Tack, och good bye

Dessutom börjar det bli lite för många matcher, och lite för många poängtapp i matcher mot lag som Fulham, Crystal Palace, Everton och Brighton för att det ska kunna ses som undantag eller olycksfall i arbetet. Liverpool har bara vunnit två matcher, det är 9-0 mot Bournemouth och så en vinst mot Newcastle som kom efter så tveksamma domslut och så långt in på tilläggstiden att till och med Alex Ferguson hade rodnat.

Naturligtvis har det diskuterats på vad detta egentligen beror. Hur kommer det sig egentligen att ett lag som var så väldigt nära att vinna allting förra säsongen, så sent som för bara några månader sedan, nu ser ut att inte kunna vinna någonting? Här finns så klart de som älskar de stora jämförelserna som vill påpeka att detta minsann är Jürgen Klopps sjunde säsong med Liverpool, liksom förut med Dortmund och med Mainz.

Jag, och flera med mig, har påpekat något som bara blivit mer och mer uppenbart under den här säsongen. Nämligen att Liverpools presspel inte alls är detsamma denna säsong som det varit under tidigare säsonger, och att just av det skälet verkar Liverpool sakna Sadio Mané väldigt mycket. Liverpools sämre press har försvagat dem både offensivt och defensivt, och gjort laget mycket lättare att såra för motståndarna.

Andra faktorer nämns även de. Här finns så klart de som pratar om Liverpools otur med skador, taktiska förändringar, samt inte minst att Liverpool skulle vara mentalt utbrända och kanske till och med i någon mening deprimerade efter slutet på förra säsongen, då de med till synes väldigt knapp marginal missade både ligan och Champions League, och att Liverpool helt enkelt haft svårt att släppa detta och ladda om.

Liverpool är för all del långt ifrån det enda laget i den engelska fotbollshistorien som drabbats av några tämligen traumatiska säsongsavslutningar. Så varför just detta skulle just dem särskilt hårt är inte alldeles lätt att begripa, än hellre varför detta skulle vara något som så att säga lyftes till deras försvar. I mina öron låter det mindre som ett försvar och mer som en anklagelse.

Här lyftes under helgen två andra syn sätt som jag i så fall såg som mer intressanta. För det första att Liverpool på något sätt skulle ha tappat gnistan av beslutet att sälja Sadio Mané, alltså att detta haft en inte bara taktisk effekt utan en psykologisk effekt. För det andra att det helt enkelt handlar om någon slags arrogans, att viktiga spelare i Liverpool helt enkelt inte längre är riktigt ödmjuka nog att verkligen göra det hårda jobbet.

Möjligen skulle båda dessa synsätt kunna samverka och samspela.

Varför sålde Liverpool Sadio Mané? En fullt rimlig förklaring är så klart att Mané är en 30-åring som gjort många säsonger med Liverpool och nu önskade sig en ny utmaning som det så fint heter. En annan tankegång är att Mané precis som Mohamed Salah ville ha högre lön men Liverpool ansåg sig bara vilja eller ha råd att höja lönen för en av dessa spelare, och prioriterade Salah framför Mané.

Var det i så fall rätt beslut eller rätt prioriterat av Liverpool? Allt prat handlade så klart om Salah och det viktiga med att behålla honom. Salah är kanske den större stjärnan av dessa båda spelare, men frågan är om inte Mané var den om inte bättre så åtminstone viktigare spelaren för Liverpool. Så även om Salah på något sätt fick den betydligt större symboliska betydelsen, kan Mané ha haft den större faktiska betydelsen.

Vadan då idén att Liverpools spelare skulle ha reagerat så illa på beslutet att sälja Mané att det nu påverkar lagets prestation? Den känns ändå något långsökt, allra helst som både spelare och klubb ändå skiljdes som goda vänner. Det verkar inte finnas eller ha funnits någon som helst förbittring här. Att se försäljningen av Mané som att Liverpool saknar ambitioner eller resurser kräver ändå sin intellektuella akrobatik.

