Kalmar FF vs. Örebro SK och en "skolgårdslirare"

Vid sin sida har Rydström en annan KFF-legendar, demonen Jens ”Super-Jensa” Nilsson, som känner föreningen utan och innan, och har under flera decennier verkat både som spelare och ledare i Kalmar FF.

Det går tydligt att urskönja hur de vill arbeta. Konkret handlar det om, i anfallsspelet, att bygga spelet längst ner med start hos bolltrygge målvakten Hägg Johansson som sätter igång spelet kort. Därifrån ska spelyta för spelyta tas genom passningar och kombinationer längs marken.

Mot Djurgårdens IF, på bortaplan, visades nästintill facit upp. Totaldominans och en motståndare som inte hade en tillstymmelse till chans att störa detta arbetssätt.

Mest dominant var Rasmus Elm, som i DIF-matchen, såg i princip dopad ut. Och med dopad menar jag inte bokstavligt talat, utan mer: det såg ut som han spelade fotboll på skolgården mot elever som var minst tre år yngre. Så överlägsen var han, och så bra är han när kroppen behandlar honom väl.

R.Elm är vital för Kalmars spel, han gör sina lagkamrater bättre, och framför allt älskar snidaren Romario att ha honom vid sin sida på det centrala mittfältet.

I speluppbyggnaden har, tillsammans med det centrala mittfältet, mittbackarna Viktor Elm och Agardius en betydande roll; att med sina fina vänsterfötter hitta framåt i planen med genomspel/vinklar.

Söderqvist och Magnusson ska erbjuda snabbhet från kanterna, en “droppande” Fejzullahu ska länka ihop mittfältet och anfallet genom att befinna sig mellan motståndarens back- och mittfältslinje, och Papa Diouf ska vara högsta punkt och riva sönder motståndaren i djupled.

Ytterbackarna, Akas och Dyrestam, ska erbjuda bolltrygghet och passningsfötter, och samtidigt trycka fram i de yttre korridorerna och försöka skapa numerärer vilket lyckades superbt mot Djurgården; främst på högerkanten.

Igår kväll gästade ett formsvagt Örebro SK Kalmar och Guldfågeln Arena. Kjälls manskap hade inte vunnit i allsvenskan sedan 22 maj. Motståndare då? Kalmar FF.

Initialt tog Kalmar FF ett grepp om matchen. De ”kontrollerade” de första 25 minuterna och skapade en del chanser, främst från kanterna då ÖSK la fokus på att stoppa Kalmar centrala spel.

ÖSK stängde centralt och minimerade spelyta 1 och 2, vilket fick R.Elm att söka sig till utgångsytan och samtidigt dra sig ut mot högerkanten. Även därifrån är han ett hot med sitt långa passningsspel. Men kvalitén i det avgörande momentet från Papa Diouf, i detta fall, är inte bra nog.

Det fanns dock, om än några få gånger, som Kalmar kunde ta sig in mellan Örebros linjer. Och detta gör dem bra, mycket bra. V.Elm, med sin gamla mittfältsfot, hittar med kirurgisk precision, in med bollen till Fejzullahu som gör sig rättvänd och i sin tur ”knackar” in bollen till Magnusson som sånär kan komma loss och få ett friläge. Även här: det sista så viktiga momentet är inte tillräckligt bra.

Inför matchen kliade Rydström Örebros tränarteam (Kjäll och Bäckström) på ryggen och menade att de var ”kluriga” och att matchen skulle bli att likna vid ett schackspel.

Och visst, det blev lite schack av det hela och draget som stabiliserade upp Örebro efter Kalmars fina start kom efter 27 minuter när det hörs från ÖSK-bänken: Nahir, ner!

Besara, som haft utgångsläge forward i att förhindra speluppbyggnad, kliver nu ner ett steg i planen – till vänster på mittfältet och Örebro försvarar därmed i formationen #1-5-4-1.

Jag upplever att Örebro, efter detta, får ett annat grepp om Kalmar och ytorna på kanterna blir svårare för KFF att operera i.

Efter detta är matchen relativt jämn. Lagen tar ut varandra och det luktar kryss (även om dessa lag aldrig spelar lika med varandra…).

Kalmar bygger dock upp ännu ett fint anfall, som med bättre kvalité i det så viktiga sista momentet, skulle kunnat resultera i nätrassel.

Genomspel, ut på kant, inspel i straffområde = ingenting.

