Kalmar FF vs. Örebro SK och en "skolgårdslirare"

Vid sin sida har Rydström en annan KFF-legendar, demonen Jens ”Super-Jensa” Nilsson, som känner föreningen utan och innan, och har under flera decennier verkat både som spelare och ledare i Kalmar FF.

Det går tydligt att urskönja hur de vill arbeta. Konkret handlar det om, i anfallsspelet, att bygga spelet längst ner med start hos bolltrygge målvakten Hägg Johansson som sätter igång spelet kort. Därifrån ska spelyta för spelyta tas genom passningar och kombinationer längs marken.

Mot Djurgårdens IF, på bortaplan, visades nästintill facit upp. Totaldominans och en motståndare som inte hade en tillstymmelse till chans att störa detta arbetssätt.

Mest dominant var Rasmus Elm, som i DIF-matchen, såg i princip dopad ut. Och med dopad menar jag inte bokstavligt talat, utan mer: det såg ut som han spelade fotboll på skolgården mot elever som var minst tre år yngre. Så överlägsen var han, och så bra är han när kroppen behandlar honom väl.

R.Elm är vital för Kalmars spel, han gör sina lagkamrater bättre, och framför allt älskar snidaren Romario att ha honom vid sin sida på det centrala mittfältet.

I speluppbyggnaden har, tillsammans med det centrala mittfältet, mittbackarna Viktor Elm och Agardius en betydande roll; att med sina fina vänsterfötter hitta framåt i planen med genomspel/vinklar.

Söderqvist och Magnusson ska erbjuda snabbhet från kanterna, en “droppande” Fejzullahu ska länka ihop mittfältet och anfallet genom att befinna sig mellan motståndarens back- och mittfältslinje, och Papa Diouf ska vara högsta punkt och riva sönder motståndaren i djupled.

Ytterbackarna, Akas och Dyrestam, ska erbjuda bolltrygghet och passningsfötter, och samtidigt trycka fram i de yttre korridorerna och försöka skapa numerärer vilket lyckades superbt mot Djurgården; främst på högerkanten.

Igår kväll gästade ett formsvagt Örebro SK Kalmar och Guldfågeln Arena. Kjälls manskap hade inte vunnit i allsvenskan sedan 22 maj. Motståndare då? Kalmar FF.

Initialt tog Kalmar FF ett grepp om matchen. De ”kontrollerade” de första 25 minuterna och skapade en del chanser, främst från kanterna då ÖSK la fokus på att stoppa Kalmar centrala spel.

ÖSK stängde centralt och minimerade spelyta 1 och 2, vilket fick R.Elm att söka sig till utgångsytan och samtidigt dra sig ut mot högerkanten. Även därifrån är han ett hot med sitt långa passningsspel. Men kvalitén i det avgörande momentet från Papa Diouf, i detta fall, är inte bra nog.

Det fanns dock, om än några få gånger, som Kalmar kunde ta sig in mellan Örebros linjer. Och detta gör dem bra, mycket bra. V.Elm, med sin gamla mittfältsfot, hittar med kirurgisk precision, in med bollen till Fejzullahu som gör sig rättvänd och i sin tur ”knackar” in bollen till Magnusson som sånär kan komma loss och få ett friläge. Även här: det sista så viktiga momentet är inte tillräckligt bra.

Inför matchen kliade Rydström Örebros tränarteam (Kjäll och Bäckström) på ryggen och menade att de var ”kluriga” och att matchen skulle bli att likna vid ett schackspel.

Och visst, det blev lite schack av det hela och draget som stabiliserade upp Örebro efter Kalmars fina start kom efter 27 minuter när det hörs från ÖSK-bänken: Nahir, ner!

Besara, som haft utgångsläge forward i att förhindra speluppbyggnad, kliver nu ner ett steg i planen – till vänster på mittfältet och Örebro försvarar därmed i formationen #1-5-4-1.

Jag upplever att Örebro, efter detta, får ett annat grepp om Kalmar och ytorna på kanterna blir svårare för KFF att operera i.

Efter detta är matchen relativt jämn. Lagen tar ut varandra och det luktar kryss (även om dessa lag aldrig spelar lika med varandra…).

Kalmar bygger dock upp ännu ett fint anfall, som med bättre kvalité i det så viktiga sista momentet, skulle kunnat resultera i nätrassel.

Genomspel, ut på kant, inspel i straffområde = ingenting.

Det är ett bra anfall och här måste Papa Diouf vara starkare och hålla ifrån, och därefter ”pegga” upp bollen till Söderqvist eller Romario vid straffområdeslinjen för att kunna ta avslut. Nu tappar Diouf balansen och möjligheten försvinner.

Det blir såklart inte ett kryss denna afton heller. Bortalaget tar en efterlängtad seger då Sköld bryter sin monumentalt långa måltorka och sätter matchens enda mål i matchminut 57.

”Den ska Hägg Johansson ta”. Ja, det ska han. Men laget i övrigt ska kunna försvara sig mycket bättre i denna sekvens.

Kalmar tillåter skicklige Besara att vara rättvänd och sätta in boll i ytan mellan Kalmars mittfält och backlinje. Romario är sen i sin överflyttning och det är ett hål centralt.

Det är otydligt mellan Agardius och Akas, och det blir Akas som försöker kliva mot Sköld. I min värld bör Agardius kliva upp och försöka få stopp på Sköld (som är central forward).

I och med att Akas är ur position har Sköld främst två alternativ, 1) spela ut den till höger och skapa ett farligt läge därifrån eller 2) avsluta själv. Han valde rätt; det blev mål.

Det går att prata om mod; att våga och att vinna andrabollar och allt det där. Men det går, och bör, också lyftas fram avsaknaden av kvalité i de avgörande momenten. Har Kalmar FF kvalité i dessa lägen vinner man matchen. Men just den biten saknas; 20 mål på 19 matcher är ett stort problem.

Kalmar har potential att ligga högre upp i tabellen, framför allt med tanke på den kvalité som laget besitter på sina håll, men det behövs mer kvalité i den sista tredjedelen för att få laget att lyfta i tabellen.

Nåväl. Det ska blir intressant att följa utvecklingen hos firma Rydström/Nilsson och dess spelare under hösten då det verkar som att Bergstrand blir borta säsongen ut.

(Krya på dig, Nanne)