Graham Potter lämnar Brighton för Chelsea. Både ett beslut av Potter själv och en anställning av Chelsea som på samma gång är fullt förståeligt men ändå på något sätt helt oförståeligt. I vilket fall som helst är det nu verklighet sedan Graham Potter skrivit på ett kontrakt om fem år med Chelsea.
På sätt och vis är det ett tragiskt beslut. Brighton är så här långt en av säsongens stora höjdpunkter med en fullt realistisk möjlighet att utmana om europeiska cupplatser, med det bästa lag som Brighton kanske någonsin haft, och det hade varit väldigt spännande att följa Brightons projekt fullständigt obehindrat den här säsongen ut.
Just den sidan av saken pratas det kanske för lite om. Nämligen att Chelsea genom sitt interna strul har fullständigt saboterat eller i alla fall våldsamt försvårat Brightons säsong på ett sätt som inte känns helt okej. Hela caset får en att börja överväga värdet med att införa transferfönster även för managers.
På sätt och vis är det ett triumfens beslut. Graham Potter har gjort ett strålande jobb först i Swansea och sedan i Brighton och måste med rätta ses som inte bara Englands utan en av engelsk fotbolls mest progressiva och spännande managers. Det finns något i grunden positivt med att sådant faktiskt belönas också i Premier League.
Man måste kanske också förstå Graham Potters eget beslut. Detta fastän många påpekar riskerna med beslutet, liksom en del nu beskriver honom som en slags svikare. Fotbollens minne är kort och hur många fler möjligheter kommer Potter egentligen få att ta över en av Premier Leagues största klubbar?
På sätt och vis är det kanske en liknande frågeställning som David Moyes ställdes inför för snart tio år sedan. Otroligt uppskattad i sin nuvarande klubb, men det går liksom inte att säga nej när en så stor klubb knackar på dörren fastän man förmodligen känner till vilka risker det medför. För vem vill känna den ångern i efterhand resten av livet?
Vi kan självfallet hoppas att det slutar lyckligare för Graham Potter i Chelsea än vad det gjorde för David Moyes i Man Utd. Olyckligare kan det ju knappast sluta. Chelsea har en starkare grund att stå på och kanske är Potter en bättre fit med mer moderna metoder för Chelsea än vad Moyes någonsin var för Man Utd.
Ändå ska sägas att Chelseas anställning av Graham Potter förvånar mig, och är ett beslut jag ställer mig tveksam till. Inte på grund av någon misstro mot Potter, utan för att Chelsea känns som en så fundamentalt annorlunda fotbollsmiljö än de miljöer i vilka Potter hittills har haft så stor framgång.
Kommer verkligen Chelsea ha det långsiktiga tålamod med Graham Potter som kanske framför allt Brighton har haft? Brightons framgångar har inte kommit på en gåg, vi är inne på Potters fjärde säsong med Brighton just nu. Hela Todd Boehlys strategi är baserad på idén om snabb och omedelbar framgång. Hur går detta ihop?
Kommer verkligen Chelseas spelare att svara på och ha samma förtroende för Potters metoder som Brightons spelare? Status och förtroendekapital styr väldigt mycket inom fotbollen. Chelsea är ett lag av världsstjärnor. Graham Potter är ingen världsstjärna, hans största klubb är Brighton, han har aldrig varit manager i Champions League.
Visst är det där hinder som Graham Potter kan ta sig över och förbi. Ingenting av det där diskvalificerar honom från att lyckas i Chelsea. Men det är försvårande omständigheter som gör det betydligt mycket mer sannolikt att istället misslyckas. Och var befinner sig Graham Potter då i engelsk fotboll, med ett spektakulärt misslyckande i bagaget?
Jag är tveksam till storleken på steget från Brighton till Chelsea. Graham Potter tar inte bara ett trappsteg med ett sådant kliv, han tar minst två trappsteg. Det hade känts mer naturligt i det avseendet om Potter efter att han är klar med Brighton tog över en klubb som t ex Aston Villa, Everton eller dylikt, och sedan en klubb som Chelsea.
Framför allt där har vi varför jag nog trodde mer på att Chelsea skulle leta efter en mer stjärnströsslad manager som t ex Mauricio Pochettino eller Zinedine Zidane. Istället gör de alltså en Premier Leagues motsvarighet till Watfords anställning av Rob Edwards, fast under ett betydligt hetare strålkastarljus.
Kanske är Chelseas supportrar ändå rätt nöjda med valet av Potter. Åtminstone verkade de inte alldeles entusiastiska över idén om Pochettino som sin nya manager, av kanske lätt insedda skäl. Med Graham Potter slipper de ju i alla fall det. Även om det sannerligen inte är någon särskilt stabil grund för relationen mellan Potter och supportrarna.
Graham Potter är van vid att jobba i klubbar med en stark organisation utanför planen, som en del i ett större pussel. Vad har Potter att jobba med i Chelsea? Todd Boehly har precis sparkat Chelseas hela fotbollsorganisation och hittills ersatt den med sig själv. En och annan skämtade att Boehly även tänkte utse sig själv till Chelseas manager.
Mja, jag är tveksam till hur det här ska fungera. Inte på grund av Graham Potter utan mer på grund av Chelsea. Jag hoppas på sätt och vis att det ska fungera. Chelseas slit och släng-strategi har för all del varit framgångsrik i Premier League genom åren. Men det vore spännande att se vad Chelsea kan åstadkomma med en mer långsiktig strategi.
Mest spännande och kanske mest betydelsefullt för just den här säsongen blir däremot att se vem Brighton anställer som manager nu. Varför inte Thomas Tuchel? Egentligen är det som sagt lite tragiskt att detta nu är ett beslut de tvingas behöva fatta, med nästan ingen förvarning alls, vid den här tidpunkten av säsongen.
Sedan juni har Brighton blivit av med sin technical director, sin head coach, sin assisterande head coach och en av sina first team coaches, sin head of recruitment, sin säsongens spelare förra säsongen, sin bästa spelare och sin bästa målskytt. Kanske är detta priset för att vara Premier Leagues bäst skötta klubb.
Dit har Chelsea rätt långt kvar. Kanske har de med Graham Potter ändå kommit en bit på vägen. Kanske inte.