Tidigare cup- och seriedrabbningar har slutat med en vinst vardera; och broderligt delades poängen även i gårdagens kamp.

När klockan tickat över 90 minuter och Johannesson satt pipan i mun stod det 0-0 i resultatkolumnen.

Som om vi inte visste det innan: Det är brutalt svårt att skapa chanser, och göra mål, på Norlings catenaccio-försvar. 14 insläppta mål hittills. Bra jobbat.

Matchen hade – i perioder – den där derbykaraktären man önskar ett Stockholmsderby. Främst bidrog DIF-Johansson med detta då han under den första halvleken hade gett AIK-Olsson ett gäng smällar på mittens rike.

Tillfälligheter? Nix, han ville såklart få bort den nyblivna landslagsmannen från matchbilden så gott det gick.

Mitt fokus denna eftermiddag låg just på Olsson med mittfältskamrater: Larsson och Adu.

Att AIK släpper in så få mål är mycket tack vare ett tydligt och väloljat maskineri. Samtliga vet sina roller och underkastar sig arbetet.

Men det är också tack vare mittfältstrion; de är vitala i sitt press-, täckning och understödsspel. De är en sköld framför sin egen backlinje. En svårgenomtränglig sådan.

Det är ett hårt arbete dessa tre lägger ner i försvarsspelet (gäller AIK:s forwards också). De tar många löpmeter defensivt och är tuffa i sitt press-, duell- och återerövringsspel.

Sådant brukar ta på krafterna i det offensiva spelet. Dock har, främst Olsson, visat att det finns krafter och kreativitet kvar när AIK går till attack.

I år har Olsson en mer framskjuten roll vilket gjort att han kommit mer till sin rätt och fått utlopp för sina offensiva egenskaper på ett helt annat sätt än under fjolårssäsongen.

Nedan har vi en fin sekvens där trion visar gott samarbete i offensiv riktning när de ”vinkelspelar” sig ur ett pressat läge och sedan går till attack.

Vad händer efter att Olsson släppt bollen? Han ger sig iväg med full fart framåt och vill vara med och leka när det vankas målchans.

Ytterligare en bra sekvens när Olsson själv vinner boll på egen planhalva för att sedan ge sig iväg i djupled och in i straffområdet för att avsluta.

Min upplevelse är att dagens spelare, såväl unga som mer etablerade, vill ha bollen på fötterna. De är inte lika benägna kring att röra sig utan boll; och bilderna ovan (och Olssons prestationer) symboliserar just vikten med att röra sig när man inte har bollen.

Dels för att öppna upp för medspelare, och dels för att själv kunna få ut mer av sitt spel (assist och mål) genom att vara med där det händer (offensiv sista tredjedel).

Självklart är detta beroende på vilket arbetssätt laget bedriver och vilken roll spelaren har i det hela. Men för att generalisera: rör dig mer utan boll och rör dig mer mot de farliga ytorna och tro på att bollen ska hamna hos dig.

Som Roy Keane en gång sa: jag kan löpa in i farliga ytor i och kring straffområdet 10 gånger utan att ens vara i närheten av att få bollen, men den elfte gången kommer jag rätt och avgör matchen i slutminuterna (= Fergie time).

Dessutom är det skoningslöst som motståndare – framför allt som mittfältare – att hela tiden behöva haka på ”sin” spelare i defensiva omställningslöp. För det sista man vill är att den spelaren ska få göra mål; eller stå för en assist.

Jag har personligen upplevt det vid tillfällen som aktiv spelare, och det tydligaste minnet är från millennieskiftet då jag – på det centrala mittfältet – ställdes mot dåvarande underbarnet Calle Sahlen.

Skådeplatsen var Fredriksskans IP en bister novemberkväll. Kalmar FF, med ultrademonen Kjell Nyberg i spetsen, hade bjudit in intressanta lokala spelare till någon form av testmatch för 14-15-åringar.

