Allsvenskan 2019; välkommen!  

Närheten till spelarna och tränarna finns där, stämningen på ett flertal matcher är av högsta kaliber samtidigt som serien innehåller en hel del spännande lag och spelare att ta del av.

På söndag kickar omgång 1 igång, en omgång som slutförs på måndag.

En intressant första runda stundar; Rydström ska hem till Kalmar med sitt Sirius, en rutinerad nykomling i Helsingborgs IF tar sig an ett storsatsande IFK Norrköping, och Malmö FF får – i sin Häxkittel – besök av försäsongens kanske starkaste lag i form av BK Häcken.

Ni hör själva. Upplagt för festligheter.

29 mars 2018 – för exakt ett år sedan – skrev jag några rader kring varje lag inför förra årets seriestart (Allsvenskan 2018 – tränare, arbetssätt och trender), och det är väl lika bra att göra detta till en tradition.

• AFC Eskilstuna – nykomlingen har spänt musklerna under försäsongen och stått för imponerande insatser; exempelvis på bortaplan mot lag som IFK Norrköping och AIK. Prestationerna har lett fram till att AFC kan titulera sig finaldeltagare i Svenska cupen. Kan tränaren Miljanovic, med den ödmjuka framtoningen, fortsätta överraska?

• AIK – fjolårsvinnaren har inte direkt imponerat under vintermånaderna samtidigt som flera viktiga kuggar lämnat laget vilket gör AIK svårlästa. Förra årets ramstarka försvarsspel behöver byggas upp och offensivt behöver handbromsen lossas. Norling behöver gräva i verktygslådan och väcka laget innan det är för sent.

• BK Häcken – Hisingslaget har stora förväntningar på sig numera. Alms mannar har alla möjligheter, med sin offensiva råtalang, att haka på i den absoluta toppstriden. Laget levererade flest antal mål förra säsongen, och defensiven satt stundtals fint också. Mittbacks-Lindgren är nyckelspelare och hans stabilitet och ledaregenskaper ska inte underskattas mitt i all attackfotboll.
Annons

• Djurgårdens IF – firma Bergstrand/Lagerlöf har med små medel gjort ett strongt arbete i Sirius. Nu ökar pressen i en klubb där de ekonomiska musklerna är väldigt mycket större än hos Uppsalalaget. In och leverera; för leverans har Super-Bosse stått för då han landat spelare som Buya Turay och Ajdarevic.

• Falkenbergs FF – allsvensk fotboll på Falcon Alkoholfri Arena Har FFF säsongen 2020 allsvensk status även då? Nej, inte om man lyssnar till den samlade presskåren. Underdogs är bara förnamnet. Men som någon gammal skidåkare en gång sa: ingenting är omöjligt. Nog ska det mycket till – och en hel del trollerikonst från coach Eklund – om västkustlaget spelar allsvenskt även nästkommande säsong.

• GIF Sundsvall – Cedergrens mannar överraskade och stod för en storslagen fjolårssäsong. Nu är dock den spanska demonen Sibila – från Soccer Services – borta. Betyder det att Giffarnas fina och vägvinnande spel är ett minne blott? Nej, jag tror inte det. Cedergren har arbetat fint och systematiskt över tid och då står man inte och faller med den flyktade spanjoren. Dock ska det bli intressant om 2018 års ultraformtoppade spelare – Hallenius – fortsätter prestera.
Annons

• Hammarby IF – sena lånet av Kjartansson var minst sagt välbehövligt. En målskytt att få in var prio. Islänningen ska dock han hinna komma igång och leverera innan sommaren då hans låneavtal löper ut. Lättare sagt än gjort. I övrigt har det roterats en hel del på spelarfronten och skadade Junior är svårersättlig. Bajen är oberäkneliga inför ligastarten. Något som dock är förutsägbart är att nestor Billborn kommer att bjuda på en hel del sköna citat under säsongen.

