Djurgårdens IF vs. Hammarby IF och ett justerat arbetssätt

Imponerande, minst sagt.

Stockholmsderbyt, mot antagonisten Djurgården, slutade med ännu en Bajen-seger, efter ett Pa Dibba-mål på övertid som betydde 2-1 till de grönvita.

Marginaler. Precis före segermålet hade nämligen Djurgården genom Olsson en bra möjlighet att nicka in bollen bakom Wiland i Hammarby-målet.

Hammarby har förändrat en del saker i sitt spel jämfört med föregående säsong då dansken Mikkelsen styrde laget.

Billborn, tillsammans med assistenterna Pinones Arce och Björklund, har inte gjort några revolutionerande förändringar men har justerat en del saker, såväl offensivt som defensivt.

Tydligast – och något som gett effekt – är en detalj kring försvarsspelet. Förra säsongen försvarade Hammarby i fyra linjer; fyra försvarare, en mittfältslibero, ett rakt mittfält och en forward. Alltså formationen #1-4-1-4-1. Ofta var det Junior som fick agera städgumma framför egen backlinje vilket stundom var otacksamt.

Numera arbetar Hammarby, när de förhindrar speluppbyggnad, i klassiska formationen #1-4-4-2. Då kan de få en tidigare och tydligare förstapress med två forwards och ett mittfält bakom som främst arbetar med att täcka ytor. Vinner de bollen har de fler spelare högre upp i planen och närmare till motståndarens mål.

Forwards har som uppgift att främst gå i press mot motståndarens mittbackar och att styra dem utåt i speluppbyggnaden. Kliver motståndarens centrala mittfältare ner är det Juniors och Andersens uppgift att bryta ut i press, det blir nästan som ett man-man-spel där.

Detta har synts tydligt i flera matcher. Och vid ingången press kliver de tufft hela vägen och tvingar motståndaren att spela bollen bakåt.

Med denna smärre, men så effektfulla justering, verkar Hammarby hittat rätt. Det är i år svårt att skapa chanser mot dem vilket betyder att det är svårt att göra mål på dem.

Offensivt har possession-inspirerade Billborn skapat ett fint eget bollinnehav. Årets upplaga av Hammarby är bollskickliga där de kan bygga spel nerifrån och ta spelyta för spelyta med kortpassningar och kombinationer.

Navet i detta är främst Andersen och Junior (tillsammans med mittbackarna som också erbjuder ett vårdat passningsspel) som ständigt är i rörelse och finns spelbara i speluppbyggnaden; mellan mittbackarna, vid sidan om mittbackarna eller bakom motståndarens forwardslinje. Som motståndare är denna flexibilitet i speluppbyggnaden svårläst.

Hamad, som är inne i ett skönt flow, har i sin fria roll till vänster på mittfältet möjlighet att flyta runt lite som han vill. Detta öppnar upp för Borges att ta sig framåt. Och det var ett tag sedan Hammarby spelade med en vänsterfotad vänsterback vilket skänker ytterligare en dimension i anfalls- och inläggsspelet.

Tankovic, i en droppande forwardsroll, har börjat leverera som förväntat. Han flyter också fritt och erbjuder platsskiften med exempelvis Hamad, vilket gör att dessa är svårfångade.

Och en tydlig förbättring kring Tankovic är att han befinner sig där han ska vara när det vankas farligheter; i och kring golden zone. Det gjorde han inte under förra säsongen.

Mitt i denna possession-fotboll har Hammarby hittat variation. De söker inte enbart kombinationer och spel på fötter.

Variationen stavas djupledshot, främst i form av Pa Dibba (som mot DIF kom in istället för den mer targetspelande Djurdjic).

Det går undan när Pa Dibba får arbeta med bollar bakom motståndarens backlinje. Just detta såg vi prov på mot Djurgården vid ett par tillfällen, ena gången resulterade det i mål.

Sammanfattningsvis får jag känslan kring att det mesta är väldigt tydligt i dagens Hammarby. Samtliga spelare vet hur de ska agera i sin egen speluppbyggnad, förhindrande av motståndarens speluppbyggnad samt i det så viktiga skedet i fotboll; omställningsspelet (i bägge riktningar).

Hyllningskörerna är naturligtvis igång, och det är antagligen skön hybrisstämning i Bajenland efter denna succéstart. Och med all rätt.

