Tottenham vs. Chelsea; återerövring och kreatören från den södra Koreahalvön

Inför kampen mot lokalrivalen Tottenham var de obesegrade efter 12 omgångar och skuggade Liverpool och Manchester City.

Chelseas förlustfria svit gick dock i kras då Pochettinos mannar stod för en solid insats – på sin tillfälliga hemmaarena – Wembley. Slutresultat: 3-1, och nog kunde – och borde – segern varit några mål större.

Tottenham initierade matchen på ett ypperligt sätt. De tryckte ner Chelsea med bollar in bakom backlinjen; främst på löpande Alli och Son. De hotade Chelsea på fasta situationer, där Eriksens silkeslena fötter – som vanligt – stod för servar av världsklass.

Däremellan fick de igång en fungerande hög press; och framför allt ett strongt återerövringsspel vid bollförlust.

Vid tappade bollar triggades spelarna igång att direkt vinna tillbaka den, och de gjorde det med framgång, då de allt som oftast hittade numerärer och övertag i dessa sekvenser. Något som symboliseras nedan:

Tottenhams momentum gjorde att Chelsea aldrig fick igång sitt snabba vertikala passningsspel; utan fick gång efter annan ställa om till ett försvarsspel som var allt annat än synkat.

Kontentan blev två Spurs-mål; och då hade matchuret precis orkat ticka över 15 minuter. Det första målet föll efter en Eriksen-frispark från ytterzon; där Alli skallade in bollen i maskorna, och det andra efter att sniper-Kane satt tvåan utifrån.

Chelseas försvars- press- och återerövringsspel var diametralt Tottenhams och lämnade mycket övrigt att önska under matchens 90 minuter.

Dels missade Chelsea i sitt direkta erövringsspel vilket gjorde att Tottenham kunde ställa om och rättvända attackera en backlinje i obalans; och samtidigt var pressen på bollhållaren oftast undermålig. Detta blev Tottenhams lycka då de tilläts trä in bollar i straffområdet och ta avslut – oattackerade – från fina positioner.

Sammanfattningsvis; en stark seger där Tottenham stod för många fina sekvenser såväl offensivt som defensivt. Chelsea och Sarri får analysera och justera; och därefter försöka ta upp jakten på de två klubbarna som – i nuläget – känns avsevärt starkare än övriga lag i toppskiktet.

(Vilken match Son gör; och hans 3-0-mål var frukten av en briljant aktion, sedan behöver vi inte nämna #30 och hans försvarsspel i Chelsea, utan vi fokuserar på vad kreatören från den södra Koreahalvön stod för)

Dramaturgin är där, som sig bör, och då tänker jag främst på AIK-Larssons 1-1-frispark på övertid mot Malmö FF för några dagar sedan. Känslor och stök; som brukligt när saker och ting ställs på sin spets.

Guldjagande AIK städade starkt av Östersund på bortaplan under gårdagskvällen; trots ett Adu-rött kort efter ett par minuter. Soliditet.

Jag fanns på plats på en annan allsvensk arena, nästan exakt 1165 km ifrån Jämtkraft Arena; denna arena heter numera bara Stadion (eller?), och där bevittnade jag europaplatsjagande Malmö FF mot Örebro SK. Ett ÖSK som inte såg ut att vara på jakt efter någonting alls egentligen.

Avstängde coach Rösler ändrade om rejält i startelvan och sällan har allsvenskan skådat en sådan stark avbytarbänk: Rosenberg, Traustason, Rieks, Lewicki…

Tillbaka i startelvan var råämnet Strandberg som bildade ett sylvasst anfallspar tillsammans med Antonsson. I övrigt gick laget och dess utgångspositioner att känna igen både offensivt och defensivt (sedan tysken tog över spakarna):

Främst under den första halvleken kunde vi se ett MFF-forwardspar som var spelsugna, och som internt samarbetade på ett föredömligt sätt.

Antonssons smartness och rörlighet utan boll är vacker att skåda, och han öppnar upp attraktiva ytor både för sig själv och Strandberg, men även för övriga medspelare.

1-0-målet efter knappa fem minuter är frukten av en finurlig och löpvillig Antonsson:

Och sådana här sekvenser gick att skönja under hela matchen; där Antonsson och Strandberg har koll på varandra och ”växeldrar” mot en backlinje som radarparet gav en mödosam afton.

Ombytta roller vid 2-0-målet som Strandberg – med akrobatik – står för:

Nedan kommer ytterligare ett exempel på en Antonsson-aktion när han skapar tid och yta för sig själv, och samtidigt lurar bort sin bevakare:

Avslutningsvis tittar vi på matchens fjärde och sista mål där Antonsson visar upp spelförståelse och teknik genom att assistera Larsson:

Det var klasskillnad under gårdagens kamp i Hexenkesseln, mycket på grund av forwardsparet Antonsson och Strandberg, men givetvis också för att det dryper av kvalité i MFF-laget; trots den kraftiga rotationen.

Vi får väl se om Rosenbergs ord om att sluta efter säsongen är ristat i sten eller inte; oavsett vad har Malmö FF en prima anfallsbesättning som besitter en oerhört stor potential utifrån flera parametrar.

Två omgångar återstår av vår älskade nationella liga där AIK känns orubbliga med fyra poäng till godo på ett IFK Norrköping  – som även de – står för en strong säsong.

(Jag måste bara nämna Strandbergs bicicleta; wow, vilket mål det kunde blivit!)