• Helsingborgs IF – Skåneklubben äntrar Sveriges högsta serie med ett otroligt namnkunnigt lag. Landslagskaptenen Granqvist, lillebror Farnerud och brassen Wanderson; för att nämna några. Men vad har de gemensamt? De börjar se gamla ut (var tvungen att få in något från VM-krönikan 94 i alstret…). P-O Ljung måste visa fingertoppskänsla i träningsbelastning och periodisering för att få de gamla rävarna fräscha till 30 allsvenska matcher.
Annons

• IF Elfsborg – Thelins första år i Borås-klubben mynnade ut till ett halvt haveri. Indragna i bottenstriden, stora hål defensivt och en icke önskvärd leverans offensivt kan sammanfatta Elfsborgs fjolår. Nu gäller det att Thelin, genom sitt holistiska förhållningssätt till den runda bollen, får utdelning. Cibicki och Levi tror jag kommer att kunna bidra till att Elfsborg hamnar på en tryggare position i tabellen 2019.

• IFK Norrköping – imponerande ”silly-säsong” för Pekings del där Gustafsson hämtat in kvalitetsförvärv som Nyman och Haksbanovic. Dock ett blytungt defensivt tapp när lagets pappa – Johansson – valde att avsluta karriären hemma i Halmstad. En kandidat till seriesegern helt klart; men också ett lag som behöver få ordning på saker och ting kvickt. Försäsongen har varit ömsom vin, ömsom vatten.
Annons

• IFK Göteborg – klassiker-klubben famlar efter identitet, stabilitet och… resultat. Fjolåret var inte något roligt år för Blåvitt. Det var stökigt utanför planen, det var stökigt på planen. Utanför planen bör det vara lugnare (post Gren), men på planen har Asbaghi en hel del att försöka kontrollera. Samtidigt som man vill spela en viss typ av fotboll så behövs poängen. Kan detta gå bättre hand i hand än vad det gjorde under fjolåret? Såklart det kan; för allt som Sibila (nyrekryterad assistent) lägger händerna på raffineras? Njaaa, jag är inte säker på det…

• IK Sirius – Rit-Ola beskrev nya tränarparet – Jelecak och Rydström – som dynamiskt när dessa två herrar presenterades. Dynamiken är bara en sak som måste klaffa för att få Sirius att flyga. Det är en klubb med små resurser och som titt som tätt brottas med en kommun som inte alltid stöttar. Men vetgirigheten som duon besitter kanske kan ta Sirius ovanför de otäcka strecken i den nedre regionen.
Annons

• Kalmar FF – en turbulent tid i föreningen där klubbledning och styrelse ifrågasattes hårt kan läggas till handlingarna. Coach Pehrsson har klivit in med en tydlig idé om hur han vill ha saker och ting vilket gör att Kalmarsupportrarna vädrar morgonluft. Smekmånaden är dock över och tävlingsresultat måste visas. Med Elm i vardande, som egentligen är för bra för allsvenskan, kommer resultaten att komma.

• Malmö FF – allsvenskans bästa trupp (som Rosenberg sa tidigare i år) har pressen på sig. Något som de haft de senaste åren. Med all rätt. Med den kassakista och historik som himmelslå besitter är guldet ett krav. Och kravställaren Rösler vill nog mer än gärna lyfta Lennart i skyn – en bister novemberdag – innan han kuskar vidare (?) mot nya äventyr.

• Örebro SK – det har svängt om Kjälls mannar under försäsongen. Några segrar, några kryss, några förluster; och i förlustkolumnen sticker 1-0-torsken – i Svenska cupen mot div. 1-laget Nyköping – ut. Det finns en del stabila gubbar att luta sig mot när det blåser men Besaras kreativitet lämnar ett stort tomrum efter sig.
Annons

• Östersunds FK – även ÖFK åkte på en smäll i cupspelet mot ett div 1-gäng – Karlstad – som besegrade de svartrödrandiga med 3-2. Laget har en hel del intressanta individer som skulle kunna få en nytändning uppe i lugna Jämtland. Frågan är dock hur mycket stöket kring Kindberg påverkar klubben och dess spelare. Demonen Sir Alex Ferguson sa en gång i tiden att (oväntade!) nyförvärvet Morrison var den bäste unga spelare han någonsin skådat. Före underbarn som Giggs och Rooney alltså. Snälla, snälla, Burchnall: Kan du locka fram en gnutta av denna magi? Det skulle göra mig lycklig.