Men det intressanta är om Hammarby, över tid, kan hitta en prestationsstabilisering som kan ge dem en toppstrid säsongen 2018.

Vem gör Liverpool sällskap?

Jo, jag vågar säga att Liverpool lagt beslag på den ena finalplatsen efter 5-2-viktorian mot Roma, på Anfield, i tisdags kväll. Jag tror inte att Romlaget mäktar med ytterligare en mirakelvändning – och framför allt kommer inte Liverpool att tillåta det.

Blir det den tyska giganten Bayern München eller ska den spanska diton Real Madrid?

Efter första rundan, och 1-2 på Allianz Arena, är det inför returen på Santiago Bernabéu-stadion fördel Los Blancos.

Den fördelen var dock inte given, inte sett till hur matchbilden – och framför allt hur många kvalitativa chanser – tyskarna skapade.

Redan efter två minuter in i matchen var tonen satt; två bra skapade lägen, ett från vardera lag. Det var tydligt att inget av lagen var ute efter att försvara sig till ett resultat.

Något som förvånade mig under gårdagens drabbning var kvalitén på försvarsspelet som bägge lagen, under långa stunder, visade upp.

Pressen var undermålig, det var enkelt att komma in bakom mittfältslinjerna och det var enkelt att hitta in bakom backlinjerna, och främst i de yttre korridorerna (ytterbackarna låg högt) där det stundom erbjöds öppna ytor att trycka in rakare bollar längs marken.

Ett tidigt och tydligt exempel här:

Nedan följer ytterligare en illustration på undermåligt försvars- och framför allt press-spel då Bayern får arbeta rättvända i attraktiva ytor centralt och sätta sina forwards i arbete i angenäma 1vs.1-lägen (eller 3vs.3 om vi så vill).

Matchens första mål kommer också genom ett svagt försvarsarbete från Reals sida. Madrid-klubben har attackerat, bollen tappas ut över kortlinjen, och därefter går den defensiva omställningen långsamt, så långsamt.

Ulreich sätter igång spelet på högerkanten, Real Madrid är minst sagt oorganiserade, och det öppnas upp ytor att kliva med bollen – utan någon som helst press.

Kimmich, högerbacken, trycker iväg i djupled och James kan med en enkel vertikal passning skapa ett öppet läge för Bayern.

Ett 3vs.3-läge bildas, men det ser ändå ut som att Real löser situationen då Kimmich får press på sig och erbjuds en sämre vinkel samtidigt som Real-spelare plockat upp den farligaste spelaren i straffområdet.

Kimmich kollar, två gånger in centralt för inspelsalternativ, men trycker sedan av ett skott mot Navas (för det var väl ett skott, och inte en felträff, och att han ville ha in bollen centralt…?) som förväntat sig ett inlägg och tagit kliv in mot mitten. Bollen går förbi Navas och 1-0 var ett faktum.

Som alltid är det lätt att hänga ut en målvakt; att Navas skulle gjort det bättre här. Men den defensiva omställningen i övrigt? Svagt.

Några minuter före halvtidsvilan kvitterar Real Madrid. Mot ett uppställt försvar, vilket är ovanligt, gör Marcelo 1-1. Bra individuell prestation och skotteknik från den sorglöse brassen.

Inledningen av den andra halvleken fortsätter som den första; böljande fotboll och skapade chanser. Tyskarna är farliga, främst på sina hörnor där Real hade problem matchen igenom.

Det blir dock inga fler tyskmål denna afton, utan det är Real Madrid, genom inhoppande Palma-sonen Asensio som får sista ordet. Det matchavgörande målet kommer genom en omställning, efter att Bayern haft hörna, med cirka 30 minuter kvar av matchen.

Stort misstag från Rafinha som tappar bollen centralt, en bit in på Reals planhalva. Därefter får vi ta del av en klassaktion från Asensio. Förstatouchen, passningen ner i djupet på Vàzguez, är inte så enkel som den ser ut.

Oerhört bra beslutsfattande av Asensio. Genom den precisa passningen, på ett tillslag ner i djupet, skapar han ett 2vs.1-läge. Hade han valt att driva bollen framåt, skulle det istället uppstått ett 2vs.2-läge vilket Bayern hade kunnat lösa bättre.

Vàzguez aktion och assist bör också nämnas. Han är lugn och fin med bollen och väntar in Asensios löpning.

