Allsvenskan 2018 - tränare, arbetssätt och trender

Kommer Malmö FF att lyfta LJ-pokalen även i år? Troligtvis.

Jag tänker dock inte ge mig på något allsvenskt tips. Istället kommer jag att göra några nedslag kring tränare, arbetssätt och trender inför säsongen.

Det har hänt en hel del sedan den där sista kylslagna novemberomgången spelades. Det har roterats relativt friskt både på tränar- och spelarsidan. En mängd tränings- och cupmatcher har avhandlats och två lag, Djurgårdens IF och Malmö FF, har tagit sig till final i Svenska Cupen.

Sveriges högsta fotbollsserie kommer att få ta del av nya tränarbekantskaper som exempelvis Valentic i Dalkurd, Pimenta i Brommapojkarna och Asbaghi i IFK Göteborg.

Valenitic och hans Dalkurd ska bli intressant att följa då Valentic sägs ha ett stort taktiskt kunnande. Han beskriver sitt ledarskap och sin spelfilosofi som en hybrid mellan Capellos disciplin och Guardiolas flexibilitet.

Pimenta, vem är det? Inte den blekaste… Men Google is your friend och sökmotorn säger mig att den 36-årige portugisen närmast kommer från norska Konsvinger, föredrar att arbeta långsiktigt (vem gör inte det?) och är duktig på att lyfta fram unga spelare.

Portugiserna är erkänt duktiga på att utbilda tränare och det ska bli spännande att följa Pimentas arbetssätt under året och se om han kan komma med något ”revolutionerande” till oss.

Asbaghi i IFK Göteborg, har trots sin ringa ålder, skaffat sig en hel del erfarenhet från en högre nivå, och det han gjorde med ett uträknat Gefle under höstsäsongen i Superettan, var minst sagt imponerande.

Ett klassiskt rakt 1-4-4-2-spelande Blåvitt har nu målbilden att bli ett mer spelande 1-3-4-3-lag som tar spelyta för spelyta. Här måste de vara beredda på bolltapp som kommer att straffa sig

IFK Göteborg väljer nu en ny riktning med allt vad det innebär och kommer att behöva tid på sig. Håller de fast vid långsiktigheten är jag övertygad om att Asbaghi kan skapa något intressant med det forna storlaget.

Potter och Östersunds kärlekshistoria fortsätter. Bläcket har precis torkat på det nysignade 4-årsavtalet. Det är bra för svensk fotboll att han är kvar i Allsvenskan. Främst ur perspektivet kompetenshöjning.

Potter och hans lag har säkerligen lärt sig en hel del av Europaäventyret och taktisk flexibilitet ligger högt upp på agendan.

Övriga reflektioner:

• Har AIK och Norling en plan B när deras 1-3-5-2-formation blir för intetsägande?
Annons
• Kan Melkemichel med ett mer direkt spel, post-Källström, ta Djurgården lika högt som förra säsongen?
•  Hammarby och Billborn vill spela en offensiv och passningsorienterad fotboll där de ibland ger bort bollen till motståndaren för att vinna tillbaka den i ett bättre läge. Återstår att se om teori blir till praktik.
• Kan Alm mixa ihop Gerhardssons Häcken och Stahres dito har han en match made in heaven.
• Vad kan Thelin, med sin tydliga träningsmetodik, göra i en större klubb som Elfsborg?
• Hur ska N.Bergstrand och hans Kalmar FF komma till fler målchanser? Och kan han lära sina spelare att anpassa sig till flera olika formationer under en och samma match?
• Cedergren måste trolla med Sundsvall för att undvika nedflyttningsstrid vars ekonomiska förutsättningar har varit bättre.
• IFK Norrköping och Gustafsson har alla förutsättningar att spela en teknisk och fartfylld fotboll. Gustafsson säger själv att vinterfönstret får betyget 5 av 5. Nu ska de också få ihop relationerna på planen.
Annons
• Prestationsstabilisering är något K.Bergstrand måste få till med Sirius. Föregående säsong gav en imponerande första del, sedan kom skador och prestationerna sjönk vilket bidrog till en grym förlust-streak.
• Vad kan en taktiskt lagd Winqvist göra med nykomlingen Trelleborg? Hetlevrade Winqvist tar taktiska influenser från bland annat Amerikansk fotboll. Möjligtvis kan han bjuda på någon skön anfallskombination tagen från en nordamerikansk NFL-sändning en sen söndagskväll. 
• Verheijen-påverkade Kjäll har klivit fram ur Axén-skuggan och ska försöka få fart på Örebro igen. En målsättning det arbetas efter är att få till en stabilitet försvarsmässigt i utgångspositionerna 1-3-5-2.
• Kommer Pehrsson och hans sju anfallsprinciper och sju försvarsprinciper bärga Malmö FF:s tredje raka SM-guld?

