Frågan har ställts rätt många gånger redan och på många olika sätt om Nottingham Forest kanske har värvat alldeles för många spelare. Även om man tar med i beräkningen att Forest blev av med en hel del spelare från den spelartrupp som förra säsongen vann playoff-finalen i EFL Championship, så är 22 nya spelare ett med marginal nytt rekord gällande antalet spelare, i realiteten två hela startelvor.
Ett väldigt enkelt svar på frågan skulle möjligen kunna ges av vilka spelare som registrerats respektive inte registrerats för spel i Premier League av Nottingham Forest. Det vill säga vilka spelare som faktiskt kommer med i den formella spelartruppen. Där går det att notera att varken Cafü eller Lyle Taylor har lyckats ta en plats i Forests spelartrupp, vilket kanske per definition betyder att Forest har värvat för många spelare.
En annan mer kvalitativ fråga är om Nottingham Forest har värvat för många nya spelare mer i betydelsen att de borde ha visat större lojalitet med sina befintliga spelare, det vill säga de spelare som efter 23 år tog Nottingham Forest tillbaka till Premier League. ”You got to dance with the one who brung you” är ett förvisso amerikanskt uttryck, som det dock finns ett visst mått av sanning i.
Nottingham Forest har sannerligen inte dansat med dem som tog dem till dansen. Av de spelare som förra säsongen spelade Forest upp i Premier League är det den här säsongen så här långt endast Joe Worrall, Brennan Johnson och Ryan Yates som kan anses ha haft en ordinarie plats i startelvan den här säsongen. Det är ett helt annat Nottingham Forest som nu spelar i Premier League än som tog dem till Premier League.
Allt har inte varit upp till Nottingham Forest själva. Flera av spelarna som lämnade Forest gick inte att göra något åt, som t ex de inlånade spelarna Djed Spence, James Garner och Philip Zinckernagel. Inte heller var det någon direkt felaktig bedömning att Forest faktiskt behövde förstärka spelartruppen på flera positioner för att ha någon möjlighet att hävda sig i Premier League.
Väljer man att titta på Nottingham Forest utifrån ett rent individuellt perspektiv, det vill säga spelare för spelare, så går det att hålla med om varje enskild värvning. Men fotboll är samtidigt en lagsport, och kollektivt finns andra värden som höjer ett lag utöver den rent individuella kvaliteten, värden som inte minst lojalitet och samhörighet. Viktiga värden framför allt för ett lag som måste slåss för att hålla sig kvar i Premier League.
Kanske är det här skon klämmer. För när Evangelos Marinakis, Nottingham Forests ägare, i ruset efter vinsten i playoff-finalen och uppflyttningen till Premier League, målade upp sin bild av Forests kommande säsong i Premier League så pratade han inte så mycket om att endast överleva och hålla sig kvar i Premier League, men desto mer om att hävda sig och nå framgång i Premier League.
Delvis förståeligt just i det sammanhanget kanske, onekligen passar det bättre in i den rådande feststämningen än möjligen klokare försök att dämpa förväntningarna. Många reagerade dock på att Marinakis sköt långt över förväntningarna, samt kanske tog en tur in på mer orealistisk mark. Dessutom känns det kanske med Forests alla värvningar den här sommaren som om Marinakis ord var mer än bara ord.
Så långt är kanske allt väl. Självfallet kan man tycka att om nu ambitionen är att hävda sig högre upp i Premier League-tabellen så måste man så att säga backa upp orden också med pengar. Vilket alltså Marinakis kan sägas ha gjort. Även om det samtidigt är svårt att titta på alla Forests värvningar i klump, eller var och en för sig, och säga att det är något som gör Forest mer sannolika att t ex sluta på tabellens övre halva.
Om Nottingham Forest vandrar upp mot mitten av tabellen eller till och med närmar sig dess övre halva så är allting för all del frid och fröjd. I så fall blir kritiken av Forests många värvningar som mest akademisk. Men vad händer om det inte blir så? Det vill säga om Forest trots alla dessa värvningar, eventuellt kanske till och med på grund av alla dessa värvningar, ändå befinner sig indragna i en nedflyttningsstrid.
Just i det läget kan Nottingham Forests extremt expansiva värvningspolitik den här sommaren, och beslutet att mer eller mindre byta ut hela laget inte bara en gång utan två gånger om, visa sig bli väldigt dyrbar. För plötsligt sitter Forest med en spelartrupp i hög utsträckning bestående av spelare som pitchades något bättre än så av klubben, och som heller inte har samma relation till Nottingham Forest som tidigare spelare.
Lojalitet, krigarvilja, stolthet och en känsla av identitet kan vara otroligt värdefulla tillgångar i en nedflyttningsfajt. Något som Nottingham Forest garanterat hade haft mängder av om de i betydligt högre utsträckning valt att hålla fast vid de spelare som tog dem till Premier League. Något som är betydligt mindre garanterat när Forest nu i mycket hög utsträckning består av spelare som inte var med och tog dem upp i Premier League.
Var man som spelare inte med och tog Nottingham Forest upp i Premier League kommer man ofrånkomligen inte uppleva kostnaden av att åka ur Premier League igen på riktigt samma sätt. Man har som spelare i det läget inte investerat lika mycket i Nottingham Forest, och har därför inte lika mycket att förlora. Det är även svårt att få spelare att känna lojalitet med Forest när Forest själva visar så liten lojalitet med gamla spelare.
Diskussionen torde kännas tämligen relevant i nuläget. För efter sex omgångar ligger Nottingham Forest näst sist i tabellen, de har förlorat fyra av sina sex matcher vilket inkluderar deras tre senaste matcher, och rent spelmässigt har det heller inte känts som någon direkt fluke, alltså ett läge där det ändå finns tydliga tecken på att det här kommer att bli bättre.
Än så länge finns alltså inga tecken på att Nottingham Forest skulle ha investerat eller värvat sig bort från nedflyttningsstriden. Farhågan lever emellertid vidare att Nottingham Forest har värvat sig fast i nedflyttningsstriden. Frågan är om kvällens match mot Fulham kan ändra på den farhågan.