Lycklig är jag i och för sig redan; för den allsvenska premiäromgången är hos oss. Nu åker vi!

Fan heller, sa Party-Janne. Fan heller, sa Lasse Lava.

Och efter 90 minuter – plus tillägg – hade vi fått se sex mål, några ramträffar och ett försvarsspel som lämnade otroligt mycket övrigt att önska.

Oberäkneligt.

Lagerbäck, som i sin expertroll under CL-kvällarna, alltid lägger fokus på såväl kollektivt som individuellt försvarsspel lär slita sitt hår när han analyserar sitt lags uppträdande när det gäller att förhindra speluppbyggnad samt förhindra och rädda avslut.

Generellt uppträdde bägge lag på ett liknande sätt i det defensiva spelet och det var tre tydliga linjer och lagdelar i formationen #1-4-4-2.

Däremot var det inte tydliga uppträdanden i varken press eller understöd – och som Lagerbäck själv sa efter kampen: det var öppna landskap där ute…

Framför allt tyckte jag att Norge bjöd på det öppna landskapet i och med deras långa lag; lagdelarna var osynkade och utspridda vilket gjorde att Sverige fick en gigantisk spelyta 2 att operera i.

Sekvens 1:

Sekvens 2:

Sekvens 3:

Samtidigt som det bedrevs ett undermåligt försvarsspel inför ett utsålt Ullevål bjöds publiken på fina offensiva aktioner; främst från det gula laget.

Sverige skapar exempelvis sin straffsituation genom ett högklassigt anfall och fint kombinationsspel:

Norge hade inte bara problem att försvara ytan framför sin backlinje ute på planen, de hade också stora bekymmer att försvara sitt straffområde. Det var flera gånger Sverige kunde ta sig in i golden zone och avsluta.

Ett exempel nedan där Sverige återigen står för en vass aktion när Quaison sånär skallar in bollen i mål. Norska försvarsspelet är undermåligt och bolltittare är ett bra ord att använda här.

Oförutsägbar matchbild och resultat, som sagt. 2-0 blev till 2-3 som i sista sekund blev till 3-3 (onödigt!).

Rättvist? Nja… Enligt mig är Sverige det bättre laget men när man bjuder motståndaren på så många chanser som man ändå gör får man någonstans skylla sig själv.

Sen att Norge tillät Sverige skapa ännu fler chanser är en annan sak…

Sammanfattningsvis: Offensivt finns det mycket för Sverige att ta med sig, både individuellt och kollektivt. Claesson är fin, likaså Quaison och Isak.

Den offensiva tillväxten för vårt svenska herrlandslag ser helt plötsligt väldigt god ut.

Bägge lag klev in i kvartsfinalomgången med åtta (DIF) respektive sju (HIF) gjorda mål under gruppspelet. Mot den bakgrund trodde man nog att det skulle rassla till i nätet även idag.

Men icke.

Inga mål under matchens 90 minuter. Inga mål under förlängningskvartarna. Inga mål under straffomgång 1.

Den som bröt måltorkan var mittback Danielsson som satte sin straff – i omgång 2 – säkert i mål. Lagkaptenen banade vägen för Djurgården som satte fler straffar än Hammarby och klev vidare till semifinal mot BK Häcken.

Det var klassisk derbykaraktär initialt av tillställningen; grinigt och småfult, det var högt tempo och oorganiserat spel.

När matchen hade satt sig syntes det tydligt hur Djurgården ville gå tillväga i sitt anfallsspel; hur de skulle såra grönvita Bajen.