Efter ledningsmålet faller Real Madrid hem och väljer att försvara ledningen. Dock utan att göra det sådär ramstarkt som man kan förvänta sig av ett lag på denna nivå.

Bayern fortsätter skapa chanser, exempelvis genom Ribèry, men kvalitén var inte där (Ribéry hade en stor chans i första som halvlek han också slarvade bort).

Sammanfattningvis var det en match där högt och lågt blandades. Stundtals den där extremt höga nivån på aktioner som vi är vana att se. Dessa blandades med undermåliga aktioner, både offensivt och defensivt.

Främst var det svaga försvarsingripanden vi fick se, såväl individuellt som kollektivt.

Slutresultatet 1-2 kunde, och kanske borde, varit 3-3 – eller något i den stilen.

Det var en match som innehöll många målchanser, och de som tog till vara på dem bäst var hemmalaget som hittade nätet flest gånger och kunde segra med slutsiffrorna 3-1.

Det finns en del taktiska nedslag att göra vid samtliga mål och nedan kommer en målanalys; i tur och ordning.

• 0-1: V.Elm, matchminut 9.

Kalmar fick en drömstart då V.Elm gav de röda bröderna ledningen efter en hörna. Och det är inte vilken hörna som helst utan det är en skön variant som ger utdelning. Kalmar ställer fyra spelare på bortre ytan, V.Elm positionerar sig intill målvakten Pettersson samtidigt som han markeras av E.Smith.

Sedan startar det; löpen. Kalmarspelarna, med Sachpekidis i spetsen, löper i led mot bestämda ytor (en spelare ansvarar för bortre yta). V.Elm, å sin sida, drar sig uppåt där KFF-spelarna nyss befunnit sig. Pettersson och E.Smith springer ihop, därefter är V.Elm urstark i luftrummet och nickar in 1-0 i duell med en zoon-markerande IFK-spelare.

Det är en variant som lyckas, men när allt kommer omkring handlar det om en sak; att vinna duellen. Och det gör V.Elm med bravur.

• 1-1: Jakobsen, matchminut 11.

Kalmar fick inte behålla ledningen längre än ett par minuter då dansken Jakobsen hittade in med bollen bakom Hägg Johansson i Kalmarmålet.

Målet infinner sig när Kalmar spelar uppställt och samlat försvarsspel och bör kunna agera bättre. IFK bygger ett anfall genom ett par spelvändningar. Bollen når ut till högerkanten när den vertikala attacken initieras.

Ett par kombinationsspel, och någon förlorad Kalmarduell senare, får Moberg Karlsson avancera rättvänd mot Kalmars backlinje. Och att låta en motståndare komma rättvänd mot sin backlinje, djupt på egen planhalva, är ingen bra idé.

Det ställs klassiska ”frågor” till främst V.Elm och Eriksson hur de ska agera då de har spelare både innanför och utanför sig. Holmberg löper diagonalt och Jakobsen är smart och håller sig relativt brett isär för att inte ”döda” ytan att lägga bollen i för Moberg Karlsson.

Moberg Karlssons passning är sedan delikat, in mellan V.Elm och Eriksson, där Jakobsson kan kliva in i bollbanan och avsluta på ett tillslag.

• 2-1: Moberg Karlsson, matchminut 46.

Det talas ofta om psykologiska mål i fotboll. Detta mål får kategoriseras just som ett sådant; precis efter avspark. Tungt mål att släppa in.

Återigen ställer Kalmar till det för sig. Dels genom en tappad boll/duell kring mittplan. Dels genom att inte försvara tillräckligt bra. IFK får även denna gång attackera Kalmars backlinje rättvända.

Jakobsen sätter upp en boll på mötande Holmberg, som ostört kan vända upp då Agardius (som enligt mig måste stå upp och ta duellen här) väljer att falla ifrån.

När Holmberg möter bollen har Moberg Karlsson gjort en motrörelse i djupled som gör att den förstnämnde kan servera kvicke Moberg Karlsson, som är stark i löpduellen och skapar sig ett friläge, vilket han förvaltar på bästa sätt.

• 3-1: Larsson, matchminut 93.

Spiken i kistan sätter inhoppare Larsson precis före slutsignalen. Kalmar förlorar viktiga dueller på egen planhalva vilket leder till att IFK, med kombinationer, kan få fram Larsson rättvänd (igen!) mot Kalmarbacklinjen.

Avslutet från Larsson är bra; behärskat med stor precision från nästan exakt 28 meter, in i det bortre hörnet.

