Sverige vs. Turkiet och ett undermåligt försvarsspel

Ljudkulissen var dock någorlunda hög tack vare de turkiska sympatisörerna som titt som tätt skanderade Turkiye, Turkiye, Turkiye…

Det svenska laget som startade matchen var relativt skräll-fritt. Jansson ersatte Granqvist som var sjuk, Durmaz klev in i Forsbergs skadefrånvaro och Melbourne Victory-Toivonen – som sagt tack och adjö till landslagsfotboll – fick se sin plats fyllas av Kiese Thelin. I övrigt var det inga konstigheter.

Noterbart är att förbundskaptenen Andersson valde att använda sig av två ”felfotade” yttermittfältare. Vänsterfotad Durmaz till höger och högerfotade Claesson till vänster.

Claesson gick in i en “Forsberg-roll” och blev ”tia” i speluppbyggnaden och även Durmaz, främst när han hade bollen, gick inåt i planen för att öppna upp för framskjutande Lustig.

Andersson hade inte hittat på något hokus pokus vare sig kring defensiven eller offensiven; utan det såg ut som det gjort under en längre tid.

Dock var stabiliteten i försvarsspelet – över hela planen undermålig – och vi fick se, mycket på grund av detta, ett Sverige som tappade en 2-0-ledning till en 2-3-förlust på stopptid.

Vi är vana att se ett starkt försvarsspel – ett synkat sådant – där press, understöd och täckning går i fin samklang. Min upplevelse är att det mesta, för att använda ett Billbornskt uttryck, såg ut att vara i otakt nu.

När en, eller ett par spelare, kommer fel in i press- och försvarsspel (eller inte är snabba nog i defensiva omställningar/återerövringsspelet) tenderar det att öppnas luckor inom och mellan lagdelarna.

Här hade Sverige problem. Turkiet fick förvånansvärt många gånger komma in framför den svenska backlinjen, och som bekant: Sverige vill pressa motståndaren utåt, de ska inte få trä in bollen centralt i spelyta 2 (mellan backlinjen och mittfältet).

Nedan kommer exempel på just detta, och då är sekvenserna endast plockade från första halvleken – när Turkiet nollades (hade turkarna haft en större skicklighet och noggrannhet i de avgörande momenten hade det rasslat i Sveriges nät även under den första akten).

Vid samtliga mål som Turkiet gör har Sverige problem i sitt presspel. Turkiet tillåts få tid med bollen och då visar de skicklighet (2-2-målet är av högsta klass).

(Förutom just pressen är det andra saker som Sverige bör göra bättre; som att inte tappa boll opressad – Kiese Thelin – vilket gör att Turkiet kan ställa om och sedermera kvittera).

(Turkiets första mål)

(Turkiets andra mål)

(Turkiets tredje mål)

Varför det blir som det blir kan nog inte ens coach Andersson svara på. Men Granqvists frånvaro och ledarskap samt verbala styrka saknas. Det är tydligt. Och spelaren som kommer in i hans frånvaro, Jansson, är matchotränad. Vilket också kan påverka. Forsberg bör också nämnas, som är en viktig kugge i Sveriges anfallspel.

Men det går inte att hänga ut, eller skylla på, enstaka spelare utan det är ett kollektiv som inte gör det som förväntas av dem under denna kamp.

Ljusglimtar fanns dock. Jag tänker främst på Claesson som gör en bra match och ett vackert mål. Kiese Thelin gör mål och assist; poäng som är viktiga för en forward att göra.

Men i övrigt går det att kräva mer.

Sverige hade fina möjligheter att straffa ett turkiskt lag som egentligen endast äntrade Friends Arena för att göra en sak: Spela anfallsfotboll.

Försvarsmässigt var de stundtals extremt oorganiserade och framför allt tröga i sina defensiva omställningar. Just i dessa moment saknas det ett riktigt starkt djupledshot i det svenska laget.

Solen går som bekant upp igen (även efter tappade 2-0-ledningar på hemmaplan), och det går alltid att dra viktiga lärdomar av matcher som inte riktigt gått som man tänkt sig.