Real Madrid vs. Liverpool; genialitet och galenskap

Ett Real Madrid – som tråcklat sig hela vägen till final utan att för den delen imponera så förbannat mycket; mot ett Liverpool som avverkat ett flertal solida insatser på vägen mot avgörandet.

Och om Liverpool skulle stå där som segrare, och fira det allra finaste man kan fira i klubblagssammanhang, var de tvungna att genomföra ännu en solid insats där lagbygget såväl som de individuella prestationerna var sånär som 100-procentiga.

Vi vet alla hur det slutade; Real Madrid bärgade sin tredje raka CL-titel, Karius misslyckades, Bale lyckades och en av säsongens allra finaste spelare – Salah – fick med tårar längs kinderna vandra ner i arenans katakomber under den första halvleken med en ”överkroppsskada” (för att tala AIK-språk).

När Liverpool är som styvast sitter deras press- och duellspel och kan utifrån dessa bollerövringar hota en oorganiserad motståndare med snabba omställningar. Just denna bit saknades under finalen (även när Salah var på planen).

Real Madrid förlorade några få gånger bollen på egen planhalva under matchens första halvlek. Real Madrid är väl medveten om styrkan Liverpool besitter och neutraliserade det i sin tur med väldigt snabba defensiva omställningar. Alltså: skedet från anfall till försvar gick rappt för Real Madrids del.

Detta gick tydligt att se inledningsvis när Casemiro tappade boll utanför eget straffområde. Samtliga spelare ställde blixtsnabbt om (inkluderat Benzema och Ronaldo som tog maxlöp för att supporta defensivt).

En annan sak som gjorde att Liverpool inte tilläts att attackera ett oorganiserat Real Madrid var skickligheten hos främst Modric och Kroos gällande deras beslutsfattande med bollen. Dessa herrar är superba i sin bollbehandling och orientering, och vet när de ska vända upp med bollen eller bör sätta en passning bakåt i planen för att ha tålamod i speluppbyggnaden.

Det var vid några tillfällen Liverpool hade en stark ingången press, som i exemplet nedan, när Robertson och Henderson fångar in Isco i en aggressiv press. Iscos uppdrag blir då att skydda bollen till vilket pris som helst och i denna sekvens löser han en frispark och ett lugn för sitt lag.

Vid en annan situation vann Liverpool bollen centralt i planen och var på väg att iscensätta en kontring varpå Kroos uppfattar detta och tar en, som det brukar heta, taktisk frispark.

Liverpool inledde matchen starkast men Real Madrid navigerade, som så många gånger förut i årets CL-upplaga, sig ur svårigheterna.

Detta bottnar i en stor skicklighet på flera plan och säkerligen också i den kontinuitet laget byggt upp under flera år (ställde upp med samma startelva som i förra årets CL-final!).

Det kan spekuleras kring vad som hade hänt om Salah varit på planen under hela matchen, vad som hade hänt om Karius galenskaper inte hade inträffat och vad som hade hänt om Bales geniala och så brutalt imponerande aktion vid 2-1-målet aldrig ägt rum.

(Vet i fan om inte Real Madrid hade hittat ett sätt att segra och vinna titeln på ändå…)

***

Allsvenskt sommaruppehåll. Internationella ligor och turneringar avslutade. Det betyder en sak: VM-uppladdning.

Komponenter för en högintressant fotbollsmatch fanns där. Och ljudkulissen som ramade in Stockholmsderbyt mellan Hammarby och AIK var magnifik; världsklass.

Upplagt för fest.

Hur festligt det sedan blev under de dryga 90 minuterna är upp till betraktaren att bedöma. För egen del, som har ett taktiskt fokus, fanns det en del festligt att vila ögonen på. Främst på det sätt som AIK neutraliserar Hammarbys offensiv och dess formstarka spelare.

AIK är konsekventa sin metod, och idag var de ruggigt disciplinerade och tålmodiga i sitt uppställda försvarsspel i sin numera AIK-karakteristiska #1-5-3-2-formation.

Initialt gick det tydligt att se vad Norling och AIK var ute efter. Planen var att styra så mycket som möjligt av Hammarbys speluppbyggnad mot högerfotade vänsterbacken Solheim, alternativt mot vänster mittback Fällman. Paulsen och Sandberg, tillsammans med Junior och Fenger, skulle bort i denna fas.

