Arsenal vs. Manchester United; och att försvara, eller inte försvara

Mesta FA-cupvinnaren Arsenal, på 13 titlar mot runner up-United på 12 titlar, i turneringen som såg dagens ljus år 1871; den äldsta av sitt slag.

Arsenal rivstartade på Emiratstadion – matchbilden kalibrerades efter tio minuter; och dryga halvtimmen in i fajten gjorde United två blixtsnabba mål.

Precis före halvtidssignalen skulle ljuda – från domare Pawsons pipa- reducerade Arsenal.

Ett klassiskt psykologiskt mål som blåste liv i tillställningen; ett liv som varade fram till matchminut 82 då Martial dödade kampen genom att sätta dit Uniteds tredje mål och därmed skicka The Red Devils in i femte cuprundan.

Segermatch 8 av 8 möjliga för Ole Gunnar Solskjaer – och norrmannens framgångssaga bara fortsätter.

När det görs mål i fotboll står (nästan) alltid kollektiv och/eller individer för starka prestationer. Och när det släpps in mål står (nästan) alltid kollektiv och/eller individer för svaga prestationer. Ganska naturligt.

Det är flera kvalitativa aktioner inblandade i målen även denna match, men det som främst slår mig är hur undermåligt försvarsspelet är. Och konkret press-spelet. Det är ingen Milner-press om vi säger så…

Nedan gör jag nedslag i matchens samtliga mål med fokus på försvarsspelet:

0-1 (Alexis)

0-2 (Lingard)

1-2 (Aubameyang)

1-3 (Martial)

Arsenal får gnugga försvarsspel framöver. Framför allt bör nog Torreira göra det lite extra då min åsikt är att han, vid samtliga United-mål, borde ha agerat skickligare när det gäller att sätta press på – och gå i duell med – bollhållaren.