Djurgårdens IF vs. AIK; Kristoffer Olsson och att löpa (utan boll)

Tidigare cup- och seriedrabbningar har slutat med en vinst vardera; och broderligt delades poängen även i gårdagens kamp.

När klockan tickat över 90 minuter och Johannesson satt pipan i mun stod det 0-0 i resultatkolumnen.

Som om vi inte visste det innan: Det är brutalt svårt att skapa chanser, och göra mål, på Norlings catenaccio-försvar. 14 insläppta mål hittills. Bra jobbat.

Matchen hade – i perioder – den där derbykaraktären man önskar ett Stockholmsderby. Främst bidrog DIF-Johansson med detta då han under den första halvleken hade gett AIK-Olsson ett gäng smällar på mittens rike.

Tillfälligheter? Nix, han ville såklart få bort den nyblivna landslagsmannen från matchbilden så gott det gick.

Mitt fokus denna eftermiddag låg just på Olsson med mittfältskamrater: Larsson och Adu.

Att AIK släpper in så få mål är mycket tack vare ett tydligt och väloljat maskineri. Samtliga vet sina roller och underkastar sig arbetet.

Men det är också tack vare mittfältstrion; de är vitala i sitt press-, täckning och understödsspel. De är en sköld framför sin egen backlinje. En svårgenomtränglig sådan.

Det är ett hårt arbete dessa tre lägger ner i försvarsspelet (gäller AIK:s forwards också). De tar många löpmeter defensivt och är tuffa i sitt press-, duell- och återerövringsspel.

Sådant brukar ta på krafterna i det offensiva spelet. Dock har, främst Olsson, visat att det finns krafter och kreativitet kvar när AIK går till attack.

I år har Olsson en mer framskjuten roll vilket gjort att han kommit mer till sin rätt och fått utlopp för sina offensiva egenskaper på ett helt annat sätt än under fjolårssäsongen.

Nedan har vi en fin sekvens där trion visar gott samarbete i offensiv riktning när de ”vinkelspelar” sig ur ett pressat läge och sedan går till attack.

Vad händer efter att Olsson släppt bollen? Han ger sig iväg med full fart framåt och vill vara med och leka när det vankas målchans.

Ytterligare en bra sekvens när Olsson själv vinner boll på egen planhalva för att sedan ge sig iväg i djupled och in i straffområdet för att avsluta.

Min upplevelse är att dagens spelare, såväl unga som mer etablerade, vill ha bollen på fötterna. De är inte lika benägna kring att röra sig utan boll; och bilderna ovan (och Olssons prestationer) symboliserar just vikten med att röra sig när man inte har bollen.

Dels för att öppna upp för medspelare, och dels för att själv kunna få ut mer av sitt spel (assist och mål) genom att vara med där det händer (offensiv sista tredjedel).

Självklart är detta beroende på vilket arbetssätt laget bedriver och vilken roll spelaren har i det hela. Men för att generalisera: rör dig mer utan boll och rör dig mer mot de farliga ytorna och tro på att bollen ska hamna hos dig.

Som Roy Keane en gång sa: jag kan löpa in i farliga ytor i och kring straffområdet 10 gånger utan att ens vara i närheten av att få bollen, men den elfte gången kommer jag rätt och avgör matchen i slutminuterna (= Fergie time).

Dessutom är det skoningslöst som motståndare – framför allt som mittfältare – att hela tiden behöva haka på ”sin” spelare i defensiva omställningslöp. För det sista man vill är att den spelaren ska få göra mål; eller stå för en assist.

Jag har personligen upplevt det vid tillfällen som aktiv spelare, och det tydligaste minnet är från millennieskiftet då jag – på det centrala mittfältet – ställdes mot dåvarande underbarnet Calle Sahlen.

Skådeplatsen var Fredriksskans IP en bister novemberkväll. Kalmar FF, med ultrademonen Kjell Nyberg i spetsen, hade bjudit in intressanta lokala spelare till någon form av testmatch för 14-15-åringar.

Mörbylångasonen – Calle – gjorde rent hus (mittfält) den kvällen. Han löpte och löpte och löpte; med som utan boll, och där stod jag och övriga mittfältskollegor med pingislunga och kippade efter andan.

Calle hade presenterat sig som en mittfältsdynamo av sällan skådat slag, och från sidlinjen hördes Nybergs Stockholmska dialekt ”hooooooonom ska vi ha!!!”.

Dominansen från Ölänningen denna kväll gjorde ont, men när han några år senare – i 87-landslaget – plockade ner och bort Nasri i en landskamp mot Frankrike, stillades min smärta.