var en match som West Ham rent spelmässigt dominerade och kanske i någon menin förtjänade att vinna. Bortamatchen mot Chelsea förlorades med 1-2, men först efter några extremt tveksamma domslut.

Everton är det enda laget i ligan, tillsammans med Leicester, som ännu inte vunnit en enda match den här säsongen. Å andra sidan är det nu fyra matcher sedan Everton faktiskt förlorade en match, med fyra raka oavgjorda matcher i bagaget.

Dags för Everton att vinna sin första match nu. David Moyes har inte haft någon större lycka med sig när han förut har återvänt med något av sina lag till Goodison Park, hans gamla jaktmarker. En arena som en gång älskade honom, men numer föraktar honom.

Hur lång tid kommer det realistiskt sett att ta innan Everton konkurrerar regelbundet om europeiska cupplatser igen? – är en fråga som en och annan frustrerad Evertonsupporter ställer sig i dessa dagar.

En omöjlig fråga att ge ett vettigt svar på naturligtvis. Med kompetenta ägare och kompetent klubbledning behöver det inte ta många år alls för Everton. Men med den ägare och klubbledning Everton nu har känns det ganska långsökt ärligt talat.

Med nuvarande ägare, nuvarande klubbledning och nuvarande manager är det enda som Everton realistiskt sett kan hoppas på att hålla sig kvar i Premier League. Det lyckades med ett nödrop redan förra säsongen.

Det ser inte ut att bli lättare den här säsongen.

Om Wolves värvning av Diego Costa hade bedömts enbart utifrån hur den presenterades i form av film så hade det varit en glasklar femplusvärvning. Diego Costa dompterandes en flock riktiga vargar med några mycket manliga kedjor. Frågan är väl om det var Costa som behövde skyddas från vargarna eller vargarna som behövde skyddas från Costa. Hur som helst var det en film med helt rätt feeling.

Wolves värvade alltså Diego Costa som fri transfer, vilket är fullt möjligt att göra även sedan transferfönstret stängt. Varför Wolves valde att värva Costa är inte heller särskilt komplicerat att beskriva. Raul Jimenez har haft svårt att hitta tillbaka efter sin huvudskada och har dessutom dragit på sig ännu en längre skada. Nyförvärvet Sasa Kalajdzic slet dessutom snabbt av sig korsbandet. Wolves saknade alltså anfallare.

Frågan är så klart vilken Diego Costa som Wolves egentligen har värvat. Blickar vi tillbaka över 2010-talet var Costa en av europeisk och engelsk fotboll mest effektiva anfallare, och hans tre säsonger med Chelsea resulterade i två ligatitlar vilka han var i högsta grad delaktig i. Återkomsten till La Liga, till Atlético Madrid och de fem därpå följande åren har däremot sett en spelare på rätt tydlig nedgång.

Kanske mest talande är att Diego Costa för några år sedan lämnade europeisk fotboll helt och hållet och började spela för Atletico Mineiro i Brasilien. 19 matcher hann det med att bli för Diego Costa i Brasilien, och fem mål på dessa matcher. Alldeles för lite tyckte tydligen Diego Costa själv som valde att avsluta sitt kontrakt med Atletico Mineiro efter ett halvår och alltså bli en fri agent istället.

Om det där går det naturligtvis att ha två helt olika men ändå samtidiga åsikter. Å ena sidan kan man tycka att det där åtminstone tyder på att Diego Costa har någon form av hunger och motivation kvar att vilja spela och vilja prestera. En omotiverad spelare hade inte brytt sig så mycket om att inte få spela. Å andra sidan är det svårt att se hur en spelare som inte får speltid i Atletico Mineiro kunna lyfta Wolves i Premier League.

Just när det kommer till att värva spelare som fria agenter är det naturligtvis svårt att ha alltför höga krav vilka spelare man värvar. Tiggare har så att säga inte riktigt råd att vara kräsna. Något talande är det så klart att under tiden det var oklart om Diego Costa skulle få brittiskt arbetstillstånd så var Wolves andra alternativ att värva Andy Carroll. Vilket säger det mesta om vad Wolves valde mellan och hade att välja mellan.

Jag vill ändå tro att det finns inte bara en god tanke utan också en god möjlighet för Wolves med värvningen av Diego Costa. Wolves har under en längre tid varit alldeles för tunna och kanske alldeles för snälla offensivt. Wolves hade mått bra av att helt enkelt vara elakare i sin offensiv och om det är någon spelare som verkligen passar profilen att kunna göra Wolves offensivt elakare så är det väl just Diego Costa.

Ambitionen kanske inte heller måste vara att Diego Costa ska vara anfallaren som återigen skjuter Wolves upp mot tabellens övre halva och det europeiska cupspelet. Utan ambitionen med Diego Costa är så klart i någon mån mer kortsiktig för Wolves. Deras ambition på kort sikt är att försöka se till att inte åka ur Premier League, och för det ändamålet måste inte Diego Costa vara bra i varje match, bara i vissa matcher.

Arsenals supportrar, som naturligtvis hade sin egen väldigt speciella relation till just Diego Costa som Chelseas anfallare mellan 2014 och 2017, tog inte lång tid på sig att se sitt mardrömsscenario framför sig. Nämligen att Diego Costa förmodligen skulle komma att spela en relativt beskedlig figur i de flesta av Wolves matcher under säsongen, men just mot Arsenal höja sig och vissa sitt gamla och rätta jag från förr om åren.

Vilket är kanske lite extra roligt eftersom det faktiskt inte är särskilt svårt att se i alla fall något liknande faktiskt kunna inträffa. Diego Costa kommer med största sannolikhet inte vara en anfallare som sätter sin prägel på hela ligan som han gjorde för fem-åtta år sedan med Chelsea. Däremot kan Diego Costa komma att ha en avgörande impact i vissa specifika matcher under säsongen, vilket kan rädda Wolves och spoila för andra lag.

Allra minst kommer Diego Costa göra Wolves både elakare och generellt sett betydligt jobbigare att möta den här säsongen. Om Wolves har känts något tandlösa under senare år så är Diego Costa en spelare som ger dem tänder.

Ett väldigt enkelt svar på frågan skulle möjligen kunna ges av vilka spelare som registrerats respektive inte registrerats för spel i Premier League av Nottingham Forest. Det vill säga vilka spelare som faktiskt kommer med i den formella spelartruppen. Där går det att notera att varken Cafü eller Lyle Taylor har lyckats ta en plats i Forests spelartrupp, vilket kanske per definition betyder att Forest har värvat för många spelare.

En annan mer kvalitativ fråga är om Nottingham Forest har värvat för många nya spelare mer i betydelsen att de borde ha visat större lojalitet med sina befintliga spelare, det vill säga de spelare som efter 23 år tog Nottingham Forest tillbaka till Premier League. ”You got to dance with the one who brung you” är ett förvisso amerikanskt uttryck, som det dock finns ett visst mått av sanning i.

Nottingham Forest har sannerligen inte dansat med dem som tog dem till dansen. Av de spelare som förra säsongen spelade Forest upp i Premier League är det den här säsongen så här långt endast Joe Worrall, Brennan Johnson och Ryan Yates som kan anses ha haft en ordinarie plats i startelvan den här säsongen. Det är ett helt annat Nottingham Forest som nu spelar i Premier League än som tog dem till Premier League.

Allt har inte varit upp till Nottingham Forest själva. Flera av spelarna som lämnade Forest gick inte att göra något åt, som t ex de inlånade spelarna Djed Spence, James Garner och Philip Zinckernagel. Inte heller var det någon direkt felaktig bedömning att Forest faktiskt behövde förstärka spelartruppen på flera positioner för att ha någon möjlighet att hävda sig i Premier League.

Väljer man att titta på Nottingham Forest utifrån ett rent individuellt perspektiv, det vill säga spelare för spelare, så går det att hålla med om varje enskild värvning. Men fotboll är samtidigt en lagsport, och kollektivt finns andra värden som höjer ett lag utöver den rent individuella kvaliteten, värden som inte minst lojalitet och samhörighet. Viktiga värden framför allt för ett lag som måste slåss för att hålla sig kvar i Premier League.

Kanske är det här skon klämmer. För när Evangelos Marinakis, Nottingham Forests ägare, i ruset efter vinsten i playoff-finalen och uppflyttningen till Premier League, målade upp sin bild av Forests kommande säsong i Premier League så pratade han inte så mycket om att endast överleva och hålla sig kvar i Premier League, men desto mer om att hävda sig och nå framgång i Premier League.

Delvis förståeligt just i det sammanhanget kanske, onekligen passar det bättre in i den rådande feststämningen än möjligen klokare försök att dämpa förväntningarna. Många reagerade dock på att Marinakis sköt långt över förväntningarna, samt kanske tog en tur in på mer orealistisk mark. Dessutom känns det kanske med Forests alla värvningar den här sommaren som om Marinakis ord var mer än bara ord.

Så långt är kanske allt väl. Självfallet kan man tycka att om nu ambitionen är att hävda sig högre upp i Premier League-tabellen så måste man så att säga backa upp orden också med pengar. Vilket alltså Marinakis kan sägas ha gjort. Även om det samtidigt är svårt att titta på alla Forests värvningar i klump, eller var och en för sig, och säga att det är något som gör Forest mer sannolika att t ex sluta på tabellens övre halva.

Om Nottingham Forest vandrar upp mot mitten av tabellen eller till och med närmar sig dess övre halva så är allting för all del frid och fröjd. I så fall blir kritiken av Forests många värvningar som mest akademisk. Men vad händer om det inte blir så? Det vill säga om Forest trots alla dessa värvningar, eventuellt kanske till och med på grund av alla dessa värvningar, ändå befinner sig indragna i en nedflyttningsstrid.

Just i det läget kan Nottingham Forests extremt expansiva värvningspolitik den här sommaren, och beslutet att mer eller mindre byta ut hela laget inte bara en gång utan två gånger om, visa sig bli väldigt dyrbar. För plötsligt sitter Forest med en spelartrupp i hög utsträckning bestående av spelare som pitchades något bättre än så av klubben, och som heller inte har samma relation till Nottingham Forest som tidigare spelare.

Lojalitet, krigarvilja, stolthet och en känsla av identitet kan vara otroligt värdefulla tillgångar i en nedflyttningsfajt. Något som Nottingham Forest garanterat hade haft mängder av om de i betydligt högre utsträckning valt att hålla fast vid de spelare som tog dem till Premier League. Något som är betydligt mindre garanterat när Forest nu i mycket hög utsträckning består av spelare som inte var med och tog dem upp i Premier League.

Var man som spelare inte med och tog Nottingham Forest upp i Premier League kommer man ofrånkomligen inte uppleva kostnaden av att åka ur Premier League igen på riktigt samma sätt. Man har som spelare i det läget inte investerat lika mycket i Nottingham Forest, och har därför inte lika mycket att förlora. Det är även svårt att få spelare att känna lojalitet med Forest när Forest själva visar så liten lojalitet med gamla spelare.

Diskussionen torde kännas tämligen relevant i nuläget. För efter sex omgångar ligger Nottingham Forest näst sist i tabellen, de har förlorat fyra av sina sex matcher vilket inkluderar deras tre senaste matcher, och rent spelmässigt har det heller inte känts som någon direkt fluke, alltså ett läge där det ändå finns tydliga tecken på att det här kommer att bli bättre.

Än så länge finns alltså inga tecken på att Nottingham Forest skulle ha investerat eller värvat sig bort från nedflyttningsstriden. Farhågan lever emellertid vidare att Nottingham Forest har värvat sig fast i nedflyttningsstriden. Frågan är om kvällens match mot Fulham kan ändra på den farhågan.

Ungefär lika kort tid tog det naturligtvis och högst förutsägbart för dessa idéer att bli kritiserade, häcklade och i det närmaste förlöjligade i den brittiska fotbollspressen. Man inser självfallet att där finns en djupt rotad allergi mot ännu en amerikansk ägare som till synes utan att egentligen förstå något alls om hur engelsk och europeisk fotboll faktiskt fungerar plötsligt ska ha idéer om hur den behöver förändras.

Men visst kan man även skönja någon slags nationalism bakom reaktionen. Idéerna blir så att säga inte bättre av att de kommer från just en amerikansk ägare. Kanske hade det blivit en i alla fall delvis mildare reaktion från den brittiska pressen om idéerna kommit från en ägare av annan nationalitet. Samtidigt är det ju svårt att förneka att dessa idéer mer eller mindre alltid kommer från just amerikanska ägare.

Viss skepsis är sannerligen motiverad. Inte minst den att det är ”lärdomar från amerikansk idrott” som gett upphov till hela den här idén om en europeisk superliga som det krävdes mer eller mindre en supporterrevolt för att sätta stopp för. Annan skepsis riskerar bli lite lätt larvig. Som den att fotboll är världens största sport och vad i hela friden skulle därmed den ha att lära sig av amerikansk idrott?!

Nog för att det går att förhålla sig sunt skeptisk även till Todd Boehly själv här. Förutom att lite slarvigt försöka ducka och dribbla bort frågor om sin syn på nedflyttning inom engelsk och europeisk fotboll så framstår han inte som särskilt genuin när han framställer sina idéer som vore de sprungna ur någon omtanke av den engelska ”pyramiden”, snarare än att bara maximera den egna klubbens intäkter.

Något som mycket riktigt påpekats av både en och annan är att om Todd Boehly, Glazers, Stan Kroenke, Fenway Sports Group med många fler verkligen brydde sig så pass uppriktigt om pyramiden så vore det en enkel övning för dem att förändra födelningen av egna intäkter att gå till just den pyramiden. Men det gör man självfallet inte och det säger så klart allt vi behöver veta om vad det är de egentligen bryr sig om.

Nåja, nog om detta! Vad finns då att säga om Todd Boehlys faktiska idéer? För enbart det faktum att han råkar vara en amerikansk ägare måste ju inte betyda att hans idéer faktiskt är dåliga idéer. Även blinda hönor med trasiga klockor kan ju som vi vet hitta något korn två gånger om dagen. Kanske finns det ändå något korn av klokhet i Boehlys idéer. Hoppas kan man ju alltid göra.

Varför inte ett nedflyttningsplayoff?

Här ska man kanske förtydliga att Todd Boehly pratar om en turnering för de fyra sämst placerade lagen i Premier League. Dessa fyra klubbar ska då spela om den enda platsen att hålla sig kvar i Premier League, om jag förstått Boehly rätt.

Vad detta egentligen är, för att översätta idén till engelskt och europeiskt fotbollsspråk, är alltså ett nedflyttningsplayoff.

Själva idén om playoff är inget som är främmande för engelsk fotboll, utan är tvärtom en väldigt uppskattad del i den engelska fotbollen. Speciellt för engelsk fotboll är dock att dessa playoff bara existerar gällande uppflyttning, inte för nedflyttning.

Idén om playoff för nedflyttning är däremot inte främmande för europeisk fotboll i stort, där det tvärtom förekommer i rätt många länder, inte minst Tyskland t ex. Formerna för detta varierar för all del, men principen är ändå densamma.

Alldeles offside är alltså inte den här idén av Boehly, fastän han har amerikanskt pass, och han har förmodligen alldeles rätt i det skulle finnas ett omfattande marknadsvärde i ett sådant playoff, eller en sådan turnering. Så långt är det alltså en god idé.

Varför är det då en dålig idé? Att förstå det bygger på att vi förstår varför playoff om nedflyttning inte förekommer i engelsk fotboll. Man anser helt enkelt att det vore en orättvisa att ett lag i slutet av säsongen som kan ha tagit endast hälften eller mindre av antalet poäng som ett annat lag ska ha samma chans att hålla sig kvar.

Playoff frångår helt enkelt ligaprincipen, som bygger på att alla möter alla och det är antalet poäng över en hel säsong som ska styra. Det är just därför som playoff generellt är en alltjämt något kontroversiell idé inom engelsk fotboll, även för uppflyttning.