Arrogans då, det vill säga att Liverpools spelare, eller i alla fall vissa av dem, helt enkelt just nu dras med fel attityd och bristande ödmjukhet? Till viss del är sådant svårt och mer än lite knixigt att säga något om utifrån, men det är klart att när man ser spelare som Trent Alexander-Arnold och Virgil Van Dijk om och om igen göra de allra mest absurda uppträden i sitt försvarsspel dras misstankarna lätt åt just det hållet.

Visst kan det vara lätt att efter så många säsonger när Liverpool trots allt ändå har varit så väldigt bra, att börja släppa på gaspedalen och tro att det så att säga ska fortsätta ska gå bra närmast per automatik. Delvis och kanske helt omedvetet sänker man arbetsinsatsen och koncentrationen bara något, och det kan räcka på den här nivån. Alla lag har i någon mening något slags bäst före-datum som till slut passeras.

Man City har i någon mening gjort sin förnyelse kontinuerligt, och måste man säga lyckats väldigt väl med den. Liverpool har inte riktigt gjort sin förnyelse på samma sätt, och i den utsträckning de ändå har gjort en förnyelse så har de inte alls lyckats lika bra med den. Här är det kanske just nu mest uppenbara exemplet på detta Darwin Nunez, där jämförelsen självfallet väldigt lätt och gärna görs med Erling Haaland.

Jag hade kanske menat att om det är någonstans detta syns mest tydligt så är det på mittfältet, och kanske till viss del även i backlinjen. Här väljer Liverpool och Jürgen Klopp att i hög utsträckning köra vidare med mer eller mindre samma spelare, fast naturligtvis allt äldre spelare, år efter år. Här har pratats om Klopps så kallade lojalitet med sina spelare som med tiden skiftandes från en styrka till en svaghet.

Både Pep Guardiola och Jürgen Klopp har ställts inför frågetecken gällande deras förmåga att inte bara vinna med ett lag, utan därefter bygga ett nytt lag och vinna även med det. Guardiola har onekligen svarat upp mot den utmaningen med Man City dessa senare år. Klopp har än så länge inte alls gett lika positiva svar under samma tid med Liverpool.

I slutänden är det inte en enda faktor som förklarar Liverpools svårigheter hittills den här säsongen, utan en kombination av och ett samspel mellan många olika faktorer. Allt kokar ner till att Liverpool mycket snart kommer behöva börja ställa sig själva både viktiga och med tiden allt jobbigare frågor om framtiden. Just den här kvällen handlar det däremot inte om framtiden på Anfield.

Ikväll handlar det bara om att vinna mot Rangers.

Alla tycker så klart att just deras derby är det största, det bästa och det vackraste. Och i någon form av subjektiv mening har alla självfallet också rätt i det. Deras derby är störst, är bäst, och är vackrast för dem. Och det är ju någonstans hela poängen med ett derby, att det är i grunden något så subjektivt och personligt. Att det är en match med specifik betydelse för en specifik grupp, eller två specifika grupper, av människor.

Det finns naturligtvis mängder av sätt rent objektivt mäta storleken på ett derby. Hur många supportrar har de båda klubbarna tillsammans exempelvis, eller hur många är det som tittar på matchen, antingen på plats eller på TV?! Men ett derby kan inte, just eftersom det är en så subjektiv upplevelse, reduceras ned till endast en fråga om ren kvantitet, utan måste även ta mer kvalitativa aspekter med i beräkningen.

Hettan i derbyt, alla känslorna, graden av rivalitet och fientlighet, vad dessa derbyn betyder också utifrån det större perspektivet. Allt detta är exempel på vad måste räknas in i derbyt och som gör att ett derbys storlek inte enbart blir någon slags per capita-jämförelse.

Här är, med allt detta sagt, de enligt mig åtta största, bästa och vackraste derbyna i engelsk fotboll.

(8) Östra London-derbyt (West Ham och Millwall)

Ett derby som inte får riktigt den uppmärksamhet det kanske förtjänar, eller egentligen någon uppmärksamhet alls, eftersom det nu för tiden är så väldigt sällan som West Ham och Millwall faktiskt möter varandra.