Något som blir extra tydligt vid dessa målanalyser är hur viktigt det är att skydda ytan framför sin egen backlinje; att inte låta motståndaren få komma in i den åtråvärda ytan mellan motståndarens backlinje och mittfält.

Backlinjen ställs inför svåra beslut som lyder: ska vi stå eller ska vi falla?

Faller dem är risken att skott från bra positioner kan avlossas. Väljer de att stå är risken att ytan bakom backlinjen blottas för instick och löp.

Summa summarum: skydda ytan framför din backlinje, och främst centralt; det är från de två inre samt den centrala korridoren, som merparten av assisterna kommer ifrån.

(Bilder från Spiideo).

När den tidlösa Champions League-hymnen nådde vardagsrummet fick jag, för några sekunder, gåshud. Tänk då hur det måste känts att vara på plats.

Och tänk då känslan som Liverpool-supportrarna bar på efter matchens första akt.

Efter 45 minuter visade resultattavlan 3-0 till hemmalaget.

Vad hände?

Klopps Liverpool fick matchen precis dit de ville mot Guardiolas City. Liverpool varvade högt försvarsspel med lågt. En gemensam nämnare oavsett höjden på försvarsspelet var: aggressivitet.

Liverpool var oerhört aggressiva och tuffa i sitt press- och duellspel. Och den som bidrog mest var urmoderns press- och duellspelare; James Milner.

Precis före 2-0 och 3-0 är det Milner som kliver in i en tuff press och vinner både duell och boll. Dessutom ligger han bakom 1-0 med en bra vertikal passning mot djupledssprintande Salah. I min bok var engelsmannen från Leeds man of the match.

En närmare titt på målen:

• 1-0. Manchester City sätter igång en kort hörna, bollen når tillslut fram till Sané, som relativt opressat tar ett felbeslut och spelar bollen rakt in i planen där Liverpool tar hand om den. En kontring iscensätts av Milner och 13 sekunder senare har Salah tryckt in bollen över mållinjen.

• 2-0. Liverpool och Milner tillämpar direkt återerövring efter bolltapp högt upp i planen och ”tacklingsvinner” bollen till Oxlade-Chamberlain, som med ett fantastiskt skott, sätter den i Edersons högra kryss (kan inte låta bli att fråga mig vad Kompany gör, han måste direkt upp i press och blocka ett eventuellt skott). Efter Milners bollvinst tar det 4 sekunder innan bollen når nätmaskorna.
Annons

• 3-0. Otamendi driver, från sin mittbacksposition bollen och får den för långt ifrån sig, vilket ger Milner möjligheten att kliva in och vinna bollen. 14 sekunder efter bollvinsten jublar målskytt Mané tillsammans med sina lagkamrater.

Synonymt med samtliga mål är att Manchester City är i obalans efter bolltapp och att det går väldigt fort (mellan 4 och 14 sekunder efter bollvinst görs målen). Och det säger sig självt: det är enklare att göra mål på en motståndare som är i obalans (oorganiserad) än en motståndare som är i balans (organiserad).

Liverpool spelade ett organiserat försvarsspel, egentligen under hela matchen, och tilläts City endast ett fåtal gånger attackera mot exempelvis en högt stående backlinje.

Annars såg det mestadels ut som nedan – ett samlat lag som inte erbjöd motståndaren attraktiva ytor; varken mellan sig eller bakom sig. Dessutom hjälpte de röda varandra med ett tydligt press- och understödsspel.

Liverpool står med ena benet i en Champions League-semifinal. Det ska mycket till om Manchester City lyckas sparka bort det under de avgörande 90 minuterna på Etihad Stadium om en knapp vecka.

***

Ofta får de stora stjärnorna rubrikerna. De som gör mål, de som dribblar, de “kreativa” spelarna helt enkelt.

Fotboll är dock så mycket mer, vilket ibland negligeras. Dels i vår egen fotbollsutbildning mot unga spelare, och dels av spelarna själva.

Allt som oftast ligger fokus på vad som händer när vi har bollen; att kunna skapa numerära övertag, passningstrianglar, kombinationer etc.

Självklart ska dessa saker vara centrala i en fotbollsutbildning. Min uppfattning är dock att vi behöver stärka betydelsen av ett starkt press- och duellspel hos våra unga adepter – det skulle gynna individen men också lagen över tid.