Manchester United vs. Bournemouth; glory, glory, Man United

Solskjaer-sången ljuder igen på Drömmarnas teater. Och konstigt vore det väl annars; norrmannens facit so far: 3 segrar av 3 möjliga, 12 gjorda mål och 3 insläppta.

Frälsaren är här! Håll i hästarna, kanske inte riktigt… Motståndet har varit allt annat än kvalitativt: Cardiff, Huddersfield och Bournemouth. Men, tre segrar är tre segrar, vilket är precis vad laget behöver.

Managerbytet var väntat, och välbehövligt, det har sett – för att uttrycka det milt – håglöst ut under Mourinho, vilket också avspeglat sig i tabellen.

Solsjkaers intåg har gett effekt (om den är kortvarig eller mer bestående blir intressant att följa) vilket gått att skönja både i spelet och hos spelarna.

Utifrån, eller rättare sagt från TV-soffan, ser det ut som spelarna tycker det är mycket roligare att spela fotboll nu än för tre veckor sedan.

Den som ser ut att ha allra roligast är den långe fransmannen, världsmästaren Paul Pogba, som under Mourinhos sista tid i United fick sparsamt med speltid.

Hans statistik under Solskjaer är stark: 3 matcher, 4 mål och 3 assist. Oavsett motstånd är det förstklassiga siffror för en mittfältare; det är håll-käften-Mourinho-prestationer.

Under dagens match mot Bournemouth var Pogba inblandad i det mesta: han byggde upp spel, han agerade framspelare och han tog avslut. Framför allt var han högt upp i planen där hans egenskaper ger mest värde.

Och han löpte. Han tog många, och långa, offensiva löpningar. De där Vieira-kliven såg vi allt som ofta i dagens 4-1-kross.

Liknande här, vid hans andra mål. Lång sprint för att kunna attackera inne i golden zone.

Vid 1-0-målet har han ett högre utgångsläge, bakom Rashford, vilket gör att han har närmare till straffområdet.

Pogba är också delaktig (utan att röra bollen någon gång) vid Uniteds tredje mål. Även här tar han en lång löpning in i straffområdet och drar på sig bevakare vilket gör att Rashford förblir omarkerad.

Detta var bara några exempel där Pogba löpte loss och tog sig in i straffområdet mot Bournemouth. Och det lönar sig att löpa; främst när man löper ”rätt” och in i trevliga ytor.

Pogba var som sagt delaktig i mycket och var idag skicklig på att skapa sig tid med bollen – främst i spelyta 2 – framför motståndarens backlinje. Detta bidrog till att han kunde ta egna avslut och även sätta upp sina kollegor i angenäma lägen.

Avslutar från distans:

Nedan serverar Pogba Rashford:

Och igen:

Det var positiva miner på Old Trafford efter slutsignalen. Sir Alex log (det gör han inte alltid), Solskjaer log (det gör han alltid) och från högtalarna dånade klassiska:

Glory, glory, Man United,

Glory, glory, Man United,

Glory, glory, Man United,

As the Reds go marching on, on, on.

Just like the Busby Babes in days gone by

We’ll keep the red flags flying high

You’re gonna see us all from far and wide

You’re gonna hear them as they sing with pride

United! Man United!

För en kort stund drömde jag mig tillbaka till Sir Alex-eran och den brutala dominans han initierade och styrde med järnhand under lång tid.

Mitt dagdrömmeri fick sig dock ett abrupt slut när tabellen visades och fakta sade: Liverpool 54 poäng, Manchester United 35 poäng.

Det skiljer alltså 19 poäng till ärkerivalen, på förstaplatsen, i omgång 20.

Kämpa, United!

Den speciella tränaren – Mourinho – blev entledigad och in klev superinhopparen Solskjaer. Det återstår att se om hans inhopp som manager slutar med succé. Hittills ser det onekligen lovande ut.

Guardiolas City har stött på patrull. Trots 1-0-ledning borta mot Leicester slutade det med förlust och Manchester Citys andra raka nederlag är ett faktum.

Något som dock är konstant är Liverpools styrka. Efter dagens mission; att städa av Newcastle, har Liverpool en statistik som säger: 16 segrar, 3 oavgjorda, 0 förluster. De har gjort 43 mål och släppt in 7 (sju!). Det är brutalt starka siffror.