Man kan även hävda att ett dylikt nedflyttningsplayoff skulle göra en mängd matcher mer eller mindre meningslösa. Lag som efter årsskiftet skulle börja hängas av skulle ha ett mycket mindre incitament att verkligen slåss för sina liv, eftersom till slut kommer de ändå likt övriga tre lag ha exakt 25% chans att hålla sig kvar i Premier League.

Marknadsvärdet man erhåller med ett dylikt nedflyttningsplayoff måste alltså subtraheras med dagens marknadsvärde av dessa ”relegation deciders” som redan existerar.

Varför inte en allstar-match?

Jürgen Klopp har naturligtvis och föga förvånande redan hunnit med att nämna den kanske mest praktisk inriktade kritiken mot Todd Boehlys förslag om en allstar-match mellan spelare från norr till söder – var i det redan överfulla spelschemat ska den matchen tryckas in?

Andra har valt att göra mer principiella och ideologiskt betingade invändningar om hur det inte finns något egentligt intresse för den här typen av uppvisningsmatcher inom engelsk och europeisk fotboll, eller idrott generellt. Det vill säga sport som idrott vs sport som underhållning.

Engelsk och europeisk fotboll saknar sannerligen inte sina jippomatcher, om det är sådana man letar efter. Men att hävda att de skulle ha något som helst marknadsvärde vore väldigt långsökt och helt säkert fullständigt felaktigt.

Varför skulle det vara ens det minsta lilla intressant för någon att se ett lag bestående av spelare från Man City, Man Utd, Liverpool m fl spelandes med varandra mot ett annat lag bestående av spelare från Arsenal, Chelsea, Tottenham m fl?

Kvaliteten på produkten, det vill säga fotbollen, skulle vara märkbart sämre, absolut ingen skulle ens kunna börja att ta den matchen på något som helst allvar, och hela idén går rätt mot strömmen med de känslor av identitet, rivalitet och stamtillhörighet som i alla år har präglat och drivit engelsk och europeisk fotboll.

Är man intresserad av att göra något utav den här typen av idé, så börja med att faktiskt försöka göra något meningsfullt med Community Shield, som ändå kan sägas ha något av rollen som en allstar-match skulle kunna ha, men som ändå utgår från tanken om att två faktiska klubbar ställs mot varandra.

Idén om en ren allstar-match är däremot en väldigt amerikansk idé, och i just det här fallet är amerikansk idé liktydigt med en dålig idé.

Men matcherna i Champions League kommer kvickt och smutsigt den här säsongen, på grund av VM under senhösten och vintern. Alltså är Chelsea tillbaka i Champions League redan denna vecka med en hemmamatch mot Red Bull Salzburg. En match Chelsea nu verkligen behöver vinna. Både för att reda ut sin egen just nu betydligt mer komplicerade gruppsituation, och för att ge Graham Potter rätt start på sin tid som manager.

Dinamo Zagreb var, kanske något elakt uttryckt, tänkta att vara slagpåsen i en Champions League-grupp i övrigt innehållandes Chelsea, Milan och Red Bull Salzburg. Deras roll skulle i alla fall vara begränsad till något av spoilers, där det lag som tappar poäng mot dem skjuter bort sig själva från gruppspelet. Chelsea har i realiteten inlett gruppspelet med att ge motståndarna tre poängs handikapp över totalt sex omgångar.

Här finns alltså inte längre några livlinor kvar för Chelsea. De har redan ringt en kompis, frågat publiken och förbrukat sin 50-50. Chelsea måste vinna matcherna mot Red Bull Salzburg och Milan på hemmaplan, helst vinna och absolut inte förlora mot dessa lag på bortaplan, och därefter avsluta gruppspelet med att vinna hemmamatchen mot Dinamo Zagreb. Väldigt enkelt och naturligtvis väldigt svårt på samma gång.

Denna uppgift ska nu Chelsea klara av med en manager som aldrig förut haft hand om en enda Champions League-match, som har tagit över Chelsea mitt under brinnande säsong, utan någon som helst försäsong och utan att ha varit med om att värva en enda av Chelseas spelare. Det har påpekats av många, men Chelsea har satt sig själva i en väldigt riskfylld och besvärlig situation.

Alltså kommer Chelsea behöva förlita sig mycket på spelarnas kvalitet att bära dem vidare från gruppspelet. Den individuella kvaliteten spelare för spelare är högre i Chelsea än i något annat lag i den här gruppen. Men det kräver självfallet även att spelarna verkligen lever upp till detta i sina prestationer. Något de verkligen inte gjorde mot Dinamo Zagreb, men något de nu måste göra med en ny manager.

Thomas Tuchel fick bära ansvaret för Chelseas svaga start på säsongen. Nu är det Chelseas spelare som bär ansvaret för Chelseas fortsättning på den här säsongen.

:::

Man City satte sig onekligen inte i någon svår situation i sitt gruppspel, efter att ha gjort fläsksylt av Sevilla på bortaplan i första omgången. 4-0 på Ramón Sanchez Pizjuan är ett seriöst imponerande resultat som borde sända varningsflaggor och kalla kårar längs ryggraden på alla möjliga motståndare i Champions League. Man City menar onekligen business den här säsongen.

Man Citys nästa motståndare råkar vara Dortmund, hemma på Etihad. Det stod väl nästan skrivet i stjärnorna att Man City och Dortmund skulle hamna i samma grupp den här säsongen, alltså omedelbart efter att Man City värvat Dortmunds stora stjärna Erling Haaland i somras. Fotbollen gillar som bekant sina små ironier, och det här blev alltså inget undantag från den regeln.

Man City kan ikväll i praktiken mer eller mindre säkra sitt avancemang från den här gruppen, och om inte säkra så i alla fall ta ett järngrepp om gruppsegern. Vinster mot både Sevilla och Dortmund i de första matcherna, och därefter två matcher mot gruppens tänkta slagpåse FC Köpenhamn. Det vore nästan matematiskt omöjligt att undvika slutspel för Man City från det läget.

Erling Haaland har fullständigt öst in mål för Man City i början av säsongen. Blir intressant att se om han kan fortsätta ösa in mål mot Dortmund, sin gamla klubb. Eller om Dortmund kanske vet något om hur man bäst stoppar Haaland, inte bara hur man bäst spelar fram honom. Men i vilket som helst fall ska det inte spela någon större roll. Detta är en match Man City bör och ska vinna.

Frågan är kanske mest med hur många mål.

Under andra sammanhang hade det kanske i motsvarande läge börjat ropas efter managerns huvud på ett fat. Många har också gjort den kopplingen och jämfört med Chelseas beslut att sparka Thomas Tuchel. Samtidigt är det inte jämförbara sammanhang och Jürgen Klopp har naturligtvis helt när han konstaterar att Liverpools ägare och styrelse helt säkert kommer ha mer tålamod med honom än så.

Andra riktar vreden mer mot just Liverpools ägare och styrelse. FSG Out har blivit ett populärt slagord på ett sätt som gör att man misstänker att de kanske tycker att Man Utds supportrar får för mycket uppmärksamhet med sitt Glazers Out. Men inte heller dessa båda saker är särskilt jämförbara. Man kan ha synpunkter på FSG så klart, men de är långt ifrån skadliga för Liverpool på samma sätt som Glazers är för Man Utd.

En del gick så långt som att mena att förlusten mot Napoli är den direkta konsekvensen av ägare som inte vill investera i spelartruppen och som tvingar Jürgen Klopp att hålla koll på handelsbalansen. Men här blir det snabbt tramsigt. Liverpool har investerat stora pengar i sin spelartrupp, även den här sommaren, och ingenting Liverpools ägare har gjort eller inte har gjort motiverar något 1-4 mot Napoli.

En och annan letar efter mönster hos managern. Jürgen Klopps tendens att lyckas upprätthålla hög standard och kvalitet i sina klubbar i sju år har så klart inte passerat obemärkt. Det var så det var i Mainz, och det var så det var i Dortmund. Händelsevis har Klopp nu passerat sitt sjunde år med Liverpool. Är det med andra ord en både förklarlig och förutsägbar nedgång av Klopps projekt med Liverpool vi håller på att se?

En annan tankegång är kanske att vi egentligen mest ser effekten av en något dålig synk i förnyelsen av laget. Mittfältet har några år på nacken minst sagt, och den eller de spelare som Liverpool uppenbart har ögonen på att föryngra mittfältet, kanske framför allt Jude Bellingham, har inte varit tillgängliga den här sommaren. Hellre än att värva något andra hands alternativ har då Liverpool istället valt att vänta.

Detta kan naturligtvis vara skadligt på kort sikt, även om det också kan vara mycket klokt på längre sikt. Självfallet är det frustrerande för Liverpools supportrar som helt säkert väntat sig att laget återigen skulle konkurrera om de stora titlarna den här säsongen, men som om det här fortsätter nog mest får vara nöjda om de lyckas försvara sina cuptitlar i FA-cupen och Ligacupen.

Ovanligt är det hur som helst att se Liverpools spelare så effektlösa, så oorganiserade och med sådan brist på intensitet. Vad som under så många år har varit Liverpools stora styrka är just nu deras svaghet. Än så länge är det svårt att beskriva orsakerna för detta, om det handlar om att viljan har sjunkit hos spelarna, att de inte längre svarar på Klopps metoder, eller att de inte längre känner samma trygghet och säkerhet på planen.

Rent taktiskt ligger det alltid nära till hands att leta indiivduella orsaker. Men med Liverpool är det en kollektiv orsak som framträder klarast och tydligast. Liverpools press fungerar inte alls på samma sätt som den har fungerat under deras senaste fyre-fem väldigt framgångsrika år. Motståndarnas backlinje sätts inte alls under samma press som förut, och motståndarna blir mycket friare i sin uppspelsfas.

Detta får massor av negativa konsekvenser och följdeffekter för Liverpool. Laget vinner inte alls bollen lika högt upp i planen som tidigare och måste därmed göra längre resor i sina egna anfall. Motståndarna får betydligt lättare att distribuera bollen både till sitt eget mittfält och från sitt eget mittfält. Något som i sin tur i betydligt högre utsträckning än förut exponerar Liverpools backlinje.

Många såg och påpekade just detta mot just Napoli, där det blev så väldigt tydligt. Liverpool satte knappt någon press alls på motståndarna men fortsatte trots detta att spela med en otroligt hög backlinje. Napoli kunde bara tacka och ta emot och spela sig rakt igenom Liverpool gång efter gång. Det var inte en engångsföreteelse, vi har sett exakt samma sak i alla matcher Liverpool har spelat den här säsongen.

Liverpool skapade en ny storhetstid med hjälp av Jürgen Klopps gegenpressing. Men den här säsongen har Liverpool gått från gegenpressing till depressing. I vad som i just det här sammanhanget skulle vara det ordets båda betydelser.

Förklaringen hittar vi kanske inte så mycket i de spelare som nu finns i Liverpool, utan i den spelare som inte längre finns i Liverpool. Sadio Mané var en otroligt betydelsefull spelare för Liverpool. Inte enbart för målen han gjorde, framspelningarna han gjorde, eller hans rent tekniska egenskaper. Det var Sadio Mané som var huvudrollsinnehavaren och ledaren i Liverpools press. Utan honom är den och de sig inte riktigt lika.

Man kan alltså förstå varför Jürgen Klopp var så besviken över att bli av med Sadio Mané den här sommaren. Det var inte enbart som man kanske kunde tro av Klopps prat för att Mané var en sådan schysst kille, även om han helt säkert är det också. Men Klopp visste nog vad han förlorade med Mané. Kritiken mot Klopp skulle då vara att han inte bättre planerat för detta och hittat en tydlig ersättare för detta.

Istället, om man vill vara lite elak och kanske något spekulativ, så valde Liverpool att göra smågrus av sin tidigare etablerade lönestruktur i syfte att behålla Mohamed Salah. Vad det har fått för effekter på mentaliteten och sammanhållningen i spelartruppen är svårt att sia om utifrån än så länge. Men naturligtvis begränsar det Liverpools ekonomiska handlingsutrymme på marknaden.

Alltså kommer vi kanske tillbaka till tankegången att vad Liverpool verkar ha strulat till är den långsiktiga planeringen gällande spelartruppen. Liverpool har skapat ett storlag men det verkar inte ha funnits någon riktigt bra successionsplan i Liverpool, åtminstone har den inte följts. Det där är så klart. Endast ett mycket litet fåtal klubbar och managers har lyckats att förnya sig och fortsätta dominera samtidigt.

Förlusten mot Napoli sätter hur som helst Liverpool i en utsatt och besvärlig situation i Champions Leagues gruppspel. Där finns inte längre någon säkerhetsmarginal. Liverpool har inte råd med fler förluster och poängtapp. Redan ikväll mot Ajax på Anfield måste Liverpool markera revir.

Att värva 22 spelare är så klart rätt absurt oavsett vilken klubb det än handlar om, men det blir desto mer absurt med tanke på att Nottingham Forest är en alldeles nyss uppflyttad klubb till Premier League. Något går det att förstå i och med att så många som ingick i Nottingham Forests spelartrupp förra säsongen i EFL Championship inte längre var kvar i klubben.

Man kan självfallet ställa sig frågan exakt hur klokt det faktiskt är av Nottingham Forest att värva 22 spelare. Det måste bli ett jättejobb för Steve Cooper att under Forests första säsong tillbaka i Premier League försöka få ihop alla de splitter nya delarna till något som i alla fall liknar en fungerande helhet. Att döma av hur det sett ut i början av säsongen för Forest kommer det bli en knepig uppgift.

Men den möjligen något större frågan är hur i hela friden Nottingham Forest ens har råd att värva 22 spelare. Många tar för givet att vi ser ännu ett exempel på en uppflyttad klubb som helt enkelt förköpt sig och ekonomiskt biter över ett allt för stort stycke. En del tar liksom för givet att Nottingham Forest förr eller senare, förmodligen förr, kommer få problem med Premier Leagues finansiella regelverk.

Riktigt så enkelt är det emellertid inte. Både Swiss Ramble och Price Of Football har gjort lite olika redovisningar av detta. Men väldigt kort sammanfattat kan man konstatera att enligt nuvarande regelverk har Nottingham Forest utrymme att göra ackumulerad förlust över tre år motsvarande £61m. En sådan förlust inkluderar löner och amortiseringar av transfersummor, men inte investeringar i t ex infrastruktur, akademin etc.

Nottingham Forest har spenderat cirka £130m på nya spelare den här sommaren, vilket gör dem till den nykomling som spenderat näst mest på nya spelare omedelbart efter uppflyttning till Premier League, efter Aston Villa för några år sedan. Antar vi att Forests genomsnittliga kontraktslängd med värvade spelare är fyra år innebär detta att Forests årliga amortiseringskostnad är cirka £32m.

Givet att Nottingham Forests intäkter ökar exponentiellt i Premier League, löst beräknat närmare £120m om året bara i rena TV-pengar, så lämnar detta ett rejält utrymme för löner i Forests resultaträkning. Mer konkret betyder detta att Nottingham Forest rent ekonomiskt kan bära en total lönekostnad om cirka £110m, utan att överträda gränsvärdet enligt Premier Leagues finansiella regelverk.

Givet att Nottingham Forest i EFL Championship har haft en genomsnittlig årlig lönekostnad motsvarande cirka £37m betyder detta alltså att Forests har utrymme att på ett bräde trippla sina lönekostnader i Premier League. Helt plötsligt framstår det inte längre som riktigt lika finansiellt orimligt för Nottingham Forest att värva så här många spelare som de faktiskt har gjort. Åtminstone inte på kort sikt.

Genomsnittliga lönekostnader i Premier League för de 14 klubbar som inte räknas bland de sex superklubbarna är £120m per år. Vilket betyder att Nottingham Forest med en årlig lönekostnad om £110m borde kunna anses vara konkurrenskraftiga på ett rent finansiellt plan. Åtminstone borde det vara fullt möjligt att i ekonomiska termer hålla sig kvar i Premier League för Forest.

Alltså går det att se hur Nottingham Forest håller sig inom regelverkets och den egna ekonomins råmärken även fastän de värvar otroliga 22 spelare den här sommaren. Ropet efter utredningar och rädslan för framtida finansiell härdsmälta är inte nödvändigt. Ändå går det att hävda att Forest agerar kortsiktigt. Inte för att de riskerar bryta mot regler utan för att det binder deras ryggar för framtiden.

