Alla tycker så klart att just deras derby är det största, det bästa och det vackraste. Och i någon form av subjektiv mening har alla självfallet också rätt i det. Deras derby är störst, är bäst, och är vackrast för dem. Och det är ju någonstans hela poängen med ett derby, att det är i grunden något så subjektivt och personligt. Att det är en match med specifik betydelse för en specifik grupp, eller två specifika grupper, av människor.
Det finns naturligtvis mängder av sätt rent objektivt mäta storleken på ett derby. Hur många supportrar har de båda klubbarna tillsammans exempelvis, eller hur många är det som tittar på matchen, antingen på plats eller på TV?! Men ett derby kan inte, just eftersom det är en så subjektiv upplevelse, reduceras ned till endast en fråga om ren kvantitet, utan måste även ta mer kvalitativa aspekter med i beräkningen.
Hettan i derbyt, alla känslorna, graden av rivalitet och fientlighet, vad dessa derbyn betyder också utifrån det större perspektivet. Allt detta är exempel på vad måste räknas in i derbyt och som gör att ett derbys storlek inte enbart blir någon slags per capita-jämförelse.
Här är, med allt detta sagt, de enligt mig åtta största, bästa och vackraste derbyna i engelsk fotboll.
(8) Östra London-derbyt (West Ham och Millwall)
Ett derby som inte får riktigt den uppmärksamhet det kanske förtjänar, eller egentligen någon uppmärksamhet alls, eftersom det nu för tiden är så väldigt sällan som West Ham och Millwall faktiskt möter varandra.
Men i termer av historia och grader av våldsamhet i traditionen är detta ett av den engelska fotbollens absolut mest eldfängda och infekterade derbyn. Båda hör hemma i de östra delarna av London, och är djupt formade i den speciella kultur vi hittar där.
(7) Merseysidederbyt (Everton och Liverpool)
Ett derby som stundtals har börjat kännas något mer avslaget än förut men som under senare år verkar ha hittat gnistan igen, egentligen utan någon alldeles uppenbar yttre förklaring. Det här är två klubbar som helt enkelt inte gillar varandra.
Everton har alltid varit förbittrade på Liverpool samtidigt som Liverpools supportrar försöker hävda att de egentligen inte bryr sig så mycket. Vilket i allt de säger och allt de gör alldeles uppenbart är struntprat.
(6) Norra London-derbyt (Arsenal och Tottenham)
Derbyn i London kan allmänt sett ha lite svårt att skapa den här riktiga stekhettan, möjligen eftersom det finns så många av dem. Ett derby som däremot inte gör någon besviken är det kanske mest klassiska Londonderbyt, Norra London-derbyt.
Arsenal och Tottenham är två klubbar som föraktar varandra fastän de egentligen påminner väldigt mycket om varandra, eller kanske just eftersom de påminner så mycket om varandra. Just nu konkurrerar de dessutom om samma saker.
(5) Cotton Mills-derbyt (Blackburn Rovers och Burnley)
Textilindustrin hade sitt hjärta i Lancashire och runt dess fabriker byggdes både städer och fotbollsklubbar, tänkta att underhålla arbetarklassen. Det är här i den här regionen som engelsk fotboll har sin historia och sitt blödande och bultande hjärta.
Blackburn och Burnley är två av dessa städer och klubbar. Storklubbar var de båda när den engelska fotbollen var ung, men även om de inte är dominanta på samma sätt längre så lever stoltheten, hatet och hettan mellan dessa båda klubbar alltjämt vidare.
(4) Manchesterderbyt (Man Utd och Man City)
Det finns en hel felaktig föreställning att detta är ett derby som blivit stort först sedan Man City blivit med pengar och framgångar de senaste åren. Detta vore att förminska både Man City och derbys storlek och historia.
Manchesterderbyt har alltid haft samma kaliber som t ex Merseysidederbyt och Norra London-derbyt, men också alltid präglats extra av en särskilt bitterhet mellan de båda klubbarna, möjligen eftersom det under så lång tid var så ojämlikt mellan dem.
(3) Steel City-derbyt (Sheffield United och Wednesday)
Är man från Sheffield pratar man nog hellre om Sheffieldderbyt, men utanför Sheffield är det här derbyt käns som Steel City-derbyt, eller stålderbyt. Och om man trodde att grisar inslängda på planen var något förbehållet El Classico, så har man inte följt detta derby.
Vi har i Steel City-derbyt ett av Englands allra mest högljudda derbyn, och ett av ändå relativt få derbyn i engelsk fotboll med två stora klubbar, dessutom jämnstora klubbar, från en stor engelsk industristad. Detta har skapat en både egen och unik stämning.
(2) Tyne-Wear-derbyt (Newcastle och Sunderland)
Två städer i nordöstra England, en region som i sig normalt sett anser sig vara rätt bortkopplade från England i övrigt, och två klubbar som alldeles äkta och genuint hatar varandra. Ett derby med en febril atmosfär omkring sig.
Derbyt omges av ett särskilt tryck, inte alla spelare som har visat sig klara av detta tryck, och spelare som går mellan klubbarna drabbas av en peststämpel. Båda klubbarna har haft sina problem de senaste åren, med den enda ljuspunkten att vinna över varandra.
(1) Black Country-derbyt (Wolves och West Brom)
Särskilt tråkigt är det kanske att Wolves och West Brom i sådan utsträckning de senaste fyra-fem åren har gått förbi varandra mellan Premier League och EFL Championship, och vi därför har gått miste om detta derby.
Något typiskt så den säsong när båda ändå spelade i Premier League så var det under pandemisäsongen, utan publik. Vilket onekligen betyder att matchen och derbyt inte blir riktigt samma sak alls.
Black Country syftar på klubbarnas hemvist i den engelska kolregionen, med Birmingham som den stora tätorten, och kanske därmed på luften i regionen. Det är ett namn som låter lite smutsigt, vilket på något sätt blir väldigt passande för detta derby.
För drygt tio år sedan gjordes en undersökning där Black Country-derbyt mellan Wolves och West Brom uppmättes vara den mest fientliga rivaliteten i engelsk fotboll. Har man sett sina Black Country-derbyn är inte det ett resultat som förvånar minsta lilla.