Fotbollen går som bekant i trender. Dels i diverse arbetssätt och formationer, dels i hur tränare kommunicerar såväl internt som externt. Vilket tydligt går att se i Allsvenskan.

Ord och meningar som ”trendat” under den senaste tiden, och kommer fortsätta göra är; kontroll, taktisk flexibilitet och att skapa relationer – var så säkra.

Allsvenskan – äntligen är du hos oss igen.

Inför matchen låg mitt fokus på AIK:s anfallsspel där jag främst avsåg att följa nyförvärvet Elyounoussi och hans aktioner.

AIK formerade sig, i det offensiva spelet, Norling-karaktäristiskt 1-3-5-2 där målsättningen är att hitta olika ”nivåer” hos sina spelare, och en tydlighet kring spelbarhet – både i bredd och djupled – ska finnas.

Wingbackarna håller fullbredd. K.Olsson droppar för att bygga spel. Hans lekkamrater centralt – Bahoui och Yasin – ska trycka fram i de inre korridorerna och erbjuda stöttning och kombinationer tillsammans med ett forwardspar – Elyounoussi och Stefanelli – som ligger nära varandra i målsättningen att hitta samarbeten (där en av dem ofta kliver ner mellan linjerna).

Överlag, och matchen igenom, hade AIK problem att skapa stora chanser. Djurgården gjorde det bra, de spelade ett kompakt och aggressivt försvarsspel där de raderade ut attraktiva ytor som AIK strävade efter.

Djurgården låg ofta samlat, som bilden nedan visar, och där finns nästintill ingen yta varken bakom eller framför backlinjen att sätta bollen i. En taktisk detalj är att Djurgården bildar en fembackslinje; Kozica kliver ner för att ta ansvar för wingback Lundström. Djurgården situationsanpassade sin backlinje med antingen fyra eller fem spelare matchen igenom.

Vi de få tillfällen som AIK försökte kombinera sig centralt var de ofta i stort numerärt underläge och då krävs det Messi-kvalité för att sig igenom ett sådant samlat försvar.

Elyounoussi kom loss några gånger, främst under den första halvleken, och det gjorde han oftast när han fick duellera mot en högt stående backlinje precis efter att AIK vunnit boll och ställt om.

Elyounoussi visade styrka i targetspelet men också när han trampade iväg i djupled. Han hotade Djurgården på egen hand men var för ensam samtidigt som Djurgårdens defensiva omställningar och aggressiva försvarsspel var av hög kaliber.

Synonymt med samtliga bilder ovan är att Djurgården alltid har numerärer i sitt försvarsspel.

Enligt min uppfattning skapade AIK endast två stora chanser  (när J.Olsson rensade vid mållinjen och straffen). Regissör bakom bägge är K.Olsson, där han slår ut sin motståndare och, vid exemplet nedan, rättvänd kan hota en backlinje (mittback tvingas kliva och lämna ett hål bakom sig).

Situationen mynnade som sagt ut i en straffspark som hade kunnat ge AIK nytt liv i matchen. Numerären är mer jämn här, och möjligt ett övertag för AIK:s del, och då skapas också farligheter.

Djurgården gör en bra match, de får matchen dit de vill på ett taktiskt skickligt sätt och tar vara på chanserna de skapar och bjuds på. De är starka i bägge straffområdena och en klassiker är som bekant att matcher allt som oftast avgörs i den åtråvärda rektangeln.

Spelaren som jag valde att punktmarkera – Elyounoussi – kommer att göra avtryck i Allsvenskan. Där finns kvalité.

• Hur väljer Chelsea att försvara; vilka utgångspositioner har de och hur sätter de sin press?