Det är ett bra anfall och här måste Papa Diouf vara starkare och hålla ifrån, och därefter ”pegga” upp bollen till Söderqvist eller Romario vid straffområdeslinjen för att kunna ta avslut. Nu tappar Diouf balansen och möjligheten försvinner.

Det blir såklart inte ett kryss denna afton heller. Bortalaget tar en efterlängtad seger då Sköld bryter sin monumentalt långa måltorka och sätter matchens enda mål i matchminut 57.

”Den ska Hägg Johansson ta”. Ja, det ska han. Men laget i övrigt ska kunna försvara sig mycket bättre i denna sekvens.

Kalmar tillåter skicklige Besara att vara rättvänd och sätta in boll i ytan mellan Kalmars mittfält och backlinje. Romario är sen i sin överflyttning och det är ett hål centralt.

Det är otydligt mellan Agardius och Akas, och det blir Akas som försöker kliva mot Sköld. I min värld bör Agardius kliva upp och försöka få stopp på Sköld (som är central forward).

I och med att Akas är ur position har Sköld främst två alternativ, 1) spela ut den till höger och skapa ett farligt läge därifrån eller 2) avsluta själv. Han valde rätt; det blev mål.

Det går att prata om mod; att våga och att vinna andrabollar och allt det där. Men det går, och bör, också lyftas fram avsaknaden av kvalité i de avgörande momenten. Har Kalmar FF kvalité i dessa lägen vinner man matchen. Men just den biten saknas; 20 mål på 19 matcher är ett stort problem.

Kalmar har potential att ligga högre upp i tabellen, framför allt med tanke på den kvalité som laget besitter på sina håll, men det behövs mer kvalité i den sista tredjedelen för att få laget att lyfta i tabellen.

Nåväl. Det ska blir intressant att följa utvecklingen hos firma Rydström/Nilsson och dess spelare under hösten då det verkar som att Bergstrand blir borta säsongen ut.

(Krya på dig, Nanne)

Gårdagens 0-0 i Ungern betydde att chans till Champions League försvann – och att MFF nu får rikta in sig på att nå Europa League – men då måste FC Midtjylland städas av i den sista kvalomgången.

Rösler-transformerade MFF hade det otroligt svårt att skapa chanser mot ett ultradefensivt och välorganiserat Vidi.

Den svårspelade mattan gjorde såklart sitt, men upplevelsen jag satt på under och framför allt efter matchen, var att MFF borde ha kunnat prestera bättre.

Under den första halvleken tilläts MFF ha bollen på egen planhalva och kring mittlinjen. Vidi stod och väntade på de himmelsblå och krympte varenda liten meter på egen planhalva i formationen #1-5-2-3 (som ibland blev någon form av #1-5-2-2-1-system).

MFF neutraliserades enkelt. Wingbackarna hade ett alldeles för lågt utgångsläge och direkt när de fick bollen bröt Vidis dito ut i en tuff press och tvingade Larsson/Rieks att vända om.

Forwardsparet – Rosenberg och Strandberg – arbetade för långt ut på kanterna och deras samarbete var i princip obefintligt första delen av matchen. Jag hade velat ha dem mer centralt och närmare varandra.

De tre centrala fältarna – Christiansen, Innocent, och Bachirou – stängdes helt av och något övertag centralt på planen gick inte att skönja.

Som man så ofta säger: The game is the teacher. Så vad lärde sig Malmö FF av spelet i den första halvleken? Jo, att det inte går att ta spelyta för spelyta för att skapa tryck och målchanser på detta lag under denna match.

Rösler beordrade längre bollar, enklare diagonala sådana, upp mot forwards som skulle ligga närmare varandra och samarbete bättre än vad de gjorde i första halvleken.

Sagt och gjort; tryck skapades och det första MFF-skottet inom målramen var ett faktum i den 48:e matchminuten.

Vad Rösler med stab mer kunde förändrat var spelsystemet. Ett klassiskt #1-4-4-2-system hade kunnat ge MFF yttermittfältare – och högre ytterbackar – som gett numerärer på kanterna mot Vidis wingbackar och utifrån detta skapat inläggsmöjligheter mot ”boxspelare” Rosenberg och Strandberg samt en Christiansen som kunnat hota i cuttback-ytan.

De tre centrala försvarsspelarna i MFF som trillade boll i speluppbyggnaden var i alla fall en för mycket. Det hade räckt med två spelare som tog fram bollen (den tredje var överflödig).

Första kvarten av den andra halvleken var en förbättring: MFF hotade motståndaren mer. Detta avtog dock och MFF var tillbaka i ett spel som enbart gynnade Vidi.