Djurgården skulle in bakom Hammarbys backlinje – in i spelyta 3 – och gärna bakom vänsterbacken med det svajiga positionsspelet: De Brito. Och man lyckades, gång på gång.

Högerbacken Witry flyttade upp högt i speluppbyggnaden och DIF bildade en trebackslinje där mittback Une Larsson flyttade ut till höger och var den som skulle ta fram boll.

Witry hittade ett samarbete med Ring som traskade in i planen. Bojanic, till vänster på Hammarbys mittfält, hjälpte inte alltid till defensivt vilket ställde till det för Hammarby och i synnerhet De Brito.

***

***

***

Skickligheten i de avgörande momenten; passningen in i straffområdet, eller avslutet, var dock inte där idag. Hade den funnits hade det kunnat resultera i både ett och två mål för Djurgårdens del utifrån detta arbetssätt.

Hammarbys arbetssätt i det offensiva spelet är både likt och olikt Djurgårdens.

Likheten är att Hammarby vill ha höga ytterbackar, både De Brito och Sandberg, ligger högt upp i speluppbyggnaden. Skillnaden är att Djurgården endast flyttar upp högerback Witry och bildar en “treback” med Käck och Danielsson/Une Larsson.

Hammarbys spel går oftast till höger där Sandberg stormar fram likt ett lokomotiv. De ”felfotade” yttrarna Kacaniklic och Bojanic kliver in i planen.

Djurgården sökte en hel del tidiga bollar in i spelyta 3 (lyckade sådana), medan Hammarby främst försökte ta spelyta för spelyta – och från spelyta 2 – hitta passningar in i spelyta 3 och på så sätt skapa avslutslägen.

Hammarby hittade relativt ofta in i spelyta 2 på främst Kacaniklic och Bojanic. Däremot fanns inte skickligheten (lite på samma sätt som hos DIF) – att därifrån – hitta in med instick till spelyta 3. Det fanns många lägen, och hade kvalitén funnits där, hade Hammarby kunnat skapa ett flertal vassa målchanser.

Ett stort problem, som jag upplever Hammarby har i nuläget, är avsaknaden av en skarp forward. Djurdjic är en skicklig spelare men som famlar efter formen. Enligt mig överarbetar han för mycket och rör sig över för stora ytor; offensivt som defensivt.

Tyvärr vet jag inte exakt hur nestor Billborn vill att Djurdjic ska agera – men jag tror att han vill ha sin enda toppforward mer centralt; främst när det vankas målchanser. Det är ofta som Djurdjic befinner sig utanför straffområdet, och därifrån gör han inte målen.

Djurdjic arbetar hårt i defensiven och vinner tillbaka boll vid flera tillfällen, vilket är bra, men ibland tar han upp jakten på spelare och följer dem långt in på egen planhalva vilket gör att det tar tid för honom att positionera sig i sin forwardsroll.

Jag saknar också ett djupledshot centralt hos Hammarby. Rakt översatt: Dibba-typen saknas. Förra året, när Dibba spelade, kunde Hammarby ta sig till målchanser på flera olika sätt; kombinationer blandat med sylvassa omställningar.

Dagens match är relativt jämn och matchen avgörs på straffar – som många menar är lotteri. Men någonstans ser Djurgården mer homogent ut, och samtidigt saknar de två givna startspelare i Berg och Ajdarevic.

Hammarby å sin sida har saker att jobba på i bägge riktningar. Presspelet, som de var så starka i under förra säsongen, måste förbättras (Junior saknas här).

I det offensiva spelet måste kombinationer och löpningar synkas bättre; och fler måste ge sig iväg på löpningar utan boll. För många vill ha bollen på fötterna.

***

Blir det ännu ett derby i Svenska cupen innan vi kan kora cupvinnaren?

Personligen tycker jag att bägge lag är svårkategoriserade inför den allsvenska starten som endast ligger några veckor bort.