Men i termer av historia och grader av våldsamhet i traditionen är detta ett av den engelska fotbollens absolut mest eldfängda och infekterade derbyn. Båda hör hemma i de östra delarna av London, och är djupt formade i den speciella kultur vi hittar där.

(7) Merseysidederbyt (Everton och Liverpool)

Ett derby som stundtals har börjat kännas något mer avslaget än förut men som under senare år verkar ha hittat gnistan igen, egentligen utan någon alldeles uppenbar yttre förklaring. Det här är två klubbar som helt enkelt inte gillar varandra.

Everton har alltid varit förbittrade på Liverpool samtidigt som Liverpools supportrar försöker hävda att de egentligen inte bryr sig så mycket. Vilket i allt de säger och allt de gör alldeles uppenbart är struntprat.

(6) Norra London-derbyt (Arsenal och Tottenham)

Derbyn i London kan allmänt sett ha lite svårt att skapa den här riktiga stekhettan, möjligen eftersom det finns så många av dem. Ett derby som däremot inte gör någon besviken är det kanske mest klassiska Londonderbyt, Norra London-derbyt.

Arsenal och Tottenham är två klubbar som föraktar varandra fastän de egentligen påminner väldigt mycket om varandra, eller kanske just eftersom de påminner så mycket om varandra. Just nu konkurrerar de dessutom om samma saker.

(5) Cotton Mills-derbyt (Blackburn Rovers och Burnley)

Textilindustrin hade sitt hjärta i Lancashire och runt dess fabriker byggdes både städer och fotbollsklubbar, tänkta att underhålla arbetarklassen. Det är här i den här regionen som engelsk fotboll har sin historia och sitt blödande och bultande hjärta.

Blackburn och Burnley är två av dessa städer och klubbar. Storklubbar var de båda när den engelska fotbollen var ung, men även om de inte är dominanta på samma sätt längre så lever stoltheten, hatet och hettan mellan dessa båda klubbar alltjämt vidare.

(4) Manchesterderbyt (Man Utd och Man City)

Det finns en hel felaktig föreställning att detta är ett derby som blivit stort först sedan Man City blivit med pengar och framgångar de senaste åren. Detta vore att förminska både Man City och derbys storlek och historia.

Manchesterderbyt har alltid haft samma kaliber som t ex Merseysidederbyt och Norra London-derbyt, men också alltid präglats extra av en särskilt bitterhet mellan de båda klubbarna, möjligen eftersom det under så lång tid var så ojämlikt mellan dem.

(3) Steel City-derbyt (Sheffield United och Wednesday)

Är man från Sheffield pratar man nog hellre om Sheffieldderbyt, men utanför Sheffield är det här derbyt käns som Steel City-derbyt, eller stålderbyt. Och om man trodde att grisar inslängda på planen var något förbehållet El Classico, så har man inte följt detta derby.

Vi har i Steel City-derbyt ett av Englands allra mest högljudda derbyn, och ett av ändå relativt få derbyn i engelsk fotboll med två stora klubbar, dessutom jämnstora klubbar, från en stor engelsk industristad. Detta har skapat en både egen och unik stämning.

(2) Tyne-Wear-derbyt (Newcastle och Sunderland)

Två städer i nordöstra England, en region som i sig normalt sett anser sig vara rätt bortkopplade från England i övrigt, och två klubbar som alldeles äkta och genuint hatar varandra. Ett derby med en febril atmosfär omkring sig.

Derbyt omges av ett särskilt tryck, inte alla spelare som har visat sig klara av detta tryck, och spelare som går mellan klubbarna drabbas av en peststämpel. Båda klubbarna har haft sina problem de senaste åren, med den enda ljuspunkten att vinna över varandra.

(1) Black Country-derbyt (Wolves och West Brom)

Särskilt tråkigt är det kanske att Wolves och West Brom i sådan utsträckning de senaste fyra-fem åren har gått förbi varandra mellan Premier League och EFL Championship, och vi därför har gått miste om detta derby.