Liverpool ser för tillfället ut som ett komplett lag; starka och stabila defensivt, ostoppbara offensivt. Är det nu eller aldrig; ska ligaguldet bärgas efter drygt 28 års väntan?

Det är en lång säsong och allt det där. Men nu är de där upp, som polesitter, och har skapat sig ett guldläge när halva säsongen återstår.

Dagens kamp på Anfield – mot The Magpies – blev en transportsträcka mot tre poäng. Newcastle hade inte mycket att sätta emot och 4-0-segern var odiskutabel.

Liverpool dominerade matchbilden från start till mål mot ett lågt sittande motståndarlag. Liverpool – som är ett starkt omställningslag och gillar att attackera en motståndare i obalans – fick sällan möjligheten.

Däremot visade de upp ett vasst bollinnehav där motståndaren tvingades flytta sig – både i bredd och djup – och därmed spricka upp när snabba kombinationer med tillhörande platsskiften iscensattes.

Liverpool har hittat ett vägvinnande spel som passar laget och dess spelare utmärkt. En nyckel i arbetssättet, främst offensivt, är Liverpools ytterbackar: Alexander-Arnold och Robertson.

Dessa spelare står för bredden i speluppbyggnaden, vilket gör att de offensiva pjäserna kan röra sig fritt i angenäma – centrala – ytor mellan motståndarens linjer.

Det är också mer regel än undantag, att både Alexander-Arnold och Robertson, befinner sig i och kring straffområdet när det vankas målchanser.

När den ena ytterbacken står för inspelet är den andre på motsatt sida av straffområdet. Detta gör det svårt för motståndaren ur markeringssynpunkt, och dels har Liverpool många spelare som kan vinna andrabollar, eller ta hand om ”överlånga” inlägg som främst Alexander-Arnold stod för idag där Robertson samlade upp och kunde fortsätta attacken (vilket resulterade i ett mål ur sådan sekvens).

Klassikern, som jag varit inne på i ett tidigare inlägg; bägge ytterbackar får inte följa med upp i anfallen, bekommer alltså inte den gode Klopp.

Härnäst väntar två högintressanta matcher för Liverpool: Arsenal på hemmaplan och Manchester City på bortaplan.

Hur stort är avståndet till jagande lag efter dessa tillställningar?

Malmö löste den snärjiga uppgiften; dessutom på ett mycket bra sätt, och när matchklockan hade tickat sina 90 minuter plus tillägg stod de där – omringade av kokande Besiktas-fans – med clean sheet och ett Antonsson-mål framåt.

Det hade kunnat sluta på ett annat sätt, och då tänker jag främst på Besiktas dubbelchans – med ramträffar x2 i samma matchsekvens – men denna afton var stolpe och ribba på Malmös sida.

I övrigt är min upplevelse att Malmö står för en solid och stark insats i ett utsatt läge. Under större delen av matchen har Besiktas svårt att skapa stora chanser. Mycket tack vare ett tydligt och disciplinerat försvarsspel där ledordet var aggressivitet.

Oavsett om Malmös höjd på försvarsspelet var högt eller lågt fanns allt som ofta en aggressivitet och stark press på bollhållaren.

Utgångspositionerna gällande förhindra speluppbyggnad var #1-5-3-2; oftast inledde Antonsson och Rosenberg pressen några meter in på offensiv planhalva. Motståndaren ska utåt och därifrån är det wingbackarna – Vindheim och Rieks – som ska trycka in pressen och tvinga motståndaren att spela bollen bakåt.

Malmö gick i perioder i en högre press när olika ”triggers” uppstod. Forwardsparet spelar en viktig roll i dessa situationer. En passning bakåt, eller en dålig mottagning: pang! Då sätts en högre press in och övriga spelare följer efter med målsättning att vinna bollen högt upp på motståndarens planhalva.

Om Malmös försvarsspel var solitt och kompakt lämnade Besiktas dito en del övrigt att önska. Laget var ofta utspritt; såväl vertikalt som horisontellt.

Detta gjorde att Malmö, i sin speluppbyggnad, kunde hitta raka/diagonala passningar mot mötande forward och därifrån skapa attraktiva ytor i både spelyta 2 och 3.

