Liverpool ligger nia i tabellen, redan tio poäng efter Man City och elva poäng efter Arsenal i toppen av tabellen, för all del med en match mindre spelad än båda dessa lag, så möjligen ser tabelläget något värre ut än vad det faktiskt är. Men det förhindrar knappast intrycket att den här säsongen inte alls har börjat som Liverpools ens kan ha föreställt sig, än mindre tänkt sig.
Dessutom börjar det bli lite för många matcher, och lite för många poängtapp i matcher mot lag som Fulham, Crystal Palace, Everton och Brighton för att det ska kunna ses som undantag eller olycksfall i arbetet. Liverpool har bara vunnit två matcher, det är 9-0 mot Bournemouth och så en vinst mot Newcastle som kom efter så tveksamma domslut och så långt in på tilläggstiden att till och med Alex Ferguson hade rodnat.
Naturligtvis har det diskuterats på vad detta egentligen beror. Hur kommer det sig egentligen att ett lag som var så väldigt nära att vinna allting förra säsongen, så sent som för bara några månader sedan, nu ser ut att inte kunna vinna någonting? Här finns så klart de som älskar de stora jämförelserna som vill påpeka att detta minsann är Jürgen Klopps sjunde säsong med Liverpool, liksom förut med Dortmund och med Mainz.
Jag, och flera med mig, har påpekat något som bara blivit mer och mer uppenbart under den här säsongen. Nämligen att Liverpools presspel inte alls är detsamma denna säsong som det varit under tidigare säsonger, och att just av det skälet verkar Liverpool sakna Sadio Mané väldigt mycket. Liverpools sämre press har försvagat dem både offensivt och defensivt, och gjort laget mycket lättare att såra för motståndarna.
Andra faktorer nämns även de. Här finns så klart de som pratar om Liverpools otur med skador, taktiska förändringar, samt inte minst att Liverpool skulle vara mentalt utbrända och kanske till och med i någon mening deprimerade efter slutet på förra säsongen, då de med till synes väldigt knapp marginal missade både ligan och Champions League, och att Liverpool helt enkelt haft svårt att släppa detta och ladda om.
Liverpool är för all del långt ifrån det enda laget i den engelska fotbollshistorien som drabbats av några tämligen traumatiska säsongsavslutningar. Så varför just detta skulle just dem särskilt hårt är inte alldeles lätt att begripa, än hellre varför detta skulle vara något som så att säga lyftes till deras försvar. I mina öron låter det mindre som ett försvar och mer som en anklagelse.
Här lyftes under helgen två andra syn sätt som jag i så fall såg som mer intressanta. För det första att Liverpool på något sätt skulle ha tappat gnistan av beslutet att sälja Sadio Mané, alltså att detta haft en inte bara taktisk effekt utan en psykologisk effekt. För det andra att det helt enkelt handlar om någon slags arrogans, att viktiga spelare i Liverpool helt enkelt inte längre är riktigt ödmjuka nog att verkligen göra det hårda jobbet.
Möjligen skulle båda dessa synsätt kunna samverka och samspela.
Varför sålde Liverpool Sadio Mané? En fullt rimlig förklaring är så klart att Mané är en 30-åring som gjort många säsonger med Liverpool och nu önskade sig en ny utmaning som det så fint heter. En annan tankegång är att Mané precis som Mohamed Salah ville ha högre lön men Liverpool ansåg sig bara vilja eller ha råd att höja lönen för en av dessa spelare, och prioriterade Salah framför Mané.
Var det i så fall rätt beslut eller rätt prioriterat av Liverpool? Allt prat handlade så klart om Salah och det viktiga med att behålla honom. Salah är kanske den större stjärnan av dessa båda spelare, men frågan är om inte Mané var den om inte bättre så åtminstone viktigare spelaren för Liverpool. Så även om Salah på något sätt fick den betydligt större symboliska betydelsen, kan Mané ha haft den större faktiska betydelsen.
Vadan då idén att Liverpools spelare skulle ha reagerat så illa på beslutet att sälja Mané att det nu påverkar lagets prestation? Den känns ändå något långsökt, allra helst som både spelare och klubb ändå skiljdes som goda vänner. Det verkar inte finnas eller ha funnits någon som helst förbittring här. Att se försäljningen av Mané som att Liverpool saknar ambitioner eller resurser kräver ändå sin intellektuella akrobatik.
Arrogans då, det vill säga att Liverpools spelare, eller i alla fall vissa av dem, helt enkelt just nu dras med fel attityd och bristande ödmjukhet? Till viss del är sådant svårt och mer än lite knixigt att säga något om utifrån, men det är klart att när man ser spelare som Trent Alexander-Arnold och Virgil Van Dijk om och om igen göra de allra mest absurda uppträden i sitt försvarsspel dras misstankarna lätt åt just det hållet.
Visst kan det vara lätt att efter så många säsonger när Liverpool trots allt ändå har varit så väldigt bra, att börja släppa på gaspedalen och tro att det så att säga ska fortsätta ska gå bra närmast per automatik. Delvis och kanske helt omedvetet sänker man arbetsinsatsen och koncentrationen bara något, och det kan räcka på den här nivån. Alla lag har i någon mening något slags bäst före-datum som till slut passeras.
Man City har i någon mening gjort sin förnyelse kontinuerligt, och måste man säga lyckats väldigt väl med den. Liverpool har inte riktigt gjort sin förnyelse på samma sätt, och i den utsträckning de ändå har gjort en förnyelse så har de inte alls lyckats lika bra med den. Här är det kanske just nu mest uppenbara exemplet på detta Darwin Nunez, där jämförelsen självfallet väldigt lätt och gärna görs med Erling Haaland.
Jag hade kanske menat att om det är någonstans detta syns mest tydligt så är det på mittfältet, och kanske till viss del även i backlinjen. Här väljer Liverpool och Jürgen Klopp att i hög utsträckning köra vidare med mer eller mindre samma spelare, fast naturligtvis allt äldre spelare, år efter år. Här har pratats om Klopps så kallade lojalitet med sina spelare som med tiden skiftandes från en styrka till en svaghet.
Både Pep Guardiola och Jürgen Klopp har ställts inför frågetecken gällande deras förmåga att inte bara vinna med ett lag, utan därefter bygga ett nytt lag och vinna även med det. Guardiola har onekligen svarat upp mot den utmaningen med Man City dessa senare år. Klopp har än så länge inte alls gett lika positiva svar under samma tid med Liverpool.
I slutänden är det inte en enda faktor som förklarar Liverpools svårigheter hittills den här säsongen, utan en kombination av och ett samspel mellan många olika faktorer. Allt kokar ner till att Liverpool mycket snart kommer behöva börja ställa sig själva både viktiga och med tiden allt jobbigare frågor om framtiden. Just den här kvällen handlar det däremot inte om framtiden på Anfield.
Ikväll handlar det bara om att vinna mot Rangers.