Varje spelare de värvat den här sommaren minskar deras utrymme att agera de närmaste åren. Nottingham Forest har kanske inte passerat gränsvärdet enligt Premier Leagues regelverk, men måste ändå ha närmat sig det betänkligt. Det vill med andra ord till att Steve Cooper och Forest får ut mesta möjliga av de 22 spelare de värvat, utöver de spelare som redan fanns i Forests spelartrupp.

Viktigt alltså att Nottingham Forest har värvat inte bara kvantitet, utan också har värvat kvalitet.

Bättre eller till och med bra skötta klubbar i Premier League pratas det mycket mindre om. Kanske för att så väldigt mycket fokus i Premier League ligger på pengarna, inte minst från de utanför Premier League som pratar om Premier League. Det är lite som att man inte riktigt vill medge att det faktiskt finns bra skötta klubbar i Premier League och i engelsk fotboll också.

Frågan är om det finns åtta eller fler sådana klubbar i Premier League. Det behövs ju för att kunna fylla en traditionell måndagslista med dem. Men jag antar att det är något vi får se, det vill säga i vilken utsträckning jag tvingas tänja på gränserna och bortse från det ena och det andra för att skicka in lag på exempelvis platserna sju och åtta. Min gissning är dock att jag inte kommer behöver göra våld på verkligheten alltför mycket.

En sådan här lista kommer så klart jämföra och i någon mening jämställa klubbar med fullständigt olika finansiella förutsättningar. Vi vet samtidigt också att när en klubb har väldigt mycket pengar så verkar det finnas en ovilja att medge att den klubben faktiskt gör bra saker också. Allting som är bra med den klubben ska då förklaras med att de ju har pengar. Fastän vi vet att detta aldrig är hela sanningen.

Vilka är då Premier Leagues åtta bäst skötta klubbar?

(8) Tottenham

Passande nog var det nog rätt hugget som stucket mellan Tottenham och Arsenal om åttondeplatsen på den här listan. Arsenal kan dock avancera över tid, men än så länge lider man lite av ett och annat märkligt beslut i närtid.

Visst finns ett missnöje med hur ENIC och Daniel Levy sköter klubben, men överlag borde det vara svårt att vara alltför negativa. Anställningen av Antonio Conte visar också att där ändå finns en ambition och en vilja att investera i klubben.

(7) Leeds

Man kan självfallet tycka vad man vill om beslutet att sparka Marcelo Bielsa, men man bör då också komma ihåg att samma klubbledning en gång anställde Bielsa, och att man trots allt har följt upp Bielsa starkt med Jesse Marsch.

Det är ändå en rätt imponerande resa som Leeds har gjort. Från en ständigt underpresterande klubb i EFL Championship till en klubb som håller på att etablera sig i Premier League, och skapar en grund att kunna sikta mot mer på sikt.

(6) Newcastle

Här får man självfallet hålla sig för näsan och tänka på trevligare saker som t ex öppnade surströmmingsburkar som passerat sitt bäst före-datum, men lyckas man väl göra det så får man säga att som fotbollsklubb har Newcastle gjort väldigt mycket rätt.

Fastän press och supportrar skriker om jättevärvningar och dylikt nyrikt beteende så har Newcastle hållit sig rätt kalla. De har anställt en stabil manager samt värvat spelare som passar in i hans filosofi. Små grepp har gett stora resultat.

(5) Crystal Palace

Andra gången gillt kanske för Crystal Palace och sitt försök att förändra klubbens strategi och profil. Första gången gick helt fel och man sparkade Frank De Boer efter fyra matcher, vilket fick många att ifrågasätta viljan att göra om samma misstag.

Men något misstag har det inte varit, kanske för att det inte var ett misstag ens första gången, man gjorde det bara på fel sätt. Crystal Palace har dock lärt sig och den här gången gjort det på helt rätt sätt.

(4) Liverpool

Ibland tappar man tron på mänskligheten. En sådan gång skulle kunna vara när vissa av Liverpools supportrar, efter en med deras mått något tuff start på säsongen, börjar ropa på att Jürgen Klopp borde få sparken.

Andra hojtar om FSG Out mest för att Liverpool inte värvar spelare bara för att värva spelare. Vad Liverpool lyckats med under de senaste fem åren bygger på en klubb som drivs på ett väldigt kompetent sätt, styrt av rationalitet snarare än mobblogik.

(3) Brentford

Mängder av texter har så klart skrivits om Brentford redan och deras unika, vissa skulle säga excentriska, metoder. Ingen klubb har jobbat så systematiskt med databaserad analys, och ingen klubb har nått större resultat än dem med detta.

Det var inte många som trodde att Brentford någonsin skulle gå upp i Premier League. Ännu färre trodde att Brentford skulle hålla sig kvar i Premier League. Härifrån börjar det bli svårt att se Brentford åka ur Premier League.

(2) Man City

Man City sitter på enorma resurser och det är självfallet en stor orsak till deras framgångar och nuvarande dominans. Men en minst lika viktig komponent är så klart den strategi, den organisation och den kompetens med vilken Man City drivs med.

Man City agerar inte bara här och nu, de agerar med ett ständigt öga på framtiden, de har uppenbart en mycket god planering i allt de tar sig för, och de viker inte från sina principer vilket gör att de olika andra klubbar med mycket pengar aldrig blivit chumps.

(1) Brighton

Om en av Arsene Wengers galna idéer skulle göras verklighet av, åtminstone tror jag det var han som var idéns upphovsman, att varje klubb inför en säsong skulle få börja om på noll och med £100m på fickan, då skulle Brighton vinna Premier League!

Idén är för all del både orealistisk och osympatisk. Men effekten eller utfallet, att Brighton skulle vinna ligan, är så klart allt annat än osympatiskt. Ingen klubb drivs bättre, på kort eller på lång sikt, i stort som i smått, i köpa eller sälja, hire or fire, än Brighton.

En klubb som för bara några år sedan togs för givet skulle åka ur Premier League utmanar just nu Premier Leagues övre halva och tabelltopp. Europeiskt cupspel är alls ingen omöjlighet.

Ett bättre tecken än på en extremt välskött klubb är naturligtvis att laget kan sälja sina bästa spelare och ändå bli bättre. Möjligen är inte detta en egenskap som kommer få Brighton att vinna Premier League.

Men det är en egenskap som gör Brighton till Premier Leagues bäst skötta klubb!

Självfallet var det många som nog menade när Crystal Palace meddelade att de minsann hade för avsikt att modernisera sig igen, byta rekryteringsstrategi, satsa mer på yngre spelare och gå mot en mer klassiskt kontinental klubbmodell, att Crystal Palace skulle hamna i exakt samma situation några år tidigare då de tvingades sparka Frank De Boer efter fyra matcher och göra en snabb reträtt till Roy Hodgson.

Vad man kunde konstatera ganska lätt den gången var att Crystal Palace gjorde nästan varenda fel som gick att göra. Man pratade om att modernisera, och anställde Frank De Boer som manager som var tänkt att modernisera, men man följde aldrig upp det med någon konkret handling. Spelartruppen var fortfarande brittisk och ålderstigen, och det gjordes inga större försök att förändra den utifrån den uttalade strategin.

Naturligtvis slutade det ungefär som man kunde misstänka och Crystal Palace tvingades rycka i nödbromsen, trycka på brandlarmet och göra en taktisk helomvändning tillbaka till ursprungsläget, om inte annat för att hålla sig själva kvar i Premier League. Utifrån just den erfarenheten är det så klart en smula modigt av Crystal Palace inte bara att inte släppa idén, utan dessutom våga pröva igen några år senare.

Den här gången verkar det dessutom ha gått bättre. Patrick Vieira sitter trots allt fortfarande kvar som Crystal Palaces manager, en bit in på sin andra säsong i klubben, och efter att ha slutat på tolfte plats förra säsongen är det en inte orimlig tanke att Crystal Palace den här säsongen ska kunna utmana den övre halvan. Crystal Palaces spelartrupp känns både stark och ändamålsenlig.

Vad är det då Crystal Palace har gjort rätt den här gången, som de alldeles uppenbarligen inte gjorde rätt första gången?

Patrick Vieira

Crystal Palace har lyckats betydligt bättre i sin manageranställning med Patrick Vieira än vad de gjorde med Frank De Boer. Lätt att vara efterklok här, men kanske är Vieira ett mer naturligt val som manager för en engelsk klubb, erfarenhet som han ändå har av Premier League.

Frank De Boer var emellertid ifrågasatt redan från start. Han hade misslyckats med att imponera utanför Ajaxmodellen, och hans korta tid med Inter förebådade vad som sedan skulle hända med Crystal Palace. Patrick Vieiras erfarenheter med New York City och med OGC Nice var mer positiva.

Känslan med De Boer var att Crystal Palace tämligen okritiskt ville kopiera Ajaxmodellen och trodde detta skulle kunna hända genom att bara importera en gammal Ajaxspelare som blivit manager. Med Vieira har Crystal Palace fått utforma sin egen modell, och Vieira har personligheten och tänkesättet att kunna genomföra den.

Aktiv rekrytering

Till skillnad från förra gången har Crystal Palace också omsatt modellen i handling. Det vill säga, deras strategi gällande spelare visar sig i vilka spelare som värvats av klubben med följden att Crystal Palaces spelartrupp redan från början var betydligt bättre lämpad att faktiskt kunna realisera den fotboll laget var tänkt att spela.

Crystal Palace har gått från att vara ett av Premier Leagues mest klassiskt brittiska lag till att vara ett närmast praktexempel på ett mer modernt kontinentalt fotbollslag i Premier League, en spelartrupp med en yngre profil med fokus mer på tekniska egenskaper än rent fysiska attribut.

Ingen panik

Den här gången satt Crystal Palace stilla i båten hela vägen. Här kan hävdas att det var relativt lätt för dem att göra då det aldrig blev någon större orsak till panik. Crystal Palace inledde exempelvis inte säsongen med fyra raka förluster och noll gjorda mål. Hotet om nedflyttning hägrade aldrig riktigt över Crystal Palace den här gången.

Samtidigt var inte allt rosor och solsken i Crystal Palace under förra säsongen. Det fanns perioder när det inte alls gick så bra. Trots detta var det aldrig något snack runt Crystal Palace under förra säsongen om att Patrick Vieira skulle kunna vara på väg att få sparken. Crystal Palace visade förtroende för Vieira, vilket skapade förtroende för Crystal Palace.

Bättre timing

Att prata om timing kan många gånger vara någon slags slaskförklaring, som snabbt blir lite banal. Jaha, än sen? Men vad som var slående första gången Crystal Palace försökte sig på det här var att det liksom kom från ingenstans. Kontraktsläget i spelartruppen var sådan att den var svår att förändra på kort sikt.

Andra gången valde Crystal Palace att göra sin omläggning i hyfsad samklang med att spelartruppen ändå var på väg att genomgå en rent naturlig föryngring och förändring, och det blev därmed lättare att omsätta ord i handling. Crystal Palace har den här gången inte behövt försöka banka fyrkantiga klossar i runda hål.

Resultatet kan mycket väl vara det bästa och mest spännande Crystal Palace vi har sett i Premier League.

Här går det självfallet att börja ställa en hel rad rätt besvärliga frågor. Hela systemet bygger till exempel på idén att en kung eller drottning skulle vara utsedd av Gud, det vill säga ha någon slags särställning och således i direkt kontrast till sådant som demokrati, folkstyre etc som alltså anses vara odignifierat. Härifrån går det ganska lätt att spåra rötterna till det klassamhälle som även i dessa dagar präglar och plågar England.

Men här finns även spår av något annat mer värdefullt. Nämligen idén att ”the Dignified” skulle kunna fungera som någon slags check och balans för den tendens till populism som ”the Efficient” ofrånkomligen kommer präglas av, och fungera som ett skydd för hela samhällets lagar, traditioner och värderingar. Någon som representerar det bästa i oss och som står över personliga och politiska motiv.

Någon större anhängare av monarki har jag aldrig varit, i alla fall inte den ärftliga varianten av monarki, men det är samtidigt svårt att inte titta på det politiska pack som under nu rätt många år har utgjort den brittiska regeringen, och kastat landet in i kaos, och inte se det teoretiska värdet med en ”Dignified”. Problemet är så klart att drottningen i det här fallet hela tiden hellre har valt att hålla låg profil.

Åtminstone vid några tillfällen hade man önskat att Elizabeth II tagit till orda och tagit dagens politiker i örat. Det hade onekligen kunnat haft en explosiv effekt. Men kanske fanns inte den personliga energin eller viljan i systemet, kanske är hon fortfarande bränd från när hon gjorde något liknande med Margaret Thatcher i början av 1980-talet. Är det något man kanske kan kritisera Elizabeth II för så är det en viss institutionell feghet.

Däremot går det knappast att kritisera Elizabeth II för hennes känsla av plikt och tjänstgöring för sitt samhälle. Hon blev under tumultartade former kronprinsessa 1936 när hennes far oväntat tog över kungakronan från sin abdikerade bror, och knappt 16 år senare drottning under sorgliga omständigheter när fadern dog. I över 70 år har Elizabeth II varit Englands, Storbritanniens och på sätt och vis hela världens drottning.

Ingen hade kunnat vara det med större värdighet. Vad man än anser om monarkin som princip måste det vara möjligt att se det hela också på den nivån. Elixabeth II bad inte om sin position utan påtvingades den i hög utsträckning. Väldigt få av oss som lever idag har levt i en värld där Elizabeth II inte varit Englands drottning. Naturligtvis är det en uppskakande upplevelse.

Därmed uppstår eller uppstod frågan hur man ska hantera denna upplevelse.

Premier League, och snabbt därefter även EFL, bestämde sig för att skjuta upp helgens omgångar och matcher. Ingenting har ännu sagts om kommande helgs omgångar och matcher, men givet att Storbritannien nu befinner sig i en sorgeperiod, och begravningen är planerad till måndagen den 19 september, så pekar kanske tecknen mot att matcherna ställs in även då.

Om detta kan man ha olika åsikter. Personligen tycker jag kanske det hade varit bättre att spela vidare och låta människor samlas. Svarta armband, tysta minuter och andra kanske mer spontana former av hågkomst och respekt hade varit fullt möjliga och tillräckliga, och kanske även vackra på sitt sätt. Var Elizabeth II en person som verkade tycka att världen skulle stanna för hennes skull? Nej, knappast.

Andra menar att det mest respektfulla är att ställa in. Historien ger oss ingen större vägledning, åtminstone inte åt det hållet. När George VI dog 1952, alltså Elizabeth II:s far, så pausade viss idrott men inte fotbollen. Detta i en tid när respekten och underkastelsen förmodligen var mycket mer ingrodd än i dessa dagar. Hur som helst är det kanske en åsikt man måste respektera.

Något undrar man kanske om vi med detta ser samma typ av socialt fenomen som vi såg under pandemin. Det vill säga att människor trycker på åt ett visst håll mer för att ”se bra ut” och framstå som ansvarsfulla och respektfulla, snarare än att det är något de verkligen tror på. Känslan runt Premier League är att deras beslut att ställa in präglas minst lika mycket av rädsla för kritik som av rationalitet.

Till skillnad från pandemin är detta däremot betydligt mycket mer tillfälligt, och därmed mycket mindre skadligt. Därmed spelar det alls inte samma roll. Det blir en eller två helger utan engelsk fotboll och därefter kommer en redan otroligt trunkerad engelsk ligasäsong behöva bli ännu mer hoppressad. Något helt säkert Jürgen Klopp kommer gnissla tänder över, men vem vet?! – den här gången kanske han håller tyst.

Om den engelska ligafotbollen blir inställd även nästa helg, så återkommer Premier League och Football League först den 1 oktober.