Djurgården har förändrat en hel del, både på tränar- och spelarsidan, och det ska bli intressant att följa främst Ajdarevic och Buya Turay i offensiven. Dessutom är det alltid spännande att se hur ett tränarskifte påverkar laget och dess arbetssätt. Fjolårets sjundeplats bör – och ska – förbättras.

Elfsborg underpresterade grovt under Thelins första år som boss. En tolfteplats, och endast 29 gjorda mål, är långt ifrån godkänt. Målproduktionen måste komma igång samtidigt som helheten utvecklas i positiv riktning. Lånen – Cibicki och Levi – bör kunna råda bot på detta. Den sistnämnda, som ännu inte spelat allsvensk fotboll, tror jag kommer bli mycket nyttig i Elfsborgs anfallsspel.

I dagens kamp fick Bergstrand/Lagerlöf klara sig utan Buya Turay (ej spelklar) och den tänkta försvarsgeneralen Berg (f.d. Johansson) som fanns på skadelistan. Ajdarevic, nybliven pappa under helgen, inledde som avbytare.

Matchen i sig var händelserik i ett snöstökigt Stockholm men där den stängda arenan gjorde upplevelsen, både för spelare och publik, angenäm.

Djurgårdens 3-2-seger ser jag som rättvis då hemmalaget var det starkare laget och skapade flera heta chanser (dessutom missade Walker en straff) utöver målen.

Elfsborg gör dock en hel del bra saker under matchen och det är flera spelare som visar kvalité; exempelvis nämnda Cibicki och Levi.

Idag låg mitt fokus på Djurgårdens arbetssätt såväl i det offensiva som defensiva spelet.

I DIF:s speluppbyggnad ser man tydliga roller där yttermittfältarna ligger högt och brett. Forward Bergmark Wiberg är högsta spelare och trycker ner backlinjen. Ring och Walker i framskjutna centrala mittfältsroller mellan motståndarens back- och mittfältslinje. Karlström som relativt konstant sittande mittfältare och spelvändare. DIF har spelare i samtliga fem korridorer och gör planen så stor som möjligt.

Djurgården varierade sitt offensiva spel på ett bra sätt; bollinnehav och kortpassningsspel kryddat med snabba omställningar när Elfsborg var i obalans. Just i omställningsspelet såg Chilufya väldigt spännande ut när hans snabbhet rev upp hål hos Elfsborg. Det är också han som skapar straffen.

När det gäller förhindrande av speluppbyggnaden varierade Djurgården pressen högt och lågt. Stundtals kröp de hem med hela laget och inledde försvarsspelet kring mittcirkeln, men relativt ofta gick de högt upp för att störa Elfsborg kortpassningsspel tidigt. Oavsett i vilken höjd försvarsspelet inleddes var pressen tuff och aggressiv.

Formationen är likvärdig i bägge skeden: #1-4-5-1, där Karlström ligger som en sköld mellan mittbackarna och sina centrala mittfältskollegor. Övriga fyra mittfältare bryter ut i hård press när forward Bergmark Wiberg styrt pressen utåt.

Två av målen som DIF gör kommer från fasta situationer – hörnor – och där Walkers fina högerfot är betydelsefull. Bägge mål är varianter och Karlströms, 1-1-mål, är vackert: Cuttback direkt från hörnan, ytan kring straffområdeslinjen är tömd på spelare, och på ett tillslag trycker Karlström bollen i bortre hörnet.

Andra målet kommer från en kort hörna där Elfsborg inte kommer ut i press tillräckligt snabbt: Bra Walker-inlägg, Danielsson-nick i stolpen och på returen rakar Radetinac in bollen i mål där Elfsborg tittar boll istället för att söka spelare att markera.

På stopptid presenterade Ajdarevic sig och sin känsliga vänsterfot när han assisterade Kozica till det matchavgörande målet. Ett mål som betydde att Djurgårdens kvartsfinalmatch kommer att spelas på hemmaplan.

Svenska cupen charmar oss; den bjuder på intressanta matcher och bjässar som faller mot – på pappret – svagare motstånd. Precis som det ska vara i cupspel.