Chelsea använde sig av två olika formationer när det gällde att förhindra Barcelonas speluppbyggnad. Initialt låg de i en 1-5-4-1-formation väldigt kompakt, både i djupled och sidled – och utgångsläget var lågt då Chelsea hade samtliga spelare relativt djupt ner på egen planhalva.

Målsättningen var tydlig; styr Barcelona utåt – mot Chelseas ”wingbacks”. På kanterna får de ha bollen, men inte centralt mellan ”linjerna” där Messi, den lille snidaren från Rosario, gillar att röra sig.

Under perioder valde Chelsea att lyfta upp sitt försvarsspel och sätta en högre press. Då används formationen 1-5-2-3 där Hazard, Giroud och Willian startar några meter framför offensiv cirkelkant. Principerna i försvarsspelet är dock de samma. De är fortfarande kompakta och vill styra Barcelona utåt med hjälp av press, understöd och täckning.

Barcelona och Ter Stegen älskar att arbeta med korta igångsättningar när det gäller insparkar och liknande. Detta tillät Chelsea dem att göra. Dock hade de en tydlig plan: sätt ni igång bollen men vi kommer att sätta en aggressiv press i försök att vinna den så högt upp som möjligt. I dessa sekvenser användes markeringsinslag.

Chelsea lyckades vid ett flertal gånger bra här. Vid några tillfällen kunde de bryta bollen i Barcelonas kortpassningsspel, och vid andra tillfällen tvingades Ter Stegen stressat trycka iväg en längre boll som Chelsea kunde vinna och därmed gå till attack. I den tolfte minuten finns ett tydligt exempel på detta då Willian avslutar en bra sekvens som Ter Stegen räddar.

Chelseas kollektiva försvarsspel matchen igenom är överlag bra. Och ska ett lag hota Barcelona på Camp Nou måste det kollektiva försvarsspelet sånär sitta klockrent.

Ändå förlorar Chelsea med klara 3-0. Varför?

Främst på grund av individuella misstag och att motståndaren har Messi i sitt lag.

Mardrömsstarten var ett faktum när Barcelona tog ledningen genom Messi i den tredje minuten. Chelseas försvar är samlat och har ganska god kontroll över situationen (om man nu kan ha kontroll när motståndaren heter Messi…).

Det blir trångt och bollen studsar upp på en Chelseaspelare och Suàrez uppfattar situationen blixtsnabbt och klackar bollen på djupledsgående Messi som med högerfoten, på ett tillslag, sätter bollen mellan Courtois ben. Målvaktsspelet är inte bra nog och Courtois bör göra det bättre.

2-0-målet kommer efter en stark Chelsea-period när de lyft fram många spelare och tryckt ner Barcelona i planen. Det gäller att vara noggranna här, vid eventuellt bolltapp kan det bli jobbigt, vilket också inträffade.

Ett Hazard-skott blockas utanför straffområdet, men Chelsea kan återigen ta kontroll över bollen. Därefter tappar dock Fàbregas bollen vid mittplan (eller Messi stal den om ni så vill) och en snabb omställning iscensätts.

Messi står för en oerhört stark prestation innan han slutligen serverar Dembèlè som avslutar snyggt i bortre krysset.

Det är ett grovt individuellt misstag av Fàbregas och sedan är det tråkigt, för Chelseas del, att det är Messi som vinner bollen. Hade det varit en annan spelare i Barcelona är jag inte alls övertygad att någon kunnat upprepa Messi-aktionen.

Barcelonas dödande 3-0-mål är återigen ett misstag. Azpilicueta spelar bollen rakt på Alba som direkt tar den framåt mot ett oorganiserat Chelsea. Några sekunder senare ligger bollen i mål där Messi, ännu en gång, hittat in med bollen mellan Courtois ben.

Chelsea klarade det uppställda kollektiva försvarsspelet bra. De var dock inte tillräckligt noggranna i spelet med boll, då två till synes enkla bolltapp, gav Barcelona möjlighet att attackera mot ett oorganiserat Chelsea.

Dessutom hade det krävts mål för att ta sig vidare (efter 1-1 i första mötet) vilket Chelsea inte klarade av att göra. Chanser fanns, men kvalitén i de avgörande momenten, var inte där.