Något typiskt så den säsong när båda ändå spelade i Premier League så var det under pandemisäsongen, utan publik. Vilket onekligen betyder att matchen och derbyt inte blir riktigt samma sak alls.

Black Country syftar på klubbarnas hemvist i den engelska kolregionen, med Birmingham som den stora tätorten, och kanske därmed på luften i regionen. Det är ett namn som låter lite smutsigt, vilket på något sätt blir väldigt passande för detta derby.

För drygt tio år sedan gjordes en undersökning där Black Country-derbyt mellan Wolves och West Brom uppmättes vara den mest fientliga rivaliteten i engelsk fotboll. Har man sett sina Black Country-derbyn är inte det ett resultat som förvånar minsta lilla.

Guldstjärnan: Man City & Arsenal
Väl värt att hylla båda de stora lagen som faktiskt vann sina viktiga hemmamatcher den här helgen, mot heta derbymotståndare. Båda lagen gjorde det med emfas och båda lagen visade att de definitivt har för avsikt att slåss om ligatiteln, oavsett vem av dem som till slut slåss bäst.

Skamvrån: Fulham
Väldigt frestande att sätta Man Utd här så klart, men att de ändå visade lite ryggrad och reducerade två gånger på slutet gör att jag ändrar mig. Fulham hade däremot en match de mycket väl hade kunnat vinna men förlorar stort hemma mot Newcastle, efter ett fullständigt onödigt rött kort efter bara några minuter.

Kvarsittning: Man Utd
Vi sätter dem här istället. Naturligtvis var detta en rejäl setback efter fyra raka vinster i ligan, men ändå inte en oväntad setback. Alldeles oavsett Gary Nevilles och Roy Keanes affektiva utspel (se nedan) finns vissa skillnader mellan denna och Man Utds många tidigare förnedringar. De får sitta och reflektera över sina synder ett tag.

Roliga timmen: Antonio Conte
Nog för att Conte här kan ha ett visst case, det var ett både billigt och potentiellt avgörande rött kort, men för att vara en manager som säger sig inte tycka om när andra managers klagar på domaren efter en förlust, ironiskt nog sagt om bland andra Mikel Arteta, så klagar Conte väldigt ofta på domaren efter en förlust.

Tillbaka till skolbänken: Man Utds försvar
Kanske var det aldrig ett påstående som precis sade något, men det såg under de senaste matcherna ut som om det hunnit bli lite ordning på Man Utds försvar igen. Någon sådan ordning var svår att se på Etihad ikväll.

Skolkarn: Anfield
Man kan förstå att det blir lite avslaget i underläge med 0-2. Men märkligt nog kändes Anfield tämligen avslaget både under och även omedelbart efter Liverpools comeback och vändning. Det är som om inte bara Liverpools spelare har slagit av lite på takten, utan även Liverpools supportrar.

Hemläxan

Vid vilken punkt i tiden börjar det diskuteras på allvar om Jürgen Klopp längre är rätt manager att ta Liverpool framåt härifrån?

Stora och starka ord från både Gary Neville och Roy Keane omedelbart efter Manchesterderbyt. Det är sådana här gånger jag kan tycka att det inte är alldeles lyckat att gamla spelare ska prata om sina gamla lag.

Erling Haaland är brutalt bra.

Väl värt att hålla ögonen på måndagskvällens nedflyttningsmatch/vem-får-sparken-först-match på King Power mellan Leicester (Brendan Rodgers) och Nottingham Forest (Steve Cooper).

Tillbaka till det europeiska cupspelet under veckan.

Det kan man inte ens med bästa vilja i världen påstå har varit fallet de senaste dryga fem åren. Vilket för all del inte på något sätt utesluter att Man Utd ändå har lyckats vinna ett och annat Manchesterderby också på bortaplan. Men det är vinster som har varit långt utanför manus och mest har kunnat beskrivas som otippade händelser. Eller shit happens som det också går att säga.

