Inför säsongen var det antagligen ingen, varken de mest inbitna Hammarby-fansen eller de så kallade experterna, som hade kunnat tro att Hammarby – efter sex spelade omgångar – skulle besitta en resultatrad som lyder: fem segrar, en oavgjord och noll förluster. Och dessutom ligga i toppen av serien.
Imponerande, minst sagt.
Stockholmsderbyt, mot antagonisten Djurgården, slutade med ännu en Bajen-seger, efter ett Pa Dibba-mål på övertid som betydde 2-1 till de grönvita.
Marginaler. Precis före segermålet hade nämligen Djurgården genom Olsson en bra möjlighet att nicka in bollen bakom Wiland i Hammarby-målet.
Hammarby har förändrat en del saker i sitt spel jämfört med föregående säsong då dansken Mikkelsen styrde laget.
Billborn, tillsammans med assistenterna Pinones Arce och Björklund, har inte gjort några revolutionerande förändringar men har justerat en del saker, såväl offensivt som defensivt.
Tydligast – och något som gett effekt – är en detalj kring försvarsspelet. Förra säsongen försvarade Hammarby i fyra linjer; fyra försvarare, en mittfältslibero, ett rakt mittfält och en forward. Alltså formationen #1-4-1-4-1. Ofta var det Junior som fick agera städgumma framför egen backlinje vilket stundom var otacksamt.
Numera arbetar Hammarby, när de förhindrar speluppbyggnad, i klassiska formationen #1-4-4-2. Då kan de få en tidigare och tydligare förstapress med två forwards och ett mittfält bakom som främst arbetar med att täcka ytor. Vinner de bollen har de fler spelare högre upp i planen och närmare till motståndarens mål.
Forwards har som uppgift att främst gå i press mot motståndarens mittbackar och att styra dem utåt i speluppbyggnaden. Kliver motståndarens centrala mittfältare ner är det Juniors och Andersens uppgift att bryta ut i press, det blir nästan som ett man-man-spel där.
Detta har synts tydligt i flera matcher. Och vid ingången press kliver de tufft hela vägen och tvingar motståndaren att spela bollen bakåt.
Med denna smärre, men så effektfulla justering, verkar Hammarby hittat rätt. Det är i år svårt att skapa chanser mot dem vilket betyder att det är svårt att göra mål på dem.
Offensivt har possession-inspirerade Billborn skapat ett fint eget bollinnehav. Årets upplaga av Hammarby är bollskickliga där de kan bygga spel nerifrån och ta spelyta för spelyta med kortpassningar och kombinationer.
Navet i detta är främst Andersen och Junior (tillsammans med mittbackarna som också erbjuder ett vårdat passningsspel) som ständigt är i rörelse och finns spelbara i speluppbyggnaden; mellan mittbackarna, vid sidan om mittbackarna eller bakom motståndarens forwardslinje. Som motståndare är denna flexibilitet i speluppbyggnaden svårläst.
Hamad, som är inne i ett skönt flow, har i sin fria roll till vänster på mittfältet möjlighet att flyta runt lite som han vill. Detta öppnar upp för Borges att ta sig framåt. Och det var ett tag sedan Hammarby spelade med en vänsterfotad vänsterback vilket skänker ytterligare en dimension i anfalls- och inläggsspelet.
Tankovic, i en droppande forwardsroll, har börjat leverera som förväntat. Han flyter också fritt och erbjuder platsskiften med exempelvis Hamad, vilket gör att dessa är svårfångade.
Och en tydlig förbättring kring Tankovic är att han befinner sig där han ska vara när det vankas farligheter; i och kring golden zone. Det gjorde han inte under förra säsongen.
Mitt i denna possession-fotboll har Hammarby hittat variation. De söker inte enbart kombinationer och spel på fötter.
Variationen stavas djupledshot, främst i form av Pa Dibba (som mot DIF kom in istället för den mer targetspelande Djurdjic).
Det går undan när Pa Dibba får arbeta med bollar bakom motståndarens backlinje. Just detta såg vi prov på mot Djurgården vid ett par tillfällen, ena gången resulterade det i mål.
Sammanfattningsvis får jag känslan kring att det mesta är väldigt tydligt i dagens Hammarby. Samtliga spelare vet hur de ska agera i sin egen speluppbyggnad, förhindrande av motståndarens speluppbyggnad samt i det så viktiga skedet i fotboll; omställningsspelet (i bägge riktningar).
Hyllningskörerna är naturligtvis igång, och det är antagligen skön hybrisstämning i Bajenland efter denna succéstart. Och med all rätt.
Men det intressanta är om Hammarby, över tid, kan hitta en prestationsstabilisering som kan ge dem en toppstrid säsongen 2018.