Malmö vann och Göteborg försvann efter att Nielsen nickat in matchens enda mål i den första halvleken på klassiska Malmö IP.

Lagen ställde upp enligt grafiken nedan. Utgångspositionerna varierade dock beroende på om lagen bedrev försvars- eller anfallsspel.

Asbaghi skickade ut sina mannar för att spela sitt (nya) spel, det vill säga ett lag som främst tar sig an spelyta för spelyta med ett kontrollerat kortpassningsspel med vinklar och trianglar. Stundtals löste dem det bra, stundtals fick Malmö betalt för sin inledande aggressiva press.

I speluppbyggnaden ställde Göteborg upp med en tydlig trebackslinje med uppgift att sätta igång spelet. Calisir centralt, Starfelt till höger och Eriksson till vänster. Samtliga relativt centrerat för att erbjudas spelalternativ med vinklar både utåt och inåt i planen.

Malmö å sin sida använde ett annat arbetssätt i speluppbyggnaden. De centrala försvararna; Nielsen och Bengtsson – tillsammans med en ”droppande” Lewicki – var de som startade Malmös speluppbyggnad.

Lewicki klev ned till vänster och vänsterback Binaku flyttade upp. På motsatt sida flyttade ytterback Vindheim upp. Om Göteborg bedrev ett kortpassningsspel vill jag påstå att Malmö bedrev ett varierat passningsspel. I vissa fall försökte de hitta fram centralt i spelyta 2 på marken, i andra lägen sökte de en längre djupledsboll i luften mot spelyta 3.

Det kom kraftiga djupledslöp från ett flertal Malmöspelare. Göteborg hade stundtals svårt med den variation och tyngd Malmö visade upp i sitt spel. Hörnan som föranledde målet kommer exempelvis från en längre passning mot spelyta 3 på en djupledslöpande Rieks.

Vi tar en titt på matchens enda mål som föll i matchminut 18. Hörna från höger; Traustason. Traustason är högerfotad och slår den med utåtskruv. Nielsen kan relativt ostört kliva upp och skalla in den.

Traustasons fot är fin, det vet vi sedan tidigare, men Göteborg bör kunna agera bättre på den specifika hörnan (och även på flera andra MFF-hörnor). Främst upplever jag att Göteborgs ”zoon-spelare” står alldeles för djupt när hörnan slås med utåtskruv.

Rosenberg löper tufft och smart och plockar bort sin markering från ytan Traustason vill lägga bollen i. Nielsen kliver snett bakåt och platsskiftet med Rosenberg är ett faktum vilket ställer till det för Göteborg som varken har markering på Nielsen eller någon som är ansvarig för den ytan.

Göteborg hade överlag svårt att skapa målchanser matchen igenom. Den bästa chansen dök upp på slutet när de frångick sitt kortpassningsspel och tryckte ned bollen djupt mot spelyta 3 på en löpande Hysén. Dahlin stod upp och räddade friläget till hörna.

Det fanns dock sekvenser som Göteborg kunde ha utnyttjat. Främst i den första halvleken då Malmö bjöd på attraktiva ytor mellan sin backlinje och mittfält. Det centrala blocket med Lewicki och Bachirou missade några gånger att skydda sina mittbackar. Och vid andra tillfällen var Nielsen och Bengtsson otydliga vem som skulle kliva upp på mötande Omarsson. Spelare med större skicklighet kan utnyttja sådana ytor.

Jag var inne på det tidigare; Malmö var stundtals tunga och jobbiga att ha å göra med. Något som var vägvinnande för dem idag, utan att resultera i mål, var deras fina inläggsspel från de yttre korridorerna.

I dessa sekvenser var de otroligt konsekventa och i princip samtliga inlägg från Binaku, men främst Vindheim, satt med kvalité mot bortre yta/stolpe där framför allt Rosenberg var urstark i luftrummet.

Sammanfattningsvis. Malmö FF är det starkare laget och har stor kvalité både i startelvan och på avbytarbänken (Strandberg satt exempelvis 90 minuter). Detta är som bekant inga nyheter. Det blir intressant att se om någon (storsatsande AIK?) kan rå på dem i årets allsvenska.

IFK Göteborg har startat sin resa, och med tålamod och en konsekvens och tro på sitt arbetssätt, kan slutprodukten bli riktigt bra.