Plötsligt finns dock ändå plötsligt förutsättningarna för Man Utd att ta sig tillbaka till den här positioonen. Äntligen har Man Utd en riktig manager, med ett modernt och progressivt taktiskt tänkande, som inte är blyg för att fatta de obekväma med även nödvändiga besluten. Det är ingen garanti för framgång så klart, men det är en nödvändig förutsättning för framgång.

Är Man Utd där redan nu? Nej, rimligtvis inte. Erik ten Hag är en helt ny manager, Man Utds projekt och potentiella pånyttfödelse är ännu i sin linda. Fyra raka segrar för Man Utd har det ändå blivit, men det är inte mycket som tyder på att den vinstsviten kommer förlängas under dagen. Man City är fortfarande minst sagt stora favoriter i just detta Manchesterderby.

Man City har möjligheten att inte bara täppa till käften på Man Utd ännu en gång, utan även haka på Arsenal i tabelltoppen och även att tillsammans med Arsenal göra ett litet ryck i tabelltoppen. Tottenham förlorade igår, och Liverpool tappade ytterligare viktiga poäng. Det är för tidigt att säga saker alltför definitivt, men konturerna börjar framträda av en titelstrid mellan Arsenal och Man City.

Med Tottenhams förlust mot Arsenal under lördagen är Man City nu det enda laget i ligan som ännu är obesegrat. Det finns för all del inget egenvärde med att vara just obesegrade. Med andra ord är det inte möjligheten att tangera Arsenals och Prestons prestationer som är värt att nämna, utan vad det faktum att Man City är obesegrade säger om deras möjligheter och förutsättningar den här säsongen.

Om vi så här långt skulle försöka oss på att värdera Man Citys obesegrade svit så här i början av säsongen så är den än så länge inte våldsamt imponerande, och just den saken kommer inte förändras den här dagen. Man City har ännu inte stött på de absolut tuffaste matcherna i ligan. På samma sätt som för Arsenal går det att säga att Man City har startat säsongen med ett tämligen trevligt spelschema.

Kvällens match har ett visst annat intresse. Erling Haaland, en av ligans och världens främsta anfallare, ställs alltså mot Man Utd och ännu en stormatch. Vad som alltid spetsar till situationen lite extra är ju att Man Citys stjärnor alltid antas ha norpats framför näsan på just Man Utd. Sant eller ej så är det definitivt en form av jämförelse som kommer att göras under och efter dagens Manchesterderby.

Erling Haaland har ju inlett på ett alldeles blixtrande sätt med Man City, med mängder av mål på lagets första sju – åtta matcher. Fortsätter Haaland med samma måltempo som han inlett säsongen kommer han passera 60 ligamål, vilket så klart vore ett fenomenalt målrekord. Även om det förmodligen är en lite väl optimistisk tanke så är det uppenbart att Haaland passar perfekt in i Man Citys väldigt chansproduktiva fotboll.

Än så länge är det däremot inte mot de tuffaste motståndarna och främsta rivalerna som Haaland målat i mängder. Tvärtom, och även om det nu bara var Community Shield, så är matchen mot Liverpool den match där Haaland snarare såg rätt blek ut. Dagens match på Etihad mot Man Utd blir ett av de första riktiga proven på vilken avgörande effekt Haaland kan ha på ligan och på en match även mot denna kaliber av motstånd.

Det bästa man kanske kan säga om Man Utd och Erik ten Hag är att det faktiskt återigen börjar bli möjligt att prata om Man Utd som ett motstånd med viss kaliber.

Arsenal behöver vinna mot Tottenham för att få tyst på pratet om att de ”bara” vinner mot ligans mindre klubbar men däremot inte kan vinna utan tvärtom slänger iväg poängen mot ligans övriga storklubbar. Arsenal har på ett imponerande sätt vunnit sex matcher mot på pappret mer beskedligt motstånd, men förlusten mot Man Utd förstärkte möjligen en misstanke eller uppfattning som redan fanns där.