Alla ögon riktas därför mot Super League, som har sin seriepremiär den här helgen. Man får säga att intresset är större än vad det kanske någonsin förut varit. Mest tydligt märks kanske det på derbyt mellan Arsenal och Tottenham om några veckor som redan sålt biljetter i en utsträckning som motsvarar ett nytt rekord för en engelsk ligamatch i Super League. Över 40,000 åskådare i skrivande stund har köpt biljett.

Super League de senaste åren har varit en affär mellan framför allt tre klubbar: Arsenal, Chelsea och Man City. Chelsea vann ligan förra säsongen, deras tredje raka ligatitel, en poäng före Arsenal, i en väldigt dramatisk sista omgång där Chelsea kom från underläge mot Man Utd, vände matchen och vann ligan. Kommer vi få se en lika tät och dramatisk titelstrid den här säsongen?

Arsenal

Jonas Eidevall har lyft Arsenal och gjort dem till seriösa titelutmanare igen. Arsenal dominerade under många år engelsk damfotboll men hade de senaste åren hamnat lite på efterkälken till framför allt Chelsea och Man City. Förra säsongen slutade Arsenal emellertid tvåa, en enda poäng och bara några minuter från ligatiteln.

Arsenal vill bygga vidare på detta den här säsongen. Det har inte värvats i någon större utsträckning, endast målvakten Kaylan Marckese och svenska anfallaren Lina Hurtig har hämtats in, utan man satsar vidare på det lag man nu har. En viktig pusselbit för detta var att man lyckades behålla superstjärnan Vivianne Miedema.

Arsenals och Eidevalls fotboll baserat på hög och intensiv press har visat sig väldigt framgångsrik i matcherna mot framför allt Chelsea och Man City, mot vilka Arsenal tog åtta poäng förra säsongen. Arsenal har haft svårare mot lägre liggande lag, där alltför många oavgjorda matcher i slutänden kostade dem ligan förra säsongen.

Chelsea

Emma Hayes segermaskin rullar vidare, men det finns ändå ett och annat tecken på grus i maskineriet. Chelsea var svindlande nära att tappa ligatiteln förra säsongen, och i Champions League har inte Chelsea riktigt lyckats komma över finalförnedringen mot Barcelona för ett och ett halvt år sedan.

Chelsea har haft svårt i omställningen mot en mer bollinnehavsbaserad fotboll och har satts under rejäla problem mot lag som pressat dem högt. Arsenal har utmanat dem i England och lag som Wolfsburg och Bayern München i Europa. En taktisk omställning som Chelsea behöver genomföra.

Chelsea har inte legat på latsidan när det gäller nya spelare. Främsta värvningen är nog Lyons kanadensiska försvarare Kadeisha Buchanan, men även Ève Périsset, Katerina Svitkova, Jelena Cankovic och svenska Johanna Rytting Kaneryd är spelare värda att hålla ögonen på. Emma Hayes har mycket att jobba med, men också mycket att jobba med.

Man City

Gareth Taylor har ett tufft jobb framför sig. Man City har under lång tid varit en av de mer dominerande krafterna i engelsk damfotboll men har sedan ligavinsten 2016 varit den mer eller mindre ständiga tvåan bakom Chelsea, fram till förra säsongen då de med mycket knapp marginal lyckades sluta trea.

Dessutom är det inga dussinspelare som Man City tappat den här sommaren. Spelare som Georgia Stanway, Jill Scott, Keira Walsh, Lucy Bronze och Ellen White ersätts så klart inte i ett enda andetag. Precis som på herrsidan försöker Man City göra det med främst spanska influenser, såsom Laia Aleixandri, Leila Ouahabi och Deyna Castellanos.

Man City saknar naturligtvis heller inte kvalitet i övrigt i spelartruppen. Alex Greenwood, Chloe Kelly och Lauren Hemp är samtliga nyblivna europamästare. Vicky Losada, Khadija Shaw, Filippa Angeldal och Demi Stokes är andra bra och viktiga spelare. Men kanske behöver Man City ett energitillskott?

Outsiders

Man Utd utmanade hårt om den tredje och sista Champions League-platsen redan förra säsongen och har alla möjligheter att göra det igen den här säsongen. Alldeles för många oavgjorda matcher var främsta skälet att Man Utd missade Champions League, och detta är matcher de nu måste börja vinna.

Tottenham ser ut att kunna göra Man Utd sällskap som utmanare av tabelltoppen. Laget har gjort rejäla framsteg under nya managern Rehanne Skinner och har börjat vinna alltfler matcher i ligan. Ett viktigt första test i början av säsongen blir bortaderbyt mot Arsenal om två veckor.

Everton kommer från två tuffa säsonger där de rasat från en plats runt tabelltoppen till en betydligt mer anonym tillvaro längre ned i tabellen. Detta trots att de investerat hårt i nya spelare. Managers har kommit och gått, men med Brian Sorensen som ny manager finns en förhoppning att Everton kommer få ordning på sina prylar.

Premiäromgången:

Tottenham vs Man Utd
Chelsea vs West Ham
Everton vs Leicester
Reading vs Liverpool
Brighton vs Aston Villa
Man City vs Arsenal

Man kan väl utan överdrift säga att den första matchen och den sista matchen är de som framför allt drar åt sig världens ögon den här gången.

På sätt och vis är det ett tragiskt beslut. Brighton är så här långt en av säsongens stora höjdpunkter med en fullt realistisk möjlighet att utmana om europeiska cupplatser, med det bästa lag som Brighton kanske någonsin haft, och det hade varit väldigt spännande att följa Brightons projekt fullständigt obehindrat den här säsongen ut.

Just den sidan av saken pratas det kanske för lite om. Nämligen att Chelsea genom sitt interna strul har fullständigt saboterat eller i alla fall våldsamt försvårat Brightons säsong på ett sätt som inte känns helt okej. Hela caset får en att börja överväga värdet med att införa transferfönster även för managers.

På sätt och vis är det ett triumfens beslut. Graham Potter har gjort ett strålande jobb först i Swansea och sedan i Brighton och måste med rätta ses som inte bara Englands utan en av engelsk fotbolls mest progressiva och spännande managers. Det finns något i grunden positivt med att sådant faktiskt belönas också i Premier League.

Man måste kanske också förstå Graham Potters eget beslut. Detta fastän många påpekar riskerna med beslutet, liksom en del nu beskriver honom som en slags svikare. Fotbollens minne är kort och hur många fler möjligheter kommer Potter egentligen få att ta över en av Premier Leagues största klubbar?

På sätt och vis är det kanske en liknande frågeställning som David Moyes ställdes inför för snart tio år sedan. Otroligt uppskattad i sin nuvarande klubb, men det går liksom inte att säga nej när en så stor klubb knackar på dörren fastän man förmodligen känner till vilka risker det medför. För vem vill känna den ångern i efterhand resten av livet?

Vi kan självfallet hoppas att det slutar lyckligare för Graham Potter i Chelsea än vad det gjorde för David Moyes i Man Utd. Olyckligare kan det ju knappast sluta. Chelsea har en starkare grund att stå på och kanske är Potter en bättre fit med mer moderna metoder för Chelsea än vad Moyes någonsin var för Man Utd.

Ändå ska sägas att Chelseas anställning av Graham Potter förvånar mig, och är ett beslut jag ställer mig tveksam till. Inte på grund av någon misstro mot Potter, utan för att Chelsea känns som en så fundamentalt annorlunda fotbollsmiljö än de miljöer i vilka Potter hittills har haft så stor framgång.

Kommer verkligen Chelsea ha det långsiktiga tålamod med Graham Potter som kanske framför allt Brighton har haft? Brightons framgångar har inte kommit på en gåg, vi är inne på Potters fjärde säsong med Brighton just nu. Hela Todd Boehlys strategi är baserad på idén om snabb och omedelbar framgång. Hur går detta ihop?

Kommer verkligen Chelseas spelare att svara på och ha samma förtroende för Potters metoder som Brightons spelare? Status och förtroendekapital styr väldigt mycket inom fotbollen. Chelsea är ett lag av världsstjärnor. Graham Potter är ingen världsstjärna, hans största klubb är Brighton, han har aldrig varit manager i Champions League.

Visst är det där hinder som Graham Potter kan ta sig över och förbi. Ingenting av det där diskvalificerar honom från att lyckas i Chelsea. Men det är försvårande omständigheter som gör det betydligt mycket mer sannolikt att istället misslyckas. Och var befinner sig Graham Potter då i engelsk fotboll, med ett spektakulärt misslyckande i bagaget?

Jag är tveksam till storleken på steget från Brighton till Chelsea. Graham Potter tar inte bara ett trappsteg med ett sådant kliv, han tar minst två trappsteg. Det hade känts mer naturligt i det avseendet om Potter efter att han är klar med Brighton tog över en klubb som t ex Aston Villa, Everton eller dylikt, och sedan en klubb som Chelsea.

Framför allt där har vi varför jag nog trodde mer på att Chelsea skulle leta efter en mer stjärnströsslad manager som t ex Mauricio Pochettino eller Zinedine Zidane. Istället gör de alltså en Premier Leagues motsvarighet till Watfords anställning av Rob Edwards, fast under ett betydligt hetare strålkastarljus.

Kanske är Chelseas supportrar ändå rätt nöjda med valet av Potter. Åtminstone verkade de inte alldeles entusiastiska över idén om Pochettino som sin nya manager, av kanske lätt insedda skäl. Med Graham Potter slipper de ju i alla fall det. Även om det sannerligen inte är någon särskilt stabil grund för relationen mellan Potter och supportrarna.

Graham Potter är van vid att jobba i klubbar med en stark organisation utanför planen, som en del i ett större pussel. Vad har Potter att jobba med i Chelsea? Todd Boehly har precis sparkat Chelseas hela fotbollsorganisation och hittills ersatt den med sig själv. En och annan skämtade att Boehly även tänkte utse sig själv till Chelseas manager.

Mja, jag är tveksam till hur det här ska fungera. Inte på grund av Graham Potter utan mer på grund av Chelsea. Jag hoppas på sätt och vis att det ska fungera. Chelseas slit och släng-strategi har för all del varit framgångsrik i Premier League genom åren. Men det vore spännande att se vad Chelsea kan åstadkomma med en mer långsiktig strategi.

Mest spännande och kanske mest betydelsefullt för just den här säsongen blir däremot att se vem Brighton anställer som manager nu. Varför inte Thomas Tuchel? Egentligen är det som sagt lite tragiskt att detta nu är ett beslut de tvingas behöva fatta, med nästan ingen förvarning alls, vid den här tidpunkten av säsongen.

Sedan juni har Brighton blivit av med sin technical director, sin head coach, sin assisterande head coach och en av sina first team coaches, sin head of recruitment, sin säsongens spelare förra säsongen, sin bästa spelare och sin bästa målskytt. Kanske är detta priset för att vara Premier Leagues bäst skötta klubb.

Dit har Chelsea rätt långt kvar. Kanske har de med Graham Potter ändå kommit en bit på vägen. Kanske inte.

Värst blir det förmodligen efter matcher eller helger då det har varit mycket bråk och krångel med VAR. Och senaste helgen var onekligen en sådan helg. Det bråkades om VAR i minst fem av helgens tio matcher och i några fall, särskilt då för Newcastle och för West Ham, upplevdes det hela tämligen skandalöst. Alltså var det fest för den engelska fotbollens alla VAR-kritiker.

Man kan nog räkna in mig bland dem. Rättare sagt, jag var aldrig någon vän av idén om VAR till att börja med. Det vill säga, jag är definitivt anhängare till idén att ge domarna alla rimliga tekniska hjälpmedel för att göra sitt jobb. Men att rigga upp ett parallellt domarsystem som så att säga ska baksätesdöma engelska fotbollsmatcher? Nej, det kändes som en svag idé redan från start.

Även när VAR nu finns så gillar jag inte riktigt dess roll. Vad är det egentligen VAR ska göra och, lika viktigt, vad är det VAR inte ska göra? Det är inte enbart att detta i någon mening har definierats på fel sätt utan lika mycket att det inte verkar ha definierats på ett särskilt tydligt sätt. Otydligheten märks i VAR:s genomförande, och märks även i kritiken av VAR, där få verkar veta eller kunna lista ut vad som gäller.

Bäst hade VAR enligt mig fungerat, och man hade med detta också kommit bort från mycket av den här otydligheten, om det var enbart en rent teknisk funktion där det var domarens uppgift att själv besluta sig för att kolla med VAR, att så att säga mitt under matchen kunna beställa den tjänsten. Det vill säga, domaren promptar VAR, snarare än som nu när det är VAR som promptar domaren.

Vi hade med detta undvikit otydligheten i roller mellan domaren och VAR, och vi hade också sluppit den psykologiska mekanismen där domare av rätt naturliga skäl är ovilliga att gå emot VAR i nuläget. Förmodligen hade vi också sluppit mycket av detta petande i millimetrar som irriterar så väldigt många, eftersom domaren hade valt att prompta VAR endast i väldigt oklara och avgörande situationer.

Vad vi har fått med dagens VAR är en dåligt utformad skrivbordsprodukt, som ägnar sig åt fel saker, på fel sätt och med felaktiga syften.

Trots detta finns det också ett och annat att säga mot kritiken som nu och oftast riktas mot VAR. För det är inte en alla gånger särskilt begåvad kritik. Värst är kanske den här idén att vi med VAR skulle ha fått situationer där VAR går in och ”avgör matcher”, som om inte den stora orsaken varför vi ens har VAR var kritiken mot domarna innan att deras felaktiga domslut, rätt eller fel, ”avgjorde fotbollsmatcher”.

Hela idén om VAR kommer från en ovilja att acceptera att fotboll för domare är en form av bedömningssport, att situationer alltid kommer uppfattas och bedömas på olika sätt, att domare är människor och beslut också kan gå fel. VAR såldes på lögnen att med VAR skulle allt detta inte längre vara fallet, inte längre vara något problem, att med VAR skulle fotbollens alla ”inkonsekvenser” magiskt upphöra att existera.

Men VAR består också av människor, och fotbollens alla situationer med alla dess möjliga sätt att se dem, uppfatta dem, förstå dem och bedöma dem är fortfarande fotbollens alla situationer. Man har inte eliminerat det mer eller mindre goda omdömet från fotbollen, inte eliminerat risken för inkonsekvenser. Man har bara flyttat dessa beslut från domaren på planen till en osynlig social och psykologisk konstruktion bakom kulisserna.

Eftersom VAR utformades som något slags svar på ilskan över millimeterdomslut har det uformats med syftet och med viljan att undvika denna ilska, fastän den naturligtvis aldrig kommer gå att undvika, då den knappast var särskilt rationell till att börja med. Ilskan har inget alls med kvaliteten i domsluten att göra, utan enbart med att göra huruvida domsluten gick rätt lags väg eller fel lags väg.

Men därmed har vi kanske på sätt och vis fått precis det VAR vi förtjänar. Det gäller att vara försiktiga med vad vi önskar oss, för ofta får man det. Vägran att ge höjd för millimetrar och centimetrar i domsluten har gett oss ett VAR som går in och kontrollerar millimetrar och centimetrar på fotbollsplanen, vilket nu mer än kanske något annat är vad som irriterar alla med VAR.

Tekniskt och socialt finns alltså inget att förvånas över med detta. Inte heller rent mänskligt skulle jag vilja säga. VAR är utformat av och för domare, och domare blir i hög utsträckning människor som ”gillar regler” och som kanske inte alla gånger har det allra mest sunda förhållandet till reglers tillämpning. Från detta mänskliga subset hämtar vi sedan dem som sätter sig som VAR i Premier League.

VAR är en dålig skrivbordsprodukt. Det måste inte betyda att man slänger VAR i skräpkorgen, men allra minst måste man skicka VAR tillbaka till skrivbordet, eller möjligen ett helt annat skrivbord, och rita om det.

Hur kommer det sig då att jag själv sätter mig och skriver en text med rubrik och innehåll med innebörden att Chelseas beslut inte förvånar? Det skulle så klart kunna vara ännu ett uttryck för min väldokumenterade vilja att simma mot strömmen och tycka och tänka något annat än det som alla andra tycker. Men faktum är att jag nog anser att även jag har goda skäl för min reaktion och uppfattning.