Dessutom låg AIK ofta extremt lågt, med samtliga spelare på egen planhalva, vilket gjorde det svårt för Hammarby att hitta in mellan ”linjerna”; exempelvis i ytan mellan AIK:s mittfält och backlinje. Denna yta fanns i princip inte under matchen.

En annat område – som Hammarby hittills varit starka att komma in i – är ytan bakom motståndarens backlinje. Denna areal var också, allt som oftast stängd, på grund av AIK:s låga försvarsspel.

Kvicksilvret Pa Dibba tilläts endast vid ett fåtal gånger duellera i löpdueller in bakom backlinjen och vid dessa tillfällen var AIK i numerär samt att snabbe Karlsson höll jämna steg med skytteligaledaren.

I minut 68 fick Hammarby operera på det sätt som de varit så framgångsrika med tidigare; offensiv omställning mot en motståndare helt ur balans.

AIK Tappar boll djupt in på Hammarbys planhalva och det borde egentligen inte vara så farligt. Men wingback Lindkvist, mittback Jansson och den centrala mittfältskölden Adu ligger långt ifrån sina defensiva utgångspositioner vilket bidrar till ett superbt kontringsläge för de grönvita.

Tillvägagångssättet är enkelt men tydligt. Bollvinst; första passningen vertikalt mot Pa Dibba som sätter tillbaka den på rättvänd Tankovic, Pa Dibba trycker iväg på högerkanten, Hamad löper till vänster.

Detta är i princip den enda gång Hammarby har ett läge där de har en jämn numerär mot AIK; 3 vs. 3. Dock är den så viktiga djupledspassningen av Tankovic lite för snäv vilket gör att Pa Dibba inte kan skära in framför Karlsson och ensam gå på avslut.

Karlsson är som bekant snabb och fångar upp Pa Dibba och trycker honom utåt och det hela mynnar ut i en kombination där Pa Dibba i obalans får avsluta med vänsterfoten över målet. Dessutom går AIK:s defensiva omställning snabbt och när avslutet kommer har AIK åtta spelare i eget straffområde.

Mot AIK, i en sådan här tajt tillställning, måste kvalitén vara bättre när en sådan möjlighet dyker upp.

I övrigt hade Hammarby ohyggligt svårt att vaska fram målchanser och i ett sista desperat försök att få till en kvittering skickades nickstarka Paulsen upp som forward och höjdbollar matades in mot straffområdet.

Norling svarade med att byta ut forwarden Elyounoussi och sätta in städgumman Avdic med en enda mission: plåstra om Paulsen. Sagt och gjort; Avdic spelade ”man-man” mot Paulsen resterande del av matchen.

I luftduellerna försökte även AIK ”dubbla” Paulsen med Avdic plus en, men Paulsen var stark och vann en del dueller, dock utan att resultera i några större farligheter.

Det är imponerande att se ett lag stänga ner en motståndare så som AIK gjorde. Hammarby hade inför matchen gjort respektingivande 24 mål, och aldrig gått av en allsvensk match i år med mindre än två gjorda mål. Mot denna bakgrund är AIK:s defensiva insats än mer magistral.

Och från ett taktiskt perspektiv är det intressant att se linjerna i AIK:s försvarsspel. Från wingbacks upp till högsta forward med en nästintill klinisk diagonal linje och de horisontala linjerna i backlinjen och på mittfältet där formen lätt böjs i en slags fjäderliknande formation (och är jag inte helt fel ute så kallas uppställningen internt för just ”fjädern”).

Dock blir den svarta offensiven på sitt sätt lidande när så mycket fokus läggs på defensiven, och AIK skapar endast – förutom straffen – två kvalitativa målchanser.

Men idag räckte det för att göra ett mål (och jag lägger ingen värdering i om straffen är rätt eller fel).

Slutligen vill jag lyfta fram forwardsparet i AIK; Elyonuoussi och Goitom. Två spelare med smartness i det taktiska spelet som är oerhört viktiga i AIK:s försvarsspel i och med sin förstapress och styrning av motståndarens speluppbyggnad.

***

Två tredjedelar återstår av allsvenskan och mycket kommer att hända, men onekligen vore det häftigt att se en fight mellan Billborns arbetssätt och Norlings dito – som är två ytterligheter till varandra – i jakten på den så åtråvärda pokalen som ska lyftas mot novemberskyn efter omgång 30.