Jag är förvånad över att inte MFF, med en kvart kvar, matade in fler diagonala (chans)bollar mot straffområdet. Det dyker allt som oftast upp andrabollar som kan förvaltas i målchanser genom detta (cyniska) arbetssätt.

Och jag är en mer förvånad över hur MFF valde att spela korta och snabba frisparkar på tilläggstid istället för att trycka upp spelare mot straffområdet.

Vidi FC gör det dem ska, och gör det bra. Malmö FF gör det mindre bra, och får nu ladda om batterierna för allsvenskan och sedermera ett dubbelmöte mot FC Midtjylland där en gruppspelsbiljett till Europa League står på spel.

Returmöte i Sverige. Timberlake-bortsjasade från hemmaborgen – Friends Arena – till Bajenland och en arena med konstigt gräs; ett gräs som danskarna dessutom stormtrivs på.

Utgångsläget för AIK var tungt och tillställningen skulle också sluta glädjelöst för ”Gnaget”.

AIK gick mållösa från denna kamp också, och dubbelmötet slutade 2-0 till FC Nordsjälland efter att tonåringen, Olsen, gjort matchens enda mål i den första akten.

FC Nordsjälland är ett intressant lag, likväl en intressant klubb, med en väldigt tydlig målsättning och ett arbetssätt som genomsyrar hela Själlands-klubben.

De har på relativt kort tid blivit en av landets ledande klubbar gällande talangutveckling. Målsättningen är att merparten av representationslagets spelare ska bestå av egenfostrade spelare. I dagens trupp består 60 % av akademispelare.

Det är strongt av ett lag som förra året fajtades i toppen av Superligan och nu slår ut den allsvenska (obesegrade) serieledaren i Europakvalet. Snittåldern mot AIK var 21 (!) år

Den röda tråd som ska genomsyra hela verksamheten, från de yngsta akademilagen till representationslaget, bottnar i: bollinnehav, teknisk och attackerande (attraktiv) fotboll. Spelarna utbildas också i att ha en stor tro – såväl på sin egen, som lagets, förmåga.

Just dessa delar gick att skönja i mötet med AIK.

Det var dock inget Nordsjälland som tokdominerade, och det är ingen hemlighet att AIK ”borde” haft med sig ett annat resultat från första mötet.

Och man ”borde” nog straffat Nordsjälland vid ett par tillfällen i början av matchen då danskarna vid några tillfällen slarvade med bollen på egen planhalva.

Men Nordsjälland visade upp stor kvalité och sevärd fotboll. Främst visade de upp ett fint attackerande omställningsspel samt en stor portion bolltrygghet. De la också ner ett gediget arbete i defensiven.

I förhindrande av speluppbyggnad låg de oftast i formationen #1-5-2-3, och vid enstaka tillfällen – då de klev högre i pressen – i formationen #1-3-4-3.

Spelarna arbetade stenhårt, i synnerhet forwards i förstapressen, för att underlätta för övriga spelare bakom sig.

Generellt försvarade sig Nordsjälland bra matchen igenom. AIK skapade främst (strö)chanser vid en aggressiv direkt återerövring när Nordsjälland var konsekventa sin metod kring att spela sig ur pressen (och misslyckades).

Nordsjälland hade en fin variation i sitt anfallsspel. Stundom spelade de sitt possession-spel, men när lägen fanns att gå på omställning gjorde man det. Och man gjorde det bra.

1-0-målet kommer från en sådan situation. Bollvinst, bollen tas direkt framåt, de gör sig rättvända och hotar ett lag i obalans. Det är många aktioner som är bra i samband med målet.

Ett annat exempel på en fin omställning som resulterade i en dansk farlighet kommer nedan. Arbetssättet är liknande som vid målet, men här arbetar man sig än mer metodiskt, med tålamod, framåt genom att vänta in löpningar (Bartolec) och flera attackerande spelare i djupled.

Personligen attraheras jag av FC Nordsjälland och deras metod; deras talangutveckling och deras synsätt kring att fostra egna spelare till A-laget, och som där ska göra avtryck och hjälpa klubben framåt, och på sikt inbringa pengar genom försäljning som därefter återinvesteras i klubben och akademin.

***

I övrigt en mörk svenskafton i Europa. Även BK Häcken och Djurgårdens IF (som jag trodde skulle lösa ett resultat borta mot Mariupol) är utslagna. Svenskhoppet står, i år igen, till Malmö FF som tråcklade sig vidare mot Cluj.