Den här gången finns heller inte bortaplan att skylla på för Arsenal, som ändå fanns mot Man Utd. Om Arsenal tänker sig att faktiskt hela vägen slåss om den där ligatiteln så måste de vara väldigt starka på hemmaplan, även mot övriga storklubbar. På Emirates ska Arsenal vinna sina matcher, även mot motståndare som t ex Tottenham och Man City. En och annan miss går att svälja, men inte för många.

Tottenham fortsätter att beta av sina tuffa bortamatcher för övrigt. De har redan klarat av Chelsea och West Ham på bortaplan, oavgjort i båda matcherna, likaså de enda matcherna i vilka Tottenham har tappat poäng. De skulle ha spelat borta mot Man City för tre veckor sedan, men den matchen skjöts upp på grund av drottningens bortgång. Och nu blir det alltså Arsenal på bortaplan.

Antonio Conte har gjort sitt bästa för att minimera förväntningarna på Tottenham den här säsongen. Det har varit alla de pliktskyldiga kommentarerna om hur Tottenham inte riktigt har samma spelartrupp som deras konkurrenter, synpunkter på spelschemat och så vidare. Delvis kan nog det där uppfattas som lite gnälligt. Delvis är det kanske ett sätt att bevara underdog-känslan hos och för Tottenham.

Vi vet samtidigt att Contes Tottenham faktiskt har ett rätt positivt facit just i sådana här matcher, alltså i bortamatcher mot storlagen. Förra säsongen vann man borta mot Man City med 3-2, innan man mot slutet av säsongen i praktiken kan ha vunnit ligatiteln åt Man City genom att spela 1-1 mot Liverpool på Anfield. Vi ser samma mönster hittills den här säsongen. Tottenhams fotboll lämpar sig rätt väl för den här typen av matcher.

Vilket självfallet inte har gått de andra lagens supportrar spårlöst förbi heller. Inget tydligare tecken finns så klart på hur en klubbs supportrar ser en annan klubb som ett hot än när de börjar oja och voja sig över hur den andra klubben spelar en enligt dem sämre fotboll. Ungefär som att eftersom man inte känner sig helt hundra på den faktiska segern så vill man åtminstone redan från början försäkra sig om den moraliska segern.

Här finns även all anledning för Arsenals supportrar att känna sig lite osäkra på förhand. De kommer möta ett lag som försvarar sig lågt och är skickliga på omställningar och att vända spelet med hög fart. Allt detta känns som sådant som Arsenal normalt sett brukar vara rätt känsliga och sårbara för, och till stor del var det ju också vad som fällde dem mot Man Utd. Tottenham är ännu bättre på just detta.

Arsenal leder ligan. Vinner Arsenal mot Tottenham idag så utökar de dels försprånget till just Tottenham, dels så kommer de garanterat behålla ligaledningen även efter den här omgången. Arsenal kommer dessutom om inte sätta helt och hållet stopp för så i alla fall rätt rejält försvåra det här snacket om att de bara vinner ”lätta” matcher, och inte kan vinna den här typen av matcher.

Om Arsenal förlorar mot Tottenham så kommer det där snacket självfallet och helt rättfärdigat bara att öka i omfång och volym. Dessutom kommer Arsenal att bli av med sin ligaledning till bland annat just Tottenham. Arsenal skulle halka ned från första plats till förmodligen tredje plats, något beroende på hur söndagens Manchesterderby slutar så klart. Sammantaget en rätt hårt smäll för självkänslan och kanske även självbilden.

Oavgjort är ett resultat som kanske varken passar eller drabbar något av lagen, även om det utifrån förutsättningarna borde vara ett resultat som ändå glädjer Tottenham mer, eller möjligen kan man se det som mindre ”tappade” poäng för dem, givet bortaplan och så vidare. Men även vid oavgjort för Arsenal är risken så klart hög att de blir av med ligaledningen till Man City.

Kort sagt är vi tillbaka rätt precis där vi började: Att om Arsenal menar allvar med sin titelutmaning den här säsongen är detta en match de behöver vinna! På samma sätt är detta en match Tottenham inte bör förlora om de i sin tur menar allvar med sin titelutmaning, Båda dessa saker kan självfallet inte inträffa samtidigt.