För det första ska vi inte hymla om att Chelseas resultat har dippat dramatiskt under egentligen hela 2022. Chelsea gick in till förra säsongen som en av tre titelfavoriter men föll under framför allt andra halvan av säsongen igenom fullständigt. Resultaten har fortsatt svaja den här säsongen, med Chelsea på en åttondeplats och tunga förluster mot både Leeds, Southampton och nu senast alltså Dinamo Zagreb.

För det andra ska inte heller hymlas om att Tuchel själv har gett ett alltmer surmulet och missnöjt intryck och därmed även avtryck på sin omgivning. Det har sannerligen heller inte varit något han hållit särskilt tyst om. Han har ägnat en stor del av sommaren åt att kritisera klubbens agerande på transfermarknaden och med spelarnas kontrakt, liksom spelarnas attityd rent allmänt. Tuchel blev en del i problemet, inte i lösningen.

För det tredje, och kanske en direkt följd av föregående punkt, verkar Tuchels utbredda missnöje ha resulterat i att spelarna till slut tappat förtroendet för Tuchel, eller viljan att underordna sig hans idéer och metoder. Flera spelare har lämnat Chelsea, ännu fler har velat lämna Chelsea, och det är fler än en spelare som visat ett tämligen öppet missnöje själva med att spela för Chelsea och för Tuchel. Relationen till spelarna är borta.

För det fjärde att Chelseas beslut att ge Tuchel mer makt och say-so över värvningar inte nödvändigtvis var till Tuchels fördel. Vissa gillar den typen av inflytande, andra blir stressade av det, och Tuchel ger intryck av det senare. Tuchel sägs ha haft svårt att bestämma sig mellan olika alternativ vilket ska ha resulterat i Chelseas hackiga och ryckiga agerande under sommaren. Med stort inflytande kommer stort ansvar.

För det femte, och här blir det möjligen mer spekulativt, så är Thomas Tuchel den förra regimens anställning, han är inte Todd Boehlys egen anställning. Kanske har detta betytt att det riktiga förtroendet dem emellan inte funnits där och att kommunikationen inte riktigt har fungerat. Boehly har visat en vilja att rensa ut den gamla regimen på övriga poster i klubbledningen, och kan ha tänkt på precis samma sätt här.

Inte heller är jag helt övertygad om resonemanget att Chelseas alla värvningar den här säsongen ska ses som ”Tuchels värvningar”. Det tas för givet att Aubameyang var Tuchels värvning på grund av deras relation i Dortmund, men jag är inte lika säker. Om Tuchel fick allt han pekade på och ville ha i form av värvningar, och alla värvningar var spelare han ville ha, är det svårt att förstå varför han ofta verkade så missnöjd.

Alla tar nu för givet att Chelsea och Todd Boehly kommer gå efter Graham Potter. Och om man ska tro dagens tidningsrubriker ska Chelsea ha bett om och även fått tillstånd att prata med Potter, Ändå känns det som en långsökt anställning. Inte på grund av något fel på Potter, men Chelsea är en fundamentalt annorlunda fotbollsmiljö än Brighton, brukar leta efter en annan profil på sina managers, och Potter hade känts malplacé där.

Det vore samtidigt inte heller en anställning som riktigt hade passat in med Todd Boehlys tidigare agerande med LA Dodgers, där han tvärtom hade som strategi att gå efter de stora namnen, både gällande spelare och managers, eller head coaches som det heter i det sammanhanget. En strategi som Boehly hittills och till synes har replikerat med Chelsea, åtminstone när det gäller spelare.

Alltså känns det betydligt mer i linje med en sådan strategi om Chelsea nu skulle anställa managers som Mauricio Pochettino eller Zinedine Zidane, snarare än Graham Potter. Visst är Potter en uppskattad managers, vars jobb med Brighton har fått många beundrare, men det är inte en manager med ett namn i närheten av samma stjärnpotential som Pochettino eller Zidane.

Om sedan Pochettino eller Zidane vill komma till Chelsea är kanske en annan fråga. Båda kan ha sina skäl att tacka nej. Pochettino med sin kända koppling till Tottenham, Zidane med vad det verkar som en djupt rotad ovilja att vara manager någon annanstans än i Real Madrid. Av dessa båda inbillar jag mig att Pochettino nog medför det minsta besväret att så att säga övertala.

Om Chelsea anställer Mauricio Pochettino hade det i alla fall förvånat mig lika lite som att Chelsea nu sparkar Thomas Tuchel.

Kritiken mot anställningen, i den utsträckning den ändå fanns, gick om något mest av allt ut på att Steven Gerrard egentligen var för stor för Aston Villa. Mer specifikt att för Gerrard skulle Aston Villa-jobbet bara vara något slags trappsteg till dess att Liverpools managerjobb blev tillgängligt. Möjligen var det en och annan som viskade något slags försiktighetens ord att Skottland är en sak, Premier League en helt annan sak.

Verkligheten är att Aston Villa är för stora för Steven Gerrard!

Aston Villa är en stor engelsk klubb med stora ambitioner, och villiga att investera stora resurser för att realisera dessa ambitioner. Men Aston Villa föll i fällan att anställa ett stort namn som manager, snarare än att anställa en stor manager. Olika saker som många gånger förväxlas. Kanske är det ibland så att klubbar som Aston Villa ibland fattar beslut som får dem att se stora ut, snarare än beslut som stora klubbar fattar.

Under sitt knappa år som Aston Villas manager har Steven Gerrard gjort nästan varenda fel som går att göra. Han har varit otydlig och velande i valet av såväl taktisk uppställning som startelva, vilket gjort att laget nästan helt saknar så kallad identitet. Han har bråkat med viktiga och laglojala spelare. Han har inte heller gjort sig till någon större vän med Aston Villas supportrar.

När Aston Villa spelar fotboll under Gerrard som manager är det för närvarande väldigt svårt att se hur Aston Villa faktiskt vill spela fotboll. Där finns ingen tydlig idé med Aston Villas spel på samma sätt som är så lätt att se i t ex Brightons spel, i Newcastles spel, i Tottenhams spel och så vidare. Och ju längre tiden har gått desto mindre kraft, energi och arbetsvilja verkar dessutom spelarna villiga att investera på planen.

De finns som menar att Aston Villas taktiska problem blev desto mer tydliga när Michael Beale under sommaren lämnade Aston Villa för att ta över QPR som manager. Beale var tidigare assistent till Gerrard i både Aston Villa och i Rangers. Många menar att detta visar att det var Beale som stod för den stora delen av Aston Villas taktiska kunnande, och utan honom har Aston Villa därmed tappat väldigt viktig kompetens.

Bland Aston Villas supportrar finns både de som kritiserar Gerrard och de som försvarar Gerrard. Kritikerna tar upp ovanstående punkter. Försvararna pratar å sin sida gärna om hur spelarna kämpar och ger allt, vilket även rimmar med hur Gerrard pratar om vad han vill se av spelarna. Invändningen vore kanske att i den moderna fotbollen måste en manager ändå ha mer att bidra med än endast ”kämpa och ge allt”.

Andra menar kanske att Steven Gerrard ännu inte har varit Aston Villas manager i ett år ens och att han alltså behöver mer tid på sig. Samtidigt är det knappast för mycket att begära att det efter snart ett år ska börja gå att se ett fungerande spel och en taktisk idé framträda, och framsteg börja märkas. Kurvorna behöver helt enkelt peka åt rätt håll, men för Aston Villa pekar alla kurvor för närvarande åt fel håll.

Vet Steven Gerrard vilken taktik han vill att Aston Villa ska spela? Vet Steven Gerrard vilka spelare som är tänkta att ingå i hans önskade startelva? Vet Steven Gerrard vilka spelare han vill ha och inte vill ha i spelartruppen? Litar Steven Gerrard tillräckligt mycket på sina spelare att genomföra sin taktik? Att dessa frågor efter nästan ett år saknar tydliga svar är ett svagt skäl att vilja ge detta mer än ett år.

Steven Gerrard kan inte heller mena att han inte kände till förväntningarna eller inte fått resurserna att motsvara dessa förväntningar. Han anställdes för att lyfta Aston Villa upp mot de europeiska cupplatserna men har efter en godkänd start regresserat till ett sämre facit än företrädaren Dean Smith. Detta fastän Aston Villa investerat runt £200m i den egna spelartruppen, i hög utsträckning på spelare Gerrard själv önskat sig.

Spöket för Steven Gerrard, och den strategiska frågan för Aston Villa, är att det för närvarande finns lediga managers av väsentligt högre kompetens och kvalitet. Delvis beror det så klart på vad Aston Villa själv vill, liksom på vilka andra klubbar som råkar vara tillgängliga, men om t ex Everton kan anställa Carlo Ancelotti så kan självfallet Aston Villa anställa t ex Mauricio Pochettino.

Aston Villa behöver en bättre manager än Steven Gerrard. Aston Villa är för stora för Steven Gerrard.

Samtidigt går det att diskutera hur bra Chelseas transferfönster faktiskt har varit. Visst har Chelsea å ena sidan värvat några riktigt spektakulära spelare, såsom kanske framför allt Raheem Sterling och Kalidou Koulibaly, liksom Wesley Fofana måste anses vara ett av fönstrets bästa värvningar. Väljer man att titta bara på de värvningar som Chelsea faktiskt har gjort så vore slutsatsen enkel, Chelseas fönster har varit toppen!

Men väljer man att också titta på vilka spelare Chelsea inte har värvat blir omdömet snabbt mer komplicerat. Särskilt om man till detta adderar de spelare som även lämnat Chelsea den här sommaren, såsom Andreas Christensen, Antonio Rüdiger, Romelu Lukaku och Timo Werner. Plötsligt börjar Chelsea se oroväckande tunna ut både på mittfältet och i anfallet.

Dessutom bör man betänka alla de spelare som Chelsea har varit och tittat på och försökt värva utan att lyckas, men ändå slösat en hel del tid och energi på. Vi kan som exempel nämna spelare som Jules Koundé, Robert Lewandowsku, Raphinha, Nathan Aké med flera och det gick sannerligen inte snabbt att värva Wesley Fofana. Chelsea kan knappast anses ha agerat ”effektivt” under detta transferfönster.

Överlag kan man tycka att Chelseas agerande på transfermarknaden denna sommar känns rätt plåttrigt. Det vill säga lite som att skjuta fisk i småtunna med hagelbössa, alltid träffar man något som flyter upp till ytan men det mesta av effekten blir alldeles för oprecis för att ge någon riktig effekt. Det har varit svårt att se någon tydlig linje i Chelseas agerande den här sommaren.

Någon uttryckte detta på ett som jag tyckte rätt finurligt sätt. Nämligen om Chelsea egentligen har haft någon strategi för sitt spenderande, eller om det bara är Chelseas strategi att spendera?!

Strategin för att spendera är svår att definiera. Chelsea och Todd Boehly har varit lite all over the place, för att passande nog använda ett amerikanskt uttryck. Agerandet har i hög utsträckning känns reaktivt i meningen att täppa igen de mycket tydliga hål som fanns i spelartruppen, men i övrigt missat att sikta mer proaktivt genom att förstärka lagdelar som aktivt behöver förstärkas. Det vill säga mittfält och anfall.

Delvis är inte detta nödvändigtvis något som Chelsea eller specifikt Todd Boehly har kunnat undvika eller göra något åt. Hålen i backlinjen uppstod framför allt som en direkt följd av situationen under Chelseas förra ägare och klubbledning, och den osäkerhet som detta skapade. Boehly ärvde alltså en situation där två av lagets mittbackar redan valt att lämna laget för spanska superklubbar.

Ändå känns det rätt onödigt, och definitivt inte ofrånkomligt, att rikta uppmärksamheten så ensidigt mot en enda lagdel. Särskilt som offensiva spelare också lämnar laget och Thomas Tuchel själv är uppenbart otillfreds med offensiva forwards som Hakim Ziyech och Cristan Pulisic. Chelsea har onekligen agerat kraftfullt på transfermarknaden den här sommaren, men inte agerat utifrån någon tydlig plan.

Jodå, Chelsea värvade för all del Pierre-Emerick Aubameyang till slut. Onekligen en rejäl statusvärvning till anfallet. Men att säga att detta visade på någon plan, jämfört med att värva det största möjliga namnet, vore nog att ta i så sömmarna spricker. Aubameyang är heller inte slut som spelare, men det kan diskuteras om han 33 år gammal fortfarande kommer ha samma kraft i kroppen han ändå hade i t ex Arsenal.

Strategin att spendera känns desto tydligare. Inte minst eftersom Todd Boehly och hans partners har gjort just på detta sätt en gång förut, med LA Dodgers som han alltså också är ägare i. Han köpte LA Dodgers för en rekordsumma, precis som han gjorde med Chelsea, och fortsatte sedan att investera tungt i stora spelarnamn. Precis som han nu alltså gjort med Chelsea.

Idén bygger på tanken om det globala varumärket och att hålla igång det positiva surret om och runt klubben, och upprätthålla klubbens varumärke. Kommersiella och mediala intäkter motiverar på så vis enligt detta tänkande de ekonomiska kostnader som dessa spelarköp medför. Men det bygger även på en tanke om att uppnå resultat här och nu på kort sikt och placera Chelsea i en stark position för framtida tillväxt.

Boehly kalkylerar rimligtvis med att värdet på både Premier Leagues TV-rättigheter i största allmänhet, liksom Chelseas intäkter i synnerhet, kommer öka och öka tämligen markant de närmaste åren, och till och med att Premier Leagues egen tillväxtprognos förmodligen är lägre än nödvändigt. Och genom att positionera Chelsea på bästa möjliga sätt går det att räkna hem även kortsiktiga investeringar i spelartruppen.

Detta kan för all del låta lite märkligt för de som oroat sig för att Premier Leagues intäkter ska vara på väg att slå i taket, kanske i vissa fall till och med krascha. Men det är ändå inte så märkligt när man betänker att Premier League i själva verket är lågmonetariserat när man jämför med amerikanska professionella ligor såsom MLB, NBA, NFL och NHL, trots en större global publik och en betydligt längre säsong.

Strategin att spendera kan alltså framstå som klok utifrån det rent ekonomiska perspektivet på saken. Men en strategi att spendera som ändå i någon mening bygger på eller förutsätter Chelseas sportsliga framgångar på fotbollsplanen gjorde nog ändå klokast i att även innehålla en strategi för att spendera. Vi saknar inte exempel på klubbar som spenderat massor utan att det resulterat i några som helst sportsliga framsteg.

Liksom det inte saknas exempel på klubbar som utan sportsliga framsteg tämligen snabbt upptäcker att det även påverkar deras intäkter och marknadsposition negativt. Att ha det ena utan det andra är både svårt och inte särskilt önskvärt.

Lite otur kan man för all del tycka att Watford har haft. Tre poäng har tappats genom att motståndarna har gjort mål på tilläggstid, både Stoke City och nu senast Watford lyckades med den bedriften mot Middlesbrough. Middlesbrough har heller inte riktigt haft turen med sig när det gäller skador, med skador på viktiga spelare som Jonny Howson, Darragh Lenihan och Zach Steffen.

Men kanske kommer det inte som någon överraskning att Chris Wilder nu kopplas till andra lediga eller tidigare lediga jobb som t ex Stoke City och Bournemouth. Detta brukar ju inte precis ske med managers som sitter tryggt och säkert på sitt nuvarande jobb, så antingen är det Wilders egna agenter som skickar ut trevare eller så är det sökande klubbar som känner att Wilder skulle gå att locka.

Men kanske är det för tidigt för detta. Även om Middlesbrough har startat säsongen sensationellt svagt har situationen ljusnat den senaste veckan. Middlesbrough tog förra helgen säsongens första seger, mot Swansea City. Detta följde på en medveten taktisk switch från Chris Wilders sida där han i högre utsträckning ställde ut laget att spela en mer kontringsinriktad fotboll.