Ett bra anfall som Rieks avslutar:

Ännu ett kvalitativt anfall som Rosenberg avslutar:

Och det är på ett liknande arbetssätt som matchens enda mål tillkommer. Suveräne Bachirou suger åt sig en andraboll. Tar bollen direkt framåt, mot mötande Rosenberg i spelyta 2. Rosenberg skarvar ner bollen i spelyta 3 på en kvick (både i hjärna och ben) Antonsson som sprintar sig loss i ett friläge.

Superb omställning av Malmö FF. Flera spelare tar bra beslut och gör kvalitativa aktioner med och utan boll.

Och Antonssons aktion, må se enkel ut, men är raka motsatsen. Allt är perfekt: Löpning, mottagningen i hög fart – med knäet – så att bollen läggs till rätta och därefter ett behärskat avslut.

Slutminuterna av kampen blev svettiga. Det kunde ha blivit mål för bägge lagen. Dahlin står för en stark parad, och en ribbträff på tilläggstid, gjorde att nollan förblev intakt och avancemanget i Europa League är ett faktum.

Inte alls orättvist.

Personligen följde jag Eredivisie relativt slaviskt under de 18 månader min bror tillhörde PEC Zwolle.

Erik hade svårt att hitta rätt i sin första proffsklubb utomlands. Det var ett spel- och arbetssätt som passade honom illa; som förlitade sig mycket på individuell skicklighet såväl offensivt som defensivt och där du i regel lämnas ensam att lösa din man-man-duell.

Erik, som i junioråren, varit en snidare – en kvick dribbler – fick order att sluta dribbla när han tog steget in till Kalmar FF som 15-åring och transformerades till den typ av spelare han är idag; en lagspelare och genombrottsspelare med ett starkt presspel som gärna spelar på 1-2 tillslag.

Alltså ingen spelare som bemästrar den så kallade totalfotbollen som nederländare är så stolta och principfasta kring.

Hur som helst; jag fick under denna tid se en hel del ”roliga” – och öppna – fotbollsmatcher där direktiven löd: full fart framåt.

Något som tidigt slog mig var att det inte fanns några linjer att tala om försvarsmässigt. Norlings-tydligheten med ”fjäder”-uppställningen #1-5-3-2 gällande förhindra speluppbyggnad, får man aldrig se i nederländsk fotboll. Inte heller ett kompakt och klassiskt #1-4-4-2, med tre tydliga linjer, går att skönja.

Utan det är utspritt och öppet vilket öppnar upp för offensiv fotboll och individuella aktioner 1vs.1. Spelet ställer stora krav på spelarnas skicklighet och inte minst fysik. Det är många, och långa, löpningar de får ta.

I och med att lagen attackerar med så mycket folk och ordet ”balans” knappast existerar öppnas det upp vid bolltapp (=offensiva omställningar). Larsson (med kollegor) fick exempelvis flera fina situationer där han är 1vs.1 på offensiv planhalva.

Van Bronckhorst och hans Feyenoord körde initialt över van Bommels PSV. Tuffa och aggressiva i press och dueller vilket gjorde att de kunde attackera PSV om och om igen.

1-0-målet föll efter bollvinst centralt där ett stort antal PSV-spelare låg högt upp i planen:

Larsson, som visade gryende form och hade fina aktioner offensivt samt gjorde sitt dagsverk defensivt, pricksköt in 2-0. Även detta efter bollvinst och tuff återerövring:

PSV skulle reducera, med knappa 20 minuter kvar, men närmare än så kom de inte. Hur reduceringen kom till? Bollvinst, omställning och 1vs.1. Klassiskt.

Själv är jag förtjust i delar utav den nederländska fotbollen. Främst att man som spelare förväntas lösa man-man-situationer såväl offensivt som defensivt.

I Sverige, på sina håll (inte överallt), ska det vara hängslen och livrem både i anfall- och försvarsspel.

(Klassikern: om ena ytterbacken i en fyrbackslinje kliver iväg offensivt måste den andra stanna. Va? Varför?)

Och min upplevelse är att vi generellt sätt måste bli bättre på att utbilda unga spelare kring att utmana och dribbla. Utsätt kidsen för sådana situationer så mycket som möjligt i små- och mellanstora spel och spelövningar.