På planen var det ett lag som öste på, från början till slut. Och det var inte himmelsblått, de ”mesta mästarna”, utan det var blåränderna som ägde tillställningen över 90 minuter.

Slentrianmässigt kan man säga att Djurgården var ”hungrigast” och ”ville mest”. Och precis så var det, utan tvekan.

Men för att konkretisera beteenden så lyder det: Djurgården var starkare i press- och duellspelet samt snabbare i omställningen från försvar till anfall och från anfall till försvar. Flinka såväl fysiskt som psykiskt.

Sitter dessa grundläggande saker – de så vitala – är det stor chans att man vinner fotbollsmatcher.

I övrigt var det två liknande lag som möttes när det gäller formation och arbetssätt. Klassiskt #1-4-4-2 tillämpas av bägge lagen vilket syntes tydligast i det uppställda försvarsspelet.

Offensivt söker lagen främst kombinationer som leder ut till kantspel och därifrån trycker in bollar – antingen i luften eller längs marken.

1-0-målet, av Une Larsson efter en hörna, föranleddes just på detta sätt.

Ring, som idag utgick från vänster på DIF-mittfältet (alltså inte från sin favoritposition till höger där han gärna viker in med sin vänsterfot i planen), sätter in ett mycket fint inlägg mot straffpunkten där Radetinac starkt vinner duellen mot Binaku och nickar mot Dahlin som står för en kvalitativ räddning.

På den efterföljande hörnan görs alltså ledningsmålet, och det betyder att Malmö två gånger på kort tid, misslyckats med att försvara sitt egna straffområde.

Och de skulle misslyckas igen. Krutröken från halvtidens bengal-bränningar hade knappt lagt sig innan nådastöten, 2-0-målet, kom. Kadewere står för en stark prestation när han suger ner en hög boll på offensiv planhalva och gör sig rättvänd.

Malmös försvarsspel är därefter under all kritik. Rieks kommer fel i pressen (försöker ”chansbryta”), Binaku tar beslutet att lämna sin täckningsyta för att sätta press på Kadewere, men hinner inte dit, vilket gör att Kadewere kan passa Redetinac som ”knackar” ut bollen till fristående Beijmo – som i ett mycket angenämt läge i den inre korridoren – hittar Mrabti med ett lågt inspel in i golden zone.

Det är en fin DIF-prestation, många spelare är inblandade och ett flertal står för starka aktioner. Det går dock inte att komma undan Malmös svaga agerande, både kollektivt och individuellt.

Det var just i dessa moment som skillnaden mellan lagen var som störst; försvarsspelet i och omkring det egna straffområdet.

Djurgården var tydliga med vem som skulle kliva i press och vem som skulle täcka, de var aggressiva när de väl gick i press, och vid ingången press behölls pressen och tvingade motståndaren utåt eller bakåt. Dessutom var man fast besluten att vinna samtliga dueller i eget straffområde (främst Danielsson, Olsson och Isaksson var starka i dessa sekvenser).

Innan det avgörande 3-0-målet föll drog Djurgården ner en forward och skapade ett femmannamittfält för att bli än mer svårgenomträngliga. Malmö svarade med att lyfta bort ytterback Larsson och in med Jeremejeff för att spela med en forwardslinje bestående av tre spelare.

Det gick dock inte att skönja några större effekter av skiftena då matchen punkterades strax därefter.

Ulvestad står för en urstark aktion när han vinner en andraboll utanför eget straffområde, han skyddar bollen fint och skakar av sig sina bevakare och sätter fart mot offensiv planhalva där han serverar Ring som behärskat rullar in bollen bakom Dahlin.

Djurgården visar vikten kring att göra det defensiva arbetet noggrant där samtliga vet sina roller och underkastar sig arbetet för laget.

Vi som följt Ring i Kalmar FF vet att han hellre springer i offensiv riktning än i defensiv. I denna seger var det tvärtom – eller åtminstone ”50/50”. Ring gör en stark insats defensivt där hans skifte från att agera anfallsspelare till försvarsspelare gick snabbt; något som var synonymt för hela Djurgården denna match.

Och min upplevelse är att: när defensiven sitter är det enklare och hitta rätt utgångspositioner och skapa övertag offensivt vilket definitivt var applicerbart på cupvinnaren Djurgårdens IF.