Fotbollsterminologi: Spelytor, korridorer, golden zone och (inte minst) retirering

Istället blir det en djupdykning i (fotbolls)terminologi och vad som menas med olika uttryck.

Personligen får jag en del frågor via mejl och på Twitter kring vad olika benämningar, som jag slänger mig med, egentligen betyder och står för.

Denna terminologi är till stor del den fotbollsterminologi som Svenska Fotbollförbundet numera lär ut på sina tränarkurser. Och det är, enligt mig, bra om vi kan få ett mer tydligt och fackmässigt språk kring vår kära sport; framförallt bland tränare och fotbollsarbetare, på alla nivåer.

Generellt är det bra termer, men något jag aldrig kommer att använda i mitt ledarskap och coachande är: Retirering. Alltså när ett lag, eller lagdel i försvarsspel, ska falla.

Dels ligger det helt fel i munnen och dels betyder det fly på krigsspråk. Och vi vill ju inte fly, vi vill bara ”falla hem” och förhindra att motståndaren skapar målchanser på oss.

I dessa lägen får det helt enkelt bli ”fall” eller ”hem”, och då finns ju risken alltid att Pelle 7 år, eller Lisa 9 år, faller till marken eller springer hem. Det är klassiker. Men hellre det än RETIRERING, pooooojkar!

Hur som helst. Vi börjar med utgångspositioner. Ett lags utgångspositioner är det spelsystem som laget ställer upp med när det gäller förhindra speluppbyggnad (försvarsspel) eller speluppbyggnad (anfallsspel).

Mestadels syns det tydligt vilket spelsystem ett lag har när det gäller att förhindra speluppbyggnad. Det är ofta mer rörligt, eller kalla det kreativt, när det gäller speluppbyggnad vilket kan göra det hela lite mer svårdefinierat.

Jag skriver alltid ett lags utgångspositioner inklusive målvakt. Exempelvis: #1-4-4-2. Det har jag fått ”skit” för från en del läsare – and so be it – men jag gillar inte att exkludera någon i laget trots att ”alla” vet att en målvakt finns där bak. Lägg därtill målvaktens betydelse i dagens speluppbyggnad. Därmed basta.

Något jag ofta myntar i mina texter är spelytor. Det finns fyra spelytor i anfallsspel: Framför motståndarens forwards (utgångsyta), framför motståndarens mittfält (spelyta 1), framför motståndarens backlinje (spelyta 2) och bakom motståndarens backlinje (spelyta 3).

Antingen tar man spelyta för spelyta i anfallsspel genom kortpassningsspel eller så spelar man förbi spelytor med längre bollar; exempelvis från spelyta 1 till spelyta 3.

Många tränare vill hitta fram till spelyta 2, i den så attraktiva ytan mellan ”linjerna” (mellan motståndarens back- och mittfältslinje), för att därifrån hitta kombinationer/instick in i spelyta 3 och kunna komma till avslut och göra mål.

Ett annat uttryck som ofta används är ”korridorer”, och det finns fem korridorer i fotboll: Yttre (2), intre (2) och (1) central.

I speluppbyggnaden är en klassiker att man alltid vill ha spelare i alla fem korridorerna (som svenska herrlandslaget).

När det gäller att förhindra speluppbyggnad är en annan klassiker att man enbart vill ha spelare i maximalt tre korridorer (som svenska herrlandslaget).

När man spelar anfallsfotboll vill man göra planen så stor som möjligt, och när man spelar försvarsspel vill man göra planen så liten som möjligt.

När det handlar om att komma till avslut och göra mål pratar man idag mycket om golden zone, eller gyllene zonen, samt assistytor.

I golden zone görs de allra flesta målen. Under VM 2014, när den tyska (dåvarande) maskinen, stod som slutsegrare gjorde Die Mannschaft drygt 88 % av sina mål inne i golden zone.

Och framspelningarna, assisten, kommer som så ofta från de inre och den centrala korridoren. Dagens tränare försöker att ge spelarna verktyg för att hitta fram i dessa zoner där de kan leverera inspel och avslut från angenäma ytor.      

Pep Guardiola är mästaren här.

Kommande analyser kommer förhoppningsvis bli än mer tydliga efter detta inlägg. Det är min förhoppning i alla fall.

Det börjar bli sent. Nu ska jag retirera, till sängen.

Ljudkulissen var dock någorlunda hög tack vare de turkiska sympatisörerna som titt som tätt skanderade Turkiye, Turkiye, Turkiye…

Det svenska laget som startade matchen var relativt skräll-fritt. Jansson ersatte Granqvist som var sjuk, Durmaz klev in i Forsbergs skadefrånvaro och Melbourne Victory-Toivonen – som sagt tack och adjö till landslagsfotboll – fick se sin plats fyllas av Kiese Thelin. I övrigt var det inga konstigheter.

Noterbart är att förbundskaptenen Andersson valde att använda sig av två ”felfotade” yttermittfältare. Vänsterfotad Durmaz till höger och högerfotade Claesson till vänster.

