Frida Fagerlund på Sportbladet skrev tidigare under dagen en text med rubriken ”Ett beslut som förvånar” angående Chelseas beslut att sparka Thomas Tuchel. Det har inte varit någon ovanlig reaktion under dagen. Att säsongen bara är sex matcher gammal, att Chelsea precis investerat närmare £300m på vad som sägs vara Tuchels spelare, att Todd Boehly sagt sig vilja ge managern mer makt är goda skäl för denna reaktion.
Hur kommer det sig då att jag själv sätter mig och skriver en text med rubrik och innehåll med innebörden att Chelseas beslut inte förvånar? Det skulle så klart kunna vara ännu ett uttryck för min väldokumenterade vilja att simma mot strömmen och tycka och tänka något annat än det som alla andra tycker. Men faktum är att jag nog anser att även jag har goda skäl för min reaktion och uppfattning.
För det första ska vi inte hymla om att Chelseas resultat har dippat dramatiskt under egentligen hela 2022. Chelsea gick in till förra säsongen som en av tre titelfavoriter men föll under framför allt andra halvan av säsongen igenom fullständigt. Resultaten har fortsatt svaja den här säsongen, med Chelsea på en åttondeplats och tunga förluster mot både Leeds, Southampton och nu senast alltså Dinamo Zagreb.
För det andra ska inte heller hymlas om att Tuchel själv har gett ett alltmer surmulet och missnöjt intryck och därmed även avtryck på sin omgivning. Det har sannerligen heller inte varit något han hållit särskilt tyst om. Han har ägnat en stor del av sommaren åt att kritisera klubbens agerande på transfermarknaden och med spelarnas kontrakt, liksom spelarnas attityd rent allmänt. Tuchel blev en del i problemet, inte i lösningen.
För det tredje, och kanske en direkt följd av föregående punkt, verkar Tuchels utbredda missnöje ha resulterat i att spelarna till slut tappat förtroendet för Tuchel, eller viljan att underordna sig hans idéer och metoder. Flera spelare har lämnat Chelsea, ännu fler har velat lämna Chelsea, och det är fler än en spelare som visat ett tämligen öppet missnöje själva med att spela för Chelsea och för Tuchel. Relationen till spelarna är borta.
För det fjärde att Chelseas beslut att ge Tuchel mer makt och say-so över värvningar inte nödvändigtvis var till Tuchels fördel. Vissa gillar den typen av inflytande, andra blir stressade av det, och Tuchel ger intryck av det senare. Tuchel sägs ha haft svårt att bestämma sig mellan olika alternativ vilket ska ha resulterat i Chelseas hackiga och ryckiga agerande under sommaren. Med stort inflytande kommer stort ansvar.
För det femte, och här blir det möjligen mer spekulativt, så är Thomas Tuchel den förra regimens anställning, han är inte Todd Boehlys egen anställning. Kanske har detta betytt att det riktiga förtroendet dem emellan inte funnits där och att kommunikationen inte riktigt har fungerat. Boehly har visat en vilja att rensa ut den gamla regimen på övriga poster i klubbledningen, och kan ha tänkt på precis samma sätt här.
Inte heller är jag helt övertygad om resonemanget att Chelseas alla värvningar den här säsongen ska ses som ”Tuchels värvningar”. Det tas för givet att Aubameyang var Tuchels värvning på grund av deras relation i Dortmund, men jag är inte lika säker. Om Tuchel fick allt han pekade på och ville ha i form av värvningar, och alla värvningar var spelare han ville ha, är det svårt att förstå varför han ofta verkade så missnöjd.
Alla tar nu för givet att Chelsea och Todd Boehly kommer gå efter Graham Potter. Och om man ska tro dagens tidningsrubriker ska Chelsea ha bett om och även fått tillstånd att prata med Potter, Ändå känns det som en långsökt anställning. Inte på grund av något fel på Potter, men Chelsea är en fundamentalt annorlunda fotbollsmiljö än Brighton, brukar leta efter en annan profil på sina managers, och Potter hade känts malplacé där.
Det vore samtidigt inte heller en anställning som riktigt hade passat in med Todd Boehlys tidigare agerande med LA Dodgers, där han tvärtom hade som strategi att gå efter de stora namnen, både gällande spelare och managers, eller head coaches som det heter i det sammanhanget. En strategi som Boehly hittills och till synes har replikerat med Chelsea, åtminstone när det gäller spelare.
Alltså känns det betydligt mer i linje med en sådan strategi om Chelsea nu skulle anställa managers som Mauricio Pochettino eller Zinedine Zidane, snarare än Graham Potter. Visst är Potter en uppskattad managers, vars jobb med Brighton har fått många beundrare, men det är inte en manager med ett namn i närheten av samma stjärnpotential som Pochettino eller Zidane.
Om sedan Pochettino eller Zidane vill komma till Chelsea är kanske en annan fråga. Båda kan ha sina skäl att tacka nej. Pochettino med sin kända koppling till Tottenham, Zidane med vad det verkar som en djupt rotad ovilja att vara manager någon annanstans än i Real Madrid. Av dessa båda inbillar jag mig att Pochettino nog medför det minsta besväret att så att säga övertala.
Om Chelsea anställer Mauricio Pochettino hade det i alla fall förvånat mig lika lite som att Chelsea nu sparkar Thomas Tuchel.