Middlesbrough och Wilder fortsatte denna taktiska switch i veckans bortamatch mot Watford, en match man alltså förlorade knappt på tilläggstid. Matchen i sig var ändå ett rejält fall framåt för Middlesbrough som verkar mer bekvämt med att ligga lågt och hålla sig kompakta i sin organisation jämfört med vad de varit att försöka spela Wilders generellt sett mer expansiva fotboll.

Kanske är inte detta så väldigt märkligt i ett Middlesbrough vars manageruppställning innan Chris Wilder inkluderar halvt ökända namn som Neil Warnock, Tony Pulis, Garry Monk och Aitor Karanka. Wilder har varit Middlesbroughs manager i mindre än ett år, och det är inte världens lättaste omställning i spelstil han har att genomföra. Måste han hitta en taktisk kompromiss så är det kanske vad han också bör göra.

På tal om Middlesbroughs tidigare managers så kommer en annan av dessa på besök till Riverside ikväll. Det är Sunderlands helt färska nya manager Tony Mowbray som dyker upp, efter att i onsdags ha vunnit debutmatchen mot Rotherham med fina 3-0. Mowbray som senast var en mycket lyckad manager i Blackburn Rovers var en allmänt uppskattad manager i Middlesbrough mellan 2010 och 2013.

Derbydags alltså på Riverside ikväll!

För all del är inte derbyt mellan just Middlesbrough och Sunderland det största derbyt i den där regionen. Långt därifrån! Den statusen upptas naturligtvis av Sunderlands derby mot Newcastle. Middlesbrough i det här sammanhanget  räknas nog mer som någon slags motsvarighet till Hammarby inom Stockholmsfotbollen. Eller, om man vill hålla sig till den engelska fotbollen, ungefär som West Ham i London.

Men det betyder ju inte att derbyt därför inte är ett derby, eller ett obetydligt derby. Det är just grejen med den här typen av derbymatcher, att de blir helt och hållet vad man gör dem till. Inför säsongen var det kanske rimligt att tänka sig att Middlesbrough skulle befinna sig i toppen av tabellen, och Sunderland närmare botten av tabellen. Lagens respektive start på säsongen har vänt upp och ned på denna föreställning.

Vilket också ger kvällens derby mellan Middlesbrough och Sunderland en annan edge.

Kvantitet har onekligen värvats till Premier League den här sommaren, oavsett om vi då väljer att prata om spelare eller pengar. Men lika obestridligt är att det har värvats en hel del kvalitet också, och det inte bara av de allra största klubbarna utan även längre ned i ligans näringskedja hittar vi några riktigt spännande värvningar. Talangen följer pengar, och pengarna finns i Premier League.

Samma sak som vanligt förtjänar att påpekas, att vad som rankas och betygsätts inte är spelarna i sig, utan värvningen. Detta betyder att andra faktorer än enbart spelarens kvalitet måste vägas in, som t ex den köpande klubbens behov av just den spelaren och så vidare. På förekommen anledning är kanske värt att påpeka att det går att vara en väldigt bra värvning utan att därför vara med på den här listan.

Värvningarna har betygsatts löpande under sommaren, under vad jag kallar för transferkollen. Nyhetsvärdet i detta är att jag internt rangordnar de totalt 15 värvningar som fått högsta betyget, alltså fem plus. Övriga fem sådana värvningar som inte platsar på den här listan är Aston Villas Boubakar Kamara, Brentfords Aaron Hickey, Chelseas Kalidou Koulibaly och Pierre-Emerick Aubameyang, och Wolves Matheus Nunes.

Alltså, enligt mig, Premier Leagues tio bästa värvningar under sommaren.

(10) Billy Gilmour, Brighton

En av spelarna som hamnade på mellanhand när Chelsea gick från Frank Lampards ungdomsrevolution till Thomas Tuchels kanske något mindre idealistiska förhållningssätt.

Gilmour som spelartyp passar nästan oförskämt väl in i Brightons taktiska ramverk, och kan utvecklas inom det i hög utsträckning. Både Gilmour och Brighton har alla förutsättningar att göra varandra bättre.

(9) Emmanuel Dennis, Nottingham Forest

Normalt sett finns inget egenvärde med att vinna över andra klubbar i att värva en spelare, utan sådant brukar mest vara en fråga om ego. Men det faktum att både Everton och West Ham slogs hårt för den här spelaren säger oss en del om spelarens anseende.

Dennis hade inga svårigheter att hitta målet förra säsongen för ett svagt Watford, och i ett Nottingham Forest med väldigt mycket forwardstalang men kanske inte riktigt lika mycket renodlad anfallskraft är Dennis en väldigt bra värvning.

(8) Raheem Sterling, Chelsea

Chelseas första paradvärvning under sin nya ägare och det var inte vilken spelare som helst som kom till klubben. Även om Sterling gradvis börjat bli av med sin plats i Man City så är det ändå en stjärna som Chelsea har värvat.

Mycket talar dessutom för att Sterling som spelare passar betydligt bättre in i Chelseas taktik än vad han gjorde i Man Citys taktik. Möjligheten att Chelsea får ut relativt sett mer av Sterling än Man City får alltså anses vara tämligen god.

(7) Sven Botman, Newcastle

Hade kunnat bli en utdragen transfersaga under sommaren givet att Newcastle och Milan båda ville ha Botman. Men Botman var tydlig med vad han helst av allt ville, och det var att bo i nordöstra England hellre än i Milano.

Nåja, hur det än är med den saken, så är det en riktigt skicklig mittback som Newcastle har värvat i Botman och en viktig kugge i Newcastles och Eddie Howes lagbygge för vad som ser ut att kunna bli en rätt lysande framtid för Newcastle.

(6) Luis Sinisterra, Leeds

En av få värvningar Leeds har gjort den här sommaren utan någon direkt koppling till Jesse Marsch personligen. Således en värvning man har skäl att misstänka sker på initiativ av Leeds egen rekryteringsavdelning.

Sinisterra har redan hunnit visa upp sina färdigheter för Leeds så här i början av säsongen, men det är att döma av vad vi har kunnat se av honom med Feyenoord som detta känns som en väldigt spännande värvning med mycket stor potential.

(5) Mikkel Damsgaard, Brentford

Tappar man en dansk stjärnmittfältare så får man väl se till att ersätta honom med en annan dansk stjärnmittfältare. Mer komplicerat än så verkar inte Brentfords tänkande ha varit gällande just den här värvningen.

Damsgaard är en extremt kreativ och skicklig spelare, det såg vi inte minst prov på under förra sommarens EM-slutspel. Kan Damsgaard ha bara i närheten av samma betydelse för Brentfords mittfält som Christian Eriksen så är han guld värd.

(4) Wesley Fofana, Chelsea

Sett till stjärnstatus är Kalidou Koulibaly Chelseas stora mittbacksvärvning den här sommaren, men Fofana är redan den bättre mittbacken som jag ser det och dessutom med potentialen att växa ut till en mittback i absolut världsklass, världens bästa mittback till och med.

Om några år kommer Koulibaly inte längre spela i Chelsea, men Fofana om inget alldeles oförutsett inträffar kommer vara en bestående del av Chelseas backlinje för många år framåt. Transfersumman var hög, men värvningen ändå ett fynd.

(3) Conor Coady, Everton

Här kanske jag motsäger mig själv en aning eftersom jag under sommaren gav den här värvningen sex plus, alltså Connor Wickham-klass, men det var kanske inte menat särskilt seriöst.

Men jag är rasande förtjust i den här värvningen. Everton har haft väldiga problem med sin backlinje och i Coady värvar de vad som varit ligans förmodligen bästa mittback utanför de sex superklubbarna de senaste åren. Dessutom en ledarfigur.

(2) Lucas Paqueta, West Ham

Det finns risker med den här värvningen som med alla värvningar. Det vore knappast den första kreativa mittfältsspelaren vi ser värvas till en klubb i Premier League som inte riktigt lyckas åstadkomma samma sak i Premier League.

Men vilken värvning om Paqueta ändå lyckas med det. Vi såg vad Dimitri Payet lyckades göra för West Ham under sin tid i klubben, och Paqueta känns som en värvning av lite samma typ och samma potential. Om han går ihop med David Moyes.

(1) Erling Haaland, Man City

Väldigt förtjust i den här värvningen inte enbart för att Haaland på de allra flesta håll anses vara the next big thing, utan för att Haaland representerar en annan typ av anfallare än vad Man City tidigare använt sig av, och som jag tror Man City behöver.

Just därför en hel del snack om den här värvningen när den gjordes att den kanske inte var så genomtänkt, men då menar jag att man nog är lite fyrkantig. Premier Leagues mest spektakulära värvning är också dess bästa värvning.

Guldstjärnan: Bournemouth
Väldigt starkt i det läge som Bournemouth befinner sig i att vända 0-2 i halvtid borta mot Nottingham Forest till en vinst med 3-2. Kanske är det ett resultat som både glädjer och inte glädjer Scott Parker, för det verkar ju som om det ändå går att konkurrera lite grann i alla fall med Bournemouths spelarmaterial.

Skamvrån: Nottingham Forest
Har man å andra sidan 2-0 i halvtid på hemmaplan så får man definitivt inte förlora den matchen. Den lärdomen måste Nottingham Forest dra kvickt om de har några som helst planer på att hålla sig kvar i Premier League.

Kvarsittning: Leicester
Brighton kunde springa rakt igenom Leicester mer eller mindre helt utifrån egen fri vilja, vilket inte var en bra look alls för Brendan Rodgers lag och taktik. Det mesta ser ut att vara på väg att rasa för Rodgers just nu som dessutom inte riktigt själv verkar ha någon tydlig idé om hur Leicester faktiskt ska spela just nu.

Roliga timmen: Richarlison
Att dra på sig gult kort för ett målfirande får väl anses rätt dumt och onödigt även i vanliga fall och under bästa möjliga förutsättningar. Men när man drar av sig tröjan i sitt målfirande och därefter får se målet bortdömt så blir det desto jäkligare att få syna det där gula kortet, fast å andra sidan desto roligare för oss som tittar på.

Tillbaka till skolbänken: VAR
Everton, Aston Villa, Newcastle, West Ham och Brighton kommer alla från den här omgången med legitima gripes gällande VAR:s olika interventioner. Det får ändå sägas vara både svårslaget och minst sagt problematiskt.

Skolkarn: Trent Alexander-Arnold
Alexander-Arnolds offensiv vs defensiv har diskuterats i flera år redan, men början av den här säsongen har visat Alexander-Arnold från sin sämsta defensiva sida. Visst finns det ett offensivt värde med Alexander-Arnold men det är rätt upprörande att han faktiskt inte är bättre eller har blivit bättre defensivt.

Hemläxan

Är man Liverpoolsupporter och kräver att Jürgen Klopp ska få sparken så är man inte riktigt klok i huvudet.

Vad var det för stjärna som tyckte det var en klok idé att Hooters skulle sponsra ett P10-lag och inte kunde se hur det skulle sluta?

Först gjorde Brendan Rodgers en ”Scott Parker” dagen efter deadline day, och sedan en 2-5-förlust mot Brighton. Som att be om att få sparken.

VAR kackar ju onekligen till det då och då, men de som klagar över detta bör kanske erinra sig att det kackades och klagades minst lika mycket innan VAR.

Inte första gången som Arsenal åker till Old Trafford och förlorar för första gången.

Betydelsen av det där ska kanske inte underskattas. Ett positivt humör leder många gånger till positiva resultat, som naturligtvis i sin tur leder till positivt humör. Exakt vad som är hönan och vad som är ägget i det där går självfallet att diskutera, men att humör och resultat samverkar känns tämligen okontroversiellt. Vi hittar förmodligen väldigt få exempel på lag som presterar riktigt bra fastän lagets humör är dåligt.

Var det en sak som ändå var slående med Arsenal inför säsongen så var det just positivismen och optimismen som flödade runt Arsenal. I vissa fall kanske det där tog sig orimliga uttryck, men det gick ändå inte att ta miste på att det både fanns en tro på laget och fanns goda skäl för en sådan tro på laget. Därefter har Arsenal visat också på planen att man tror både på sina egna idéer och sina egna möjligheter.

Arsenal leder ligan efter fem omgångar, som enda lag med full pott, alltså utan poängtapp och således med fem raka vinster. Arsenal går alltså in i den här omgången som etta i tabellen, två poäng före rivaler som Man City och Tottenham, och sex-åtta poäng före andra stora klubbar som Man Utd, Liverpool och Chelsea. Fullt förståeligt således om humöret är på topp i Arsenal.

När folk är glada råder emellertid sällan brist på glädjedödare. Richard Keys valde t ex att göra stor sak av att Arsenal firade ”som om de vunnit ligan” efter sitt sena vinstmål mot Fulham på hemmaplan. Attityden är pinsam om inte helt ovanlig. Vad vore fotbollen värd egentligen om man inte skulle få fira ett sent vinstmål? En enkel titt på alla vinnande lag i Premier League genom åren visar också att de ofta och gärna firade sena vinstmål.

Resonemanget är direkt larvigt. När exakt tänker sig Richard Keys med flera att det egentligen vore okej att fira ett sent vinstmål, får man möjligen bara göra det när t ex Sergio Aguero målar i 94:e minuten av säsongens sista match? Tvärtom är det väl just sådana där stunder, moments som det heter på engelska, genom vilka ett lag kan skapa det momentum som bär dem till framgång.

Andra menar att Arsenal minsann inget har att fira eftersom de bara har mött relativt enkelt motstånd så här långt. Arsenals fem segrar inkluderar vinster mot Crystal Palace (b), Leicester (h), Bournemouth (b), Fulham (h) och Aston Villa (h). Men även det där blir så klart snabbt lite larvigt i och med att Arsenal så klart måste få känna glädje över sina vinster oavsett motstånd. Dessutom bättre att vinna än att inte vinna.

Men visst, även om det blir snett att försöka förbjuda eller stigmatisera glädjen i sig, så beror det därefter på vad man väljer att dra för slutsatser av dessa första fem matcher för Arsenals del. Belackarna, om man nu ska kalla dem för det, har naturligtvis en rätt god poäng i att Arsenal har haft en kanske ovanligt lätt start på säsongen och att därför inga stora växlar ännu riktigt bör dras av detta.

Å andra sidan vet vi ju att Arsenal har haft på pappret lätta matcher i början av säsongen förut utan att lyckas vinna dem alla. Så enbart det faktum att Arsenal nu har navigerat denna på pappret lätta säsongsstart framgångsrikt och utan att tappa en enda poäng kan så klart i sig självt vara skäl till glädje och firande. Oavsett hur mycket gallfeber detta tydligen retar hos Richard Keys.

Samtidigt kan knappast Arsenal och deras supportrar vara alltför tjuriga över att detta trots allt påpekas. Om t ex Tottenham, Man Utd eller någon annan av Arsenals rivaler eller konkurrenter hade haft motsvarande motståndare i början av säsongen och vunnit dem alla, så hade de själva helt säkert stått först i ledet för att påpeka hur lätta matcher dessa lag hade haft. Skon råkar nu bara vara på den andra foten.

Kanske kan Arsenal istället glädjas åt att de ikväll har sin första möjlighet att replikera på den där kritiken, om man nu ska kalla den för det. Kvällens match mot Man Utd på Old Trafford är Arsenals första ligamatch den här säsongen som de inte rimligtvis ska vinna utifrån någon slags rimlig förväntansmodell, även om det för all del är en match Arsenal mycket väl kan vinna.

Kommer det roliga att fortsätta för Arsenal på Old Trafford? Är det just en sak som talar till Arsenals fördel ikväll så är det inte minst att de just nu verkar tycka det är roligt att spela fotboll, för första gången på rätt länge måste man nog säga. Man Utd verkar dock ännu inte tycka att det är särskilt roligt att spela fotboll, har inte varit det på länge och ser ut att kunna dröja ett bra tag till innan det blir roligt igen.

Vinner Arsenal också ikväll mot Man Utd går det inte längre att säga att Arsenal bara har vunnit lätta matcher mot lätta motståndare den här säsongen, annat än som rent banter möjligtvis. Och vem vet, om Arsenal skulle råka vinna mot Man Utd på Old Trafford ikväll, i synnerhet om det sker genom ett sent vinstmål, så kanske till och med Richard Keys skulle kunna tycka att det vore okej att vara lite glad för den saken.