Mörbylångasonen – Calle – gjorde rent hus (mittfält) den kvällen. Han löpte och löpte och löpte; med som utan boll, och där stod jag och övriga mittfältskollegor med pingislunga och kippade efter andan.

Calle hade presenterat sig som en mittfältsdynamo av sällan skådat slag, och från sidlinjen hördes Nybergs Stockholmska dialekt ”hooooooonom ska vi ha!!!”.

Dominansen från Ölänningen denna kväll gjorde ont, men när han några år senare – i 87-landslaget – plockade ner och bort Nasri i en landskamp mot Frankrike, stillades min smärta.

Det väntas som vanligt många fina kamper, under hösten och våren, och flera lag har förhoppningen – och målsättningen – att ta sig till finalen som spelas på Wanda Metropolitano i Madrid lördagen den 1 juni 2019.

Under gårdagen avverkades en fin tillställning (på en inte lika fin Wembley-matta som fått se sitt gräs fördärvas i samband med boxningsfajten mellan Joshua och Povetkin) där Tottenham tog emot Barcelona.

Katalanerna slog tillbaka Londonlaget på sin (tillfälliga) hemmaarena med 4-2. Det var, under perioder, en uppvisning av högsta kaliber; från Barcelona i allmänhet och Messi i synnerhet.

Barcelona var stundtals – och framför allt under den första halvleken – oerhört skickliga i sin speluppbyggnad, där Tottenham aldrig var nära att komma åt dem, och samtidigt brutalt starka i sin direkta återerövring.

0-1-målet som föll efter dryga 90 sekunder tycker jag är signifikativt för gårdagens match. Ett Tottenham som kliver fel i pressen, en Messi som får arbeta rättvänd mot en backlinje, och några sekvenser före målet finns en stark direkt återerövring med i bilden.

Vid de (få) tillfällen Barcelona hade bolltapp såg det ofta ut som nedan. De gav inte Tottenham någon lugn och ro; utan startade sin direkta press och kunde vinna tillbaka bollen och börja om sin speluppbyggnad.

Barcelonas speluppbyggnad och förmågan att ta sig förbi Tottenhams (spretiga) press var magnifik under långa stunder. Tottenham försökte störa Barcelona högt upp men lyckades egentligen aldrig.

Barcelona erbjuder mängder av spelalternativ såväl i djupled (i bägge riktningarna) som i sidled. De är också mästare på att locka in en motståndare i press för att sedan spela sig ur den. Några sekvenser nedan:

***

***

För att kunna störa Barcelona ordentligt krävs det att man kan tygla Messi. Det kunde inte Tottenham. Men hur tämjer man honom? Säg det. Under stora delar av matchen gjorde han precis som han ville.

Uttrycket som jag gillar att använda på överlägsna fotbollsspelare: Skolgårdslirare, passar bra in på Messis prestation under gårdagen.

Efter matchen kunde jag inte låta bli att söka på ”Messi” på synonymer.se för att se vad som kom upp. För ett kort ögonblick trodde jag mig få se en synonym i stil med överlägsen, dominerande eller övermäktig. Men icke, istället kom det upp menar du mess eller kanske messa…? Nej, det menar jag absolut inte.

Hur som helst. Messi ligger bakom det mesta i anfallsväg och är upphovsmakare, på ett eller annat sätt, till samtliga Barca-mål. Dessutom har han två fina placeringsskott som dunstar in i stolpen och ut.

Tottenhams andra halvlek är i perioder godkänd, de kommer åt Barcelona på ett annat sätt, och klassikern mål förändrar matchbilder passar bra in här.

Efter 2-3-reduceringen finns det ett flertal möjligheter för Tottenham att förvalta men skickligheten i sista passningarna och avsluten var inte där.

Och även om ett kvitteringsmål hade kommit skulle antagligen Messi sagt till sig själv: Alright, jag får väl ta och lösa detta och fixa ännu ett mål…

För en neutral fotbollstittare bjöd matchen på stor underhållning med mängder av suveräna aktioner – och det lär komma mer; Champions League har ju bara börjat.