Claesson gick in i en “Forsberg-roll” och blev ”tia” i speluppbyggnaden och även Durmaz, främst när han hade bollen, gick inåt i planen för att öppna upp för framskjutande Lustig.

Andersson hade inte hittat på något hokus pokus vare sig kring defensiven eller offensiven; utan det såg ut som det gjort under en längre tid.

Dock var stabiliteten i försvarsspelet – över hela planen undermålig – och vi fick se, mycket på grund av detta, ett Sverige som tappade en 2-0-ledning till en 2-3-förlust på stopptid.

Vi är vana att se ett starkt försvarsspel – ett synkat sådant – där press, understöd och täckning går i fin samklang. Min upplevelse är att det mesta, för att använda ett Billbornskt uttryck, såg ut att vara i otakt nu.

När en, eller ett par spelare, kommer fel in i press- och försvarsspel (eller inte är snabba nog i defensiva omställningar/återerövringsspelet) tenderar det att öppnas luckor inom och mellan lagdelarna.

Här hade Sverige problem. Turkiet fick förvånansvärt många gånger komma in framför den svenska backlinjen, och som bekant: Sverige vill pressa motståndaren utåt, de ska inte få trä in bollen centralt i spelyta 2 (mellan backlinjen och mittfältet).

Nedan kommer exempel på just detta, och då är sekvenserna endast plockade från första halvleken – när Turkiet nollades (hade turkarna haft en större skicklighet och noggrannhet i de avgörande momenten hade det rasslat i Sveriges nät även under den första akten).

Vid samtliga mål som Turkiet gör har Sverige problem i sitt presspel. Turkiet tillåts få tid med bollen och då visar de skicklighet (2-2-målet är av högsta klass).

(Förutom just pressen är det andra saker som Sverige bör göra bättre; som att inte tappa boll opressad – Kiese Thelin – vilket gör att Turkiet kan ställa om och sedermera kvittera).

(Turkiets första mål)

(Turkiets andra mål)

(Turkiets tredje mål)

Varför det blir som det blir kan nog inte ens coach Andersson svara på. Men Granqvists frånvaro och ledarskap samt verbala styrka saknas. Det är tydligt. Och spelaren som kommer in i hans frånvaro, Jansson, är matchotränad. Vilket också kan påverka. Forsberg bör också nämnas, som är en viktig kugge i Sveriges anfallspel.

Men det går inte att hänga ut, eller skylla på, enstaka spelare utan det är ett kollektiv som inte gör det som förväntas av dem under denna kamp.

Ljusglimtar fanns dock. Jag tänker främst på Claesson som gör en bra match och ett vackert mål. Kiese Thelin gör mål och assist; poäng som är viktiga för en forward att göra.

Men i övrigt går det att kräva mer.

Sverige hade fina möjligheter att straffa ett turkiskt lag som egentligen endast äntrade Friends Arena för att göra en sak: Spela anfallsfotboll.

Försvarsmässigt var de stundtals extremt oorganiserade och framför allt tröga i sina defensiva omställningar. Just i dessa moment saknas det ett riktigt starkt djupledshot i det svenska laget.

Solen går som bekant upp igen (även efter tappade 2-0-ledningar på hemmaplan), och det går alltid att dra viktiga lärdomar av matcher som inte riktigt gått som man tänkt sig.

En fullständigt vidrig aktion.

Där och då trodde jag att denna person hade fått en härlig derbymatch i ett gassande solsken – inför tusentals åskådare – inställd. Men icke, och någonstans var det väl tur det; matchen startade istället 30 minuter efter utsatt tid.

Före matchen var det fullt fokus på nestor Billborn. I princip samtliga medier hade gjort intressanta vinklingar och reportage av mannen som på kort tid förvandlat Hammarby till en guldaspirant.

Melkemichel å andra sidan var det tystare om. Och framför allt har det varit annat ljud i skällan efter sviktande resultat.

Efter derbykampen stod ändå den sistnämnde som segrare. Derbyspöket var borta då Djurgården monterade ner Hammarby och segrade med 3-1.

Melkemichels taktiska ändringar formationsmässigt samt val av spelare, både de som startade matchen och de som byttes in, visade sig vara helt rätt.

Johansson var formidabel som ankare, med frihet att kliva framåt, på mittfältet.

Bänkade, men inbytte Radetinac, blev målskytt bara minuter efter att han äntrat planen.

Bänkade, men inbytte Badji, punkterade matchen i slutminuterna.

Effekten var påtaglig.

Det blir dock ingen djupare analys av matchen. Däremot gör jag en djupdykning i samtliga DIF-mål, där det går att skönja fina offensiva sekvenser från Djurgården, men lika svaga defensiva från Hammarby.

Exempelvis:

• Johanssons bollvinster och framspelningar.
• Fällmans man-man-markering som skapade hål i backlinjen

0-1 (Mrabti)

0-2 (Radetinac)

1-3 (Badji)

Jag hoppas innerligt att ingen skadades vid bengal-kastningen, och jag hoppas att de som blev rädda och skärrade av händelsen, hittar tillbaka till arenan.