Vilket helt säkert får hela Arsenal att dra en djup suck av lättnad, eftersom ju alla bryr sig så väldigt mycket om vad just Richard Keys tycker och tänker.

Vilket i sig själv var rätt bisarrt på flera olika sätt. Dels eftersom missnöjet med Moshiri och med hur Everton hanterats gick betydligt längre och djupare än att enbart handla om värvningar här och nu, även om som vi vet värvningar här och nu kan vara ett märkligt effektivt sätt att avväpna allmänt missnöje. Dels eftersom Moshiris uttalande antydde att Everton skulle börja värva spelare baserat på populism mer än på policy, vilket kanske är lite vad som har satt Everton i problem till att börja med.

Dessutom var det väl ärligt talat lite svårt att se exakt vilka fantastiska värvningar Everton och Farhad Moshiri skulle kunna göra som på något sätt skulle förändra omdömet om honom som Evertons ägare och om Evertons klubbledning generellt. På det sättet kändes uttalandet mest som ett rätt genomskinligt försök att köpa sig mer tid. Men när nu det där transferfönstret är stängt är det kanske ändå läge att ta Farhad Moshiri på orden, och döma honom och Everton efter transferfönstret.

Hur lyder då domen?

När Farhad Moshiri gjorde sitt uttalande hade Everton redan värvat James Tarkowski på fri transfer från Burnley. Ett sätt att tänka vore att denna värvning redan var medräknad i missnöjet med Moshiri och borde därför inte vägas in mot domen. Men låt oss för all del vara generösa eftersom det ändå är en värvning som ingår i detta transferfönster, och dessutom en mycket bra värvning.

Evertons första värvning efter Moshiris uttalande var Ruben Vinagre på lån från Wolves, knappast en värvning som direkt gjorde att man fick något större förtroende för Moshiris självsäkra uttalande om att döma honom efter transferfönstret. Vinagre har för all del en hel del talang men kändes hela tiden för tunn i Wolves och det är svårt att se honom kännas mindre tunn i Everton.

Den därpå följande värvningen av Dwight McNeil, återigen från Burnley, kändes i så fall desto mer övertygande, även om värvningen av mer eller mindre absurda anledningar inte precis togs emot särskilt positivt av Evertons supportrar. McNeil hade tydligen inte statistiskt övertygat dem tillräckligt mycket i Everton. Men negativismen kanske mest ska ses som ett uttryck för missnöjet med Moshiri mer än McNeil.

Nästa värvning övertygade i så fall desto mer när Everton gjorde klart med mittbacken Conor Coady från Wolves, en Liverpool lad uppfostrad i Liverpool men som varit en av Wolves bästa och mest ledande spelare de senaste åren. Värvningen av Coady signalerar både en rejäl förstärkning av backlinjen tillsammans med Tarkowski samtidigt som det försvagar en direkt konkurrent i ligan.

Därnäst gick Everton in och nöp Lilles mittfältare Amadou Onana mitt framför näsan på framför allt West Ham. Juryn är ute på exakt hur viktig och värdefull den här värvningen kommer vara, men det är ännu ett exempel på ett Everton som anstränger sig hårt för att i första hand förstärka lagets centrallinje. Onana var bra i ett Lille som lyckades knipa Ligue 1-titeln framför PSG så visst kan det bli en bra värvning.

Med återkommande skadebekymmer med Dominic Calvert-Lewin blev det uppenbart att Everton behövde en anfallare, och därför hämtades Neal Maupay från Brighton. Maupay har gjort det bra under en tid i Brighton men har gradvis förlorat sin plats där och detta kändes mer som en industriell värvning än som en inspirerad värvning. Everton bankar klart och tydligt på att Calvert-Lewin återvänder hel och frisk.

Med transferfönstret på väg att stänga gjorde Everton även klart med James Garner från Man Utd, en mycket talangfull forward som förra gången var mycket nyttig och värdefull för Nottingham Forest i deras till sist framgångsrika resa tillbaka till Premier League. Att Man Utds supportrar är rätt irriterade över den här försäljningen säger kanske något, även om också detta reflekterar ett allmänt missnöje med deras ägare.

Bomben under transferfönstret, om man ska kalla den för det, var Idrissa Gana Gueyes återkomst till Everton från PSG. Gana Gueye var alldeles fantastiskt bra för Everton under sin förra runda i klubben och lyckas han återskapa den rollen i laget så är detta en guldvärvning för Everton och för Frank Lampard. Frågan är om det är samma hungriga Gana Gueye som återvänder, eller mer en Gana Gueye på nedgång.

Allt som allt får man kanske ge Evertons transferfönster ett stabilt medelbetyg, kanske med dragning åt ett överbetyg. Det vill säga någonstans runt tre plus. Everton har varit aktiva på transfermarknaden, och även om några värvningar skriker kvantitet mer än de skriker kvalitet så finns det både en och annan värvning som känns som väldigt bra värvningar för Everton. Här finns kanske inte skäl att höja Farhad Moshiri till skyarna, men kanske finns heller inte skäl att hänga honom.

Vad man skulle kunna säga, och det kan så klart vara en fråga om medveten prioritering, är att Evertons värvningar först och främst riktar in sig på att stärka lagets defensiv och centrala försvarslinje. Logiskt givet att Everton haft stora defensiva problem de senaste åren. Men givet att Everton också är väldigt tunna offensivt, inte minst efter försäljningen av Richarlison och med tanke på Calvert-Lewins återkommande skadeproblem, gör det också att Everton fortsatt känns mycket svaga offensivt.

Nu är dock transferfönstret stängt för den här gången och Everton och Frank Lampard har att göra det bästa av den spelartrupp de faktiskt har. Det är nu dags för Lampard att visa vad han faktiskt som coach kan göra med sina spelare. Första möjligheten att göra det, och därmed kanske sätta tonläget för Evertons hela säsong, kommer redan idag hemma på Goodison Park mot Liverpool.

Och om vi nu skulle vänta med att döma Farhad Moshiri till efter transferfönstret så är kanske det rimligaste att vänta med att döma Frank Lampard till efter den här säsongen, om han nu får eller ger sig själv den tiden.

Mönstret i West Broms matcher är tämligen tydligt. I fem av sju matcher har West Brom släppt in första målet och alltså hamnat i underläge. En av de två återstående matcherna slutade 0-0. Endast i en enda match har West Brom faktiskt tagit ledningen, och därmed vunnit matchen, 5-2 mot Hull City på The Hawthorns. På sätt och vis är det imponerande att West Brom ändå räddat oavgjort i fyra av dessa fem matcher.

Men att rädda oavgjort i matcher där man hamnat i underläge är inte bra nog för ett West Brom som inför den här säsongen hade rimliga och realistiska förhoppningar om att ta sig tillbaka till Premier League. Och hittills har Steve Bruce inte presterat någon annan analys eller försök till förklaring än att West Brom hade behövt eller behöver värva fler spelare än vad de redan har.

Tyvärr är det inte precis en oväntad situation som West Brom nu befinner sig i med Steve Bruce. Det har tvärtom sett ut ganska precis så här för Bruce i varenda klubb han haft hand om under åtminstone de senaste fem-sex åren, oavsett om det har gällt Aston Villa, Sheffield Wednesday, Newcastle eller alltså nu West Brom. Fotbollen har förändrats och utvecklats, och har kanske i någon mening sprungit ifrån Steve Bruce.

Frågan är också, precis som jag påpekade redan inför säsongen, om Steve Bruce verkligen är en bra fit med West Brom. West Brom har en tradition av att vilja spela en offensiv och underhållande fotboll, och supportrarna brukar ha mycket kort tålamod med managers som företräder en mer funktionell fotboll. Och Bruce tillhör onekligen den kategorin av managers.

Kontrasten med Burnley ikväll blir särskilt intressant. Burnley är tvärtom en klubb som lite gjort sig ett namn av att spela en väldigt funktionell fotboll med Sean Dyche som manager, men som nu istället har hittat något av början till en ny identitet med Vincent Kompany som manager. När Burnley under Millwall var det Burnleys supportrar som buade när motståndarna spelade tufft eller tjångade iväg bollen.

Kan Burnley ställa om och spela en sådan fotboll borde det så klart inte heller vara någon omöjlighet för West Brom att göra det. Resonemanget att man måste spela funktionell fotboll i EFL Championship håller inte heller längre vatten. Fotbollen har förändrats även i denna väldigt engelska liga. Det är Burnley som ligger i toppen av tabellen, och det är West Brom som ligger i mitten av tabellen.

Om vi tittar på vilka klubbar det är som har blivit uppflyttade från EFL Championship till Premier League under den senaste tioårsperioden så ser vi en markant förflyttning från lag som spelar en mer funktionell och stereotypt ”brittisk” fotboll till lag som spelar mycket mer progressiv och modern fotboll. Ändå lever vissa föreställningar kvar hos de som tycker och de som beslutar, att en manager som Bruce ”garanterar” uppflyttning.

Rimligtvis måste West Brom nu börja fundera på om den där föreställningen verkligen var korrekt. Med en manager som Scott Parker ledig på marknaden känns det allt annat än omöjligt att West Brom tittar på honom och tänker att han på två försök ännu inte har misslyckats med att få sitt lag uppflyttat till Premier League. Parker känns som en betydligt mer aktuell ”garanti” än Bruce.

Nu är inte Scott Parkers så våldsamt underhållande den heller. Här handlar det om den mycket mer långsamma och defensiva varianten av bollinnehavsfotboll. Men det är på så vis ändå en mer modernt orienterad fotboll än den fotboll vi ser Steve Bruce försöka tillämpa. Och den är dokumenterat framgångsrik på den här nivån även under senare år, till skillnad från Bruces fotboll.

Kanske är inte Scott Parker en idealisk fit med West Broms tradition och värderingar, men han är en betydligt närmare fit än Steve Bruce. Men med West Brom mitt i något slags beslutsvakuum, med ägaren alltmer kritiserad för sin roll i klubben och klubbens VD nyss sparkad, så är det kanske i farans riktning att West Brom inte kommer agera särskilt snabbt i den här frågan.

Och även om West Brom ändå skulle agera så har de ännu inte gett oss några större skäl att tro att de därmed skulle agera särskilt klokt.

Så mycket alltså för den där bubblan som alla pratar om ska spricka när som helst i Premier League men som till synes aldrig riktigt spricker. Eftersom det i själva verket inte är fråga om någon bubbla. Vad man däremot kan säga om det där med transferrekord av olika slag i ovanstående stycke är så klart att det i hög grad styrs av fotbollens inflation, inte minst i Premier League, och att det i reala termer inte är så stor skillnad.

Och vad gäller att spendera pengar på transfers framåt i tiden så signaleras nu att Premier League kommer förändra sitt finansiella regelverk helt i enlighet med UEFA:s nya regelverk. VIlket dock inte kommer förändra särskilt mycket, eftersom engelska klubbar generellt inte har några problem att motsvara dessa regelverk, utan snarare underlätta för t ex en klubb som Newcastle att investera sig ikapp.

På lång sikt skulle man alltså kunna tänka sig att en klubb som Newcastle kommer stå som vinnare. Men vilka är transferfönstrets vinnare respektive förlorare på mer kort sikt i Premier League? Med förståelse för att det finns ett rätt tydligt ingenmansland av klubbar som varken kan beskrivas som det ena eller det andra.

Vinnare

Newcastle. Hur man bedömer Newcastles transferfönster beror nog väldigt mycket på vad man egentligen hade för förväntningar på transferfönstret. Man får ibland intrycket att en del av Newcastles supportrar fortfarande tror att spelare som Kylian Mbappé ska vara på väg att krita på för klubben. Utifrån det perspektivet vore fönstret kanske inte särskilt lyckat, men spelare som Nick Pope, Sven Botman, Alexander Isak med flera gör detta till ett väldigt stabilt transferfönster för Newcastle.

Nottingham Forest. Hade transferfönstret handlat om kvantitet så hade Forest varit dess stora och fullständigt överlägsna vinnare. Ingen klubb i Premier Leagues historia har värvat fler spelare under ett och samma fönster som Forest nu gjort. Detta fungerar kanske både som kritik och som beröm. Forest har däremot värvat en hel del kvalitet också, inte minst i spelare som Taiwo Awoniyi, Dean Henderson, Emmanuel Dennis, Neco Williams, Remo Freuler, Renan Lodi med flera.

West Ham. Det är onekligen inte ofta man har skäl att berömma West Hams aktiviteter på transfermarknaden, och det har väl förekommit en och annan tveksamhet även under detta fönster. Men när det väl har stängt står West Ham ändå där med värvade spelare i form av Nayef Aguerd, Gianluca Scamacca och Lucas Paqueta, vilket på förhand kändes som en smått osannolik samling spelare. Lägg därtill nya spelare som Maxwel Cornet, Thilo Kehrer med flera och West Ham har sannerligen satsat denna sommar.

Leeds. Vad man tycker om Leeds beror lite grann på vad man har för förtroende för den rätt tydliga satsning på spelare som Jesse Marsch är bekant med som Leeds genomfört den här sommaren. Leeds har helt enkelt gått all-in på Jesse Marsch och det kommer bära eller brista. Men spelare som Rasmus Kristensen, Brendan Aaronson och Tyler Adams har imponerat stort i början av säsongen, och i Luis Sinisterra och i Marc Roca har Leeds gjort några riktiga fynd.

Förlorare

Leicester. Ända fram till transferfönstrets sista dag var Leicester den enda klubben som inte värvat en enda utespelare eller investerat ett enda pund i transferpengar på sin egen spelartrupp. Detta fastän Brendan Rodgers klart och tydligt pratat om behovet av en omstart och förnyelse av spelartruppen, och detta trots att viktiga spelare lämnat klubben såsom Kasper Schmeichel, Wesley Fofana och en spelare som Youri Tielemans markerat att han vill lämna.

Bournemouth. Scott Parker var så missnöjd med Bournemouths transferfönster att han inte kunde hålla tyst om den saken vare sig under sommaren eller sedan säsongen tagit sin början, och därmed förmodligen medvetet såg till att få sparken. Parkers kritik var kanske till viss del självservande men inte därför helt felaktig, Bournemouths spelartrupp var i tunnaste laget för Premier League och att enbart investera £24m är svårt att motivera enbart med att man vill driva klubben på ett ekonomiskt hållbart sätt.

Wolves. På samma sätt som man egentligen kan singla en slant om Leeds som möjlig vinnare detta transferfönster så kan man nog göra det om Wolves som möjlig förlorare, det beror på vad man egentligen tror om spelare som Concalo Guedes, Mathias Nunes och Sasa Kalajdzic. Nathan Collins är en bra värvning på mittbacken, men man får även väga in att Wolves sålt iväg spelare som Conor Coady, Morgan Gibbs-White, Fabio Silva med flera. Wolves ser tunna ut efter att transferfönstret stängt.

Avslutningsvis kommer det säkert, som alltid är fallet när sådana här bloggar skrivs, finnas en hel hög med storklubbssupportrar som tycker att just deras värvningar är alldeles fantastiska och att just deras klubb är den stora vinnaren. Vad gäller storklubbarna den här gången tycker jag att alla sex egentligen har gjort en hel del bra värvningar, men att det även i samtliga sex fall finns både ett och annat frågetecken att ställa. Dock kanske minst för Arsenal och för Tottenham.

Detta placerar dem alltså i det där ingenmanslandet mellan vinnare och förlorare i mina ögon.

:::

TRANSFERKOLLEN

Wout Faes, Reims till Leicester. Wesley Fofana lämnar klubben, och värvas görs istället en nybliven belgisk landslagsmittback från Reims i Ligue 1. Leicester har värvat bra från Frankrike förut så det är kanske fel att såga dem för hårt, men inte känns detta som ett steg framåt. Betyg: Med tvekan godkänd – (+)

Manuel Akanji, Dortmund till Man City. Man City värvar en mittback från Dortmund, och givet dennes sätt att spela fotboll är det lätt att se hur han kan passa in i Man Citys taktik. Ändå är inte känslan riktigt att det här är en värvning som omedelbart kommer förstärka Man Citys backlinje. Betyg: Godkänd – (++)

Willy Boly, Wolves till Nottingham Forest. Ännu en mångårig mittback lämnar Wolves, och Nottingham Forest fortsätter stärka sin backlinje. Boly har varit något skadedrabbad de senaste åren, vilket kanske är en aning oroväckande för Forest. Men som mittback är Boly mycket bra. Betyg: Väl godkänd – (+++)

Jack Stephens, Southampton till Bournemouth, lån. Vem vet om ett lån av mittbacken Jack Stephens från Southampton hade fått Scott Parker att tycka att hans lag skulle kunna konkurrera bättre i Premier League. Men Bournemouth värvar en rutinerad och skicklig mittback. Betyg: Godkänd – (++)

Layvin Kursawa, PSG till Fulham lån. För några år sedan hade kanske detta kunnat uppfattas som en kanonvärvning. Men efter några år i PSG:s garderob är det svårt att känna riktigt samma entusiasm för värvningen. Detta sagt, det är en i grunden väldigt skicklig vänsterback. Betyg: Godkänd – (++)

Idrissa Gana Gueye, PSG till Everton. Var strålande i Everton förra gången han var i klubben och har inte varit dålig i PSG heller. Där kan det det däremot vara svårt att hitta plats för en spelare med Gana Gueyes profil. Spelartypen är precis den Everton desperat behöver. Kan bli en kanonvärvning. Betyg: Med beröm godkänd – (++++)

Willian, Corinthians till Fulham. Med både Chelsea och Arsenal i bagaget, och fasen vet om man inte får räkna med Tottenham i det också, så närmar sig Willian med Fulham en London Grand Slam. Självfallet en spelare med stor och stark profil, men var han för trött för Arsenal är det svårt att se honom vara mindre trött för Fulham. Betyg: Med tvekan godkänd – (+)

Martin Dubravka, Newcastle till Man Utd, lån. David De Gea har fått rätt hård kritik i början av säsongen, men det är ändå svårt att se Dubravka på något sätt konkurrera med De Gea om förstatröjan. Och ska Dubravka ändå bara vara reserv är det svårt att se honom göra något under de få matcher det handlar om som inte Tom Heaton hade kunnat göra. Betyg: Med tvekan godkänd – (+)

Leander Dendoncker, Wolves till Aston Villa. Aston Villas mittfält har sett tunt ut så på så vis finns det stora pluspoäng i att värva Dendoncker som har varit ett bräckjärn på Wolves mittfält under flera säsonger. Förstärker Aston Villas mittfält samtidigt som det försvagar Wolves. Betyg: Väl godkänd – (+++)

Ainsley Maitland-Niles, Arsenal till Southampton, lån. Mångsidig spelare som kommer ge Southampton ett ökat offensivt hot från kanten, oavsett om han spelas som ytterback eller som mittfältare. Kommer passa bra in i Southamptons sätt att spela fotboll. Betyg: Väl godkänd – (+++)

Samuel Edozie, Man City till Southampton. Southampton fortsätter sin uppenbara strategi att värva vad de nog hoppas är guldkornen från Man Citys akademi. Detta har fungerat bra hittills, och fungerar det lika bra med den offensiva mittfältaren Edozie så är nog Southampton mer än nöjda med den saken. Betyg: Godkänd – (++)

Arthur Melo, Juventus till Liverpool, lån. Ingen Jude Bellingham eller Frenkie De Jong precis, men om man som Liverpool anser sig behöva mittfältare här och nu men inte vill nöja sig med andrasorteringen på lite längre sikt så kan man absolut göra sämre värvningar än att låna Arthur Melo. Betyg: Godkänd – (++)

Juan Larios, Man City till Southampton. Det här börjar påminna om när jag som ung och dum student kom in till Burger King på Odenplan i Stockholm och fick frågan av tjejen i kassan: “Vill du ha det vanliga?” Southampton måste ha stamkort på Man Citys akademi vid det här laget. Larios en offensiv ytterback. Betyg: Godkänd – (++)

James Garner, Man Utd till Everton. En försäljning som retat upp Man Utd-fansens ilska på Glazers igen, även om precis allt nu används som ett bevis för deras uselhet. Garner är dock långt ifrån den första akademitalangen som säljs och en bra säsong med Nottingham Forest i EFL Championship kanske inte får vågen att väga över. Men bra spelare som Everton kan få stor nytta av. Betyg: Väl godkänd – (+++)

Carlos Vinicius, Benfica till Fulham. Andra gången gillt i Premier League för Carlos Vinicius som ju gjorde en kanske inte alldeles lyckad tur i Tottenham för några år sedan. Frågan är väl om det egentligen är lättare att rubba på Mitrovic i Fulham än vad det var att rubba på Kane i Tottenham, men Fulham har definitivt en kompetent backup. Betyg: Väl godkänd – (+++)

Jan Bednarek, Southampton till Aston Villa, lån. Man kan sannerligen inte påstå att Aston Villa inte ger Stevie G vad han vill ha och behöver. En värvning som kanske inte hade gjorts om Diego Carlos hållit sig pigg och hel, men oavsett vilket en bra värvning i sig. Bednarek har varit en bra mittback i Southampton och kan må bra av en nystart. Betyg: Väl godkänd – (+++)

Duje Caleta Car, Marseille till Southampton. Ut med Bednarek alltså och in med Caleta Car från Marseille. Kroatisk landslagsmittback som man måste förmoda helt enkelt passar bättre in i Ralph Hasenhüttls sätt att tänka fotboll, om detta nu är Hasenhüttls värvning. En av Southamptons äldre värvningar den här sommaren, fastän han bara är 25 år gammal. Betyg: Väl godkänd – (+++)

Boubacar Traore, Metz till Wolves, lån. Råkar man bli av med Dendoncker på transferfönstrets sista dag blir man kanske tvungen att försöka lappa och laga vad som återstår av det defensiva mittfältet. Tveksamt i mina ögon om Traore kommer kunna fylla Dendonckers skor, men med Traore har Wolves i alla fall några skor att ställa ut. Betyg: Godkänd – (++)

Dan James, Leeds till Fulham, lån. Det kan ofta vara märkligt hur något så trivialt som ett managerbyte kan ändra på en spelares situation. Knappt hann James ens med att komma till Leeds innan Marcelo Bielsa försvann och ersattes av Jesse Marsch, som inte alls verkar se samma sak i James. Fulham värvar en snabb om än inte särskilt teknisk forward. Betyg: Godkänd – (++)

Loic Bade, Rennes till Nottingham Forest, lån. Bade har varit föremål för intresse från andra engelska klubbar som Leicester, Southampton och Brentford och har kanske något överentusiastiskt kallats för nästa Raphael Varane. Det är alltså en talangfull mittback som Forest lånar, med en option att köpa honom. Betyg: Väl godkänd – (+++)

Wilfried Gnonto, FC Zürich till Leeds. Mångsidig anfallare som under året har debuterat för Italiens landslag. Onekligen en spelare för framtiden men ändå en spelare som Leeds kan få nytta av i nutid. Kan spela på de flesta positioner i Leeds anfall och är således en bra förstärkning inte minst på bredden. Betyg: Väl godkänd – (+++)

Billy Gilmour, Chelsea till Brighton. Det är något med den här värvningen som jag både tror väldigt mycket på och som gör mig rätt glad. Gilmour är en väldigt talangfull mittfältare som verkligen kommer få chansen att maximera den talangen inom Brightons taktiska ramverk. Ett lag och en spelare som passar varandra perfekt och kan göra varandra bättre. Betyg: Berömlig – (+++++)

Pierre-Emerick Aubameyang, Barcelona till Chelsea. När Arsenal släppte Aubameyang gratis till Barcelona trodde de kanske inte att han ett år senare skulle dyka upp i en av deras direkta rivaler. Inte riktigt vad man väntade sig av en spelare som för något år sedan skulle och ville bli en Arsenallegend. Chelsea, som behöver en anfallare, får en väldigt bra anfallare i Aubameyang, om han har skallen med sig. Betyg: Berömlig – (+++++)

Denis Zakaria, Juventus till Chelsea, lån. Ett Chelsea som är tunt på mittfältet har kopplats samman med ett antal spelare, men fastnar till slut med ett lån direkt ur Juventus skräphög. Visst finns det en spelare i Zakaria, men svårt att se honom kunna ge Chelsea något som lyfter dem i den här säsongens viktigaste matcher. Betyg: Med tvekan godkänd – (+)

Guldstjärnan: Fulham
Väldigt väl genomförd match av Fulham som taktiskt dominerade ett Brighton vi har sett taktiskt dominera flera andra lag i Premier League redan. Aleksandr Mitrovic svarade för en match som hade placerat honom i omgångens elva om det inte hade varit för en viss Erling Haaland.

Skamvrån: Chelsea
Kanske säger det allt som behöver sägas när Thomas Tuchel själv går ut efter matchen och kallar sina egna spelare för snälla på planen. Man kanske inte förväntar sig att Chelsea ska bli fysiskt dominerade av ett lag som Southampton, men så såg faktiskt ut att vara fallet.

Kvarsittning: Aston Villa
Svårt att säga vad Aston Villas matchplan egentligen var mot Arsenal. Frågan är om Steven Gerrard hade skickat ut laget med några andra instruktioner är ”go out there and get schtuck in, no marks!”. Därefter ser Aston Villa ändå till att släppa in två mål, det ena endast mikrosekunder efter kvitteringen, genom att vara alldeles för passiva.

Roliga timmen: Tidslöseriet
Det räcker med att maskning sker mot Liverpool för att det ska presenteras som ett allvarligt samhällsproblem och något moraliskt fullständigt förkastligt. När Everton däremot gör exakt samma sak fast värre mot Leeds bara dagen innan får det knappt någon uppmärksamhet alls. Lösningen är enkel, tillämpa reglerna!

Tillbaka till skolbänken: Steve Cooper
Taktiskt finns kanske inte så mycket att säga eller rita om för Nottingham Forest, en bortamatch mot Man City kan så klart sluta på det här sättet. Viktigast för Forest är inte hur den här matchen slutade utan hur man reagerar på det här resultatet under de närmaste matcherna.

Skolkarn: Douglas Luiz
Kommer in i 73:e minuten, gör mål direkt på hörna mot Arsenal i den 74:e minuten, och dagen därefter försöker Arsenal värva honom från Aston Villa. Rätt effektivt jobbat ändå måste man säga.

Hemläxan

Mitt (+) för Southamptons värvning av Roméo Lavia kan visa sig vara sommarens felbedömning.

Liverpool gör mål i åttonde tilläggsminuten av fem annonserade. Inget fel med det nödvändigtvis, men föreställ er reaktionen om detta hänt på en annan arena, låt oss säga Old Trafford.

Vilken debut av Alexander Isak!

Aston Villa är för stora för Steven Gerrard!

Erling Haaland och Julian Alvarez är en rejäl uppgradering på Gabriel Jesus och Raheem Sterling.

Är Crystal Palace mot Brentford Londons hippaste derby?

Någonstans tror jag ändå att Patrick Vieira uppskattar Wilfried Zahas alldeles äkta vrede på sina lagkamrater efter Brentfords sena kvittering.

Fullt ös sista timmarna av deadline day!

Bakom denna rent tabellmässiga fasad hittar vi mer omfattande strukturella problem med spelare som vill lämna Leicester och där Leicester behöver sälja spelare för att kunna köpa nya spelare, men utan att kunna bli av med dessa spelare. Leicester är den enda engelska klubben denna sommar att inte värva en enda utespelare, liksom den enda klubben att inte spendera ett enda pund på transfersummor.

Kasper Schmeichel och Hamza Choudhury har redan lämnat Leicester, Wesley Fofana och Youri Tielemans har lobbat för att få lämna Leicester under en längre tid. Leicesters rent finansiella värdering av dessa spelare har däremot gjort att ingen klubb hittills har valt att köpa dem, vilket i sin tur resulterat i att Leicester inte haft möjlighet att köpa spelare och genomföra den ”omstart” som Brendan Rodgers pratat om.

Leicesters problem är okomplicerade men svåra att lösa på kort sikt. Klubbens lönekostnader är väldigt höga, det vill säga många spelare sitter på mycket höga löner och flera av dem ens utan att spela regelbundet. Detta ger två effekter. För det första att Leicesters spelare blir svåra att sälja vidare. För det andra att Leicesters pandemiplågade ekonomi måste stramas åt för att passa in i Premier Leagues finansiella regelverk.

Man kan diskutera det kloka eller mindre kloka i Leicesters agerande på marknaden den här sommaren, alltså deras hardball-attityd med att sälja spelare. Wesley Fofana är helt klart värd väldigt mycket, men har Leicester kanske ändå bitit över lite för mycket och därmed så att säga riskerar mista hela stycket nu när man har låtit försäljningen krypa så här nära transferdeadline?

Agerandet runt Youri Tielemans är i så fall ännu märkligare. Spelaren har sökt en exit från Leicester mest hela sommaren, vill alltså aktivt lämna klubben, och sitter på ett kontrakt som går ut om ett år. Leicester å sin sida har envisats med att värdera Tielemans till £30-40m, utöver Tielemans tämligen höga lönekrav, fastän de alltså behöver sälja spelare för att kunna köpa spelare.

Parodiskt börjar det bli nu i slutet av transferfönstret när det plötsligt kommer rapporter om att en ”okänd klubb” skulle ha lagt ett bud motsvarande £19m på Tielemans. Skulle Leicester acceptera det budet vore väl det i sig ett tämligen kraftfullt underkännande av deras egen transferstrategi den här sommaren. Leicester har sålt spelare dyrt tidigare år men verkar ha bedömt läget fel den här gången.

I normala fall hade kanske inte en inaktiv sommar på transfermarknaden varit ett problem för Leicester. Men Leicesters utgångspunkt var en spelartrupp i behov av förnyelse och av förändring. Dessutom konkurrerar Leicester i en ligamiljö där det för tillfället investeras i rekordomfattning på nya spelare, och där även klubbar som West Ham, Aston Villa m fl investerar en bra bit över £100m netto i sina spelartrupper.

Allvarligast är kanske känslan situationen skapar av ett Leicesters vars projekt och vars attraktionskraft är på väg att brinna ut. Leicesters ägare, thaikonsortiet King Power och familjen Srivaddhanaprabha, ger inget intryck av att ha tröttnat på Leicester eller något liknande, men brottas med sina egna finansiella problem samtidigt som de nu alltså konfronteras med att Leicesters budget inte riktigt motsvarar Leicesters verklighet.

Hur illa kan detta egentligen gå för Leicester? Den åttondeplats som förra säsongen sågs som ett misslyckande vore nog att den här säsongen snarare betrakta som ett oväntat positivt utfall. Nedflyttningsstriden har Leicester tveklöst individuellt sett bra nog spelare att kunna undvika, men om kulturen och atmosfären runt laget blir tillräckligt negativ så är nedflyttningsstriden allt annat än oundviklig för Leicester.

Möjligen skulle en vinst mot Man Utd hemma på King Power vara ett viktigt steg att lyfta Leicesters humör och därmed lyfta Leicester uppåt i tabellen den här säsongen.

:::

TRANSFERKOLLEN

Sasa Kalajdzic, Stuttgart till Wolves. Förståelig värvning givet att Wolves har väldiga problem med sitt anfall, som helt enkelt varit alldeles för tunt de senaste säsongerna. De värvar i Kalajdzic en spelare som varit Stuttgarts främsta målskytt i Bundesliga de två senaste säsongerna, och en spelare van att göra mål på alla möjliga sätt. Betyg: Väl godkänd – (+++)

Wesley Fofana, Leicester till Chelsea. Chelsea har letat efter ännu en mittback mest hela sommaren, har försökt värva Fofana en längre tid och lyckades alltså till slut. Jättesumman de betalar Leicester kommer visa sig väl motiverad, Fofana är kanske redan en mittback av högsta klass och kommer utvecklas till en mittback i världsklass. Betyg: Berömlig – (+++++)