IFK Göteborg vs. AIK; och en sällsynt otydlighet

Det Ventura-inspirerade arbetssättet med tillhörande formation: #1-5-3-2/#1-3-5-2 (förhindra speluppbyggnad/speluppbyggnad) har AIK arbetat med konsekvent under de senaste säsongerna.

Samtliga spelare har haft koll på arbetsbeskrivningen och på Karlberg har Norling hamrat in spelsättet vecka ut och vecka in.

De supertydliga linjerna har gett alla symmetri-älskande människor ståpäls när de vilat ögonen på försvarslinjerna som skådats såväl horisontellt som vertikalt.

Bilderna nedan, som är från fjolårets guldsäsong, får symbolisera detta (och HÄR går det att läsa mer).

Det har runnit en hel del vatten under broarna sedan Lennart lyftes mot novemberskyn på ett stökigt Guldfågeln Arena i Kalmar.

Nya spelare har anslutit för att täcka upp för flyktade (nyckel)spelare, och spelet har stundtals lämnat mycket att önska, både i Svenska cupen och initialt av allsvenskan.

Norling har dock varit trogen sitt arbetssätt och då i synnerhet (Torino-)formationen; fram tills för två omgångar sedan.

När BK Häcken gästade Friends Arena ställde AIK upp med en fyrbackslinje och en formation som kunde översättas till något i stil med: #1-4-3-3.

I den matchen hölls en klassisk AIK-nolla, i uddamåls-segern, men linjerna i försvarsspelet var ett minne blott och det såg stundtals ut som AIK arbetade med inslag av man-man-markering, och inte det tydliga press-, understöds- och täckningsspel som brukligt.

I gårdagens klassiker-kamp mot IFK Göteborg, på någon av Ullevi-arenorna, inledde man med liknande formation och samma spelare på planen (viktige Larsson avstängd dock, Rashidi ersatte).

Mitt fokus låg på de svartgulas försvarsspel; och så här efteråt kan jag sammanfatta det som: otydligt. Det var minst sagt svårläst hur AIK ville arbeta i sitt försvarsspel.

Men en sak är säker: jag har aldrig tidigare (sedan Norling kom tillbaka till klubben 2016) bevittnat AIK uppträda på ett liknande sätt och ge bort så mycket attraktiva ytor på egen planhalva.

Normalt sett ska motståndaren utåt i pressen – mot de yttre korridorerna – aldrig in mellan lagledarna och i synnerhet inte in framför egen backlinje (motståndarens spelyta 2).

AIK lämnade ofta en yta och ett hål för motståndaren att ta sig fram i centralt. Tidigare har det funnits tre centrala mittfältare som en sköld framför backlinjen, och spelyta 2 har i princip varit igenbommad när lagen mött AIK.

(2-0-målet, AIK har dels problem i pressen och därefter att skydda centrala ytan framför backlinjen)

I det samlade och uppställda försvarsspelet, där de tre tydliga linjerna (back-, mittfälts- och forwardslinje), brukar gestalta sig kunde man i sekvenser bara se en enda röra av spelare.

I flera länder och ligor är det mer regel än undantag att spelarna knappt förhåller sig till varandra, utan där fokuserar man på motståndaren och spelaren har ”sin spelare” att hålla koll på: klassisk man-man-markering.

Om det är vad AIK stundtals försöker göra i IFK-matchen har jag svårt att tyda. Det som går att konstatera är matchplanen och taktiken misslyckades helt. Kryddat med spelare som förlorade sällsynt mycket dueller.

• Beror det på otydlighet från Norling?
• Beror det på att AIK inte tränat tillräckligt på den nya formationen och dess arbetssätt?
• Beror det på spelarnas egenskaper?
• Beror det på ett obalanserat lag (mååååånga offensiva pjäser i startelvan)?
Annons

Norling har stora problem att ta tag i; och då har jag inte ens nämnt anfallsspelet (de har gått mållösa från 3 av 6 matcher).

Mitt fokus låg inte på IFK Göteborg denna gång; men hyllas ska dem.

Det är en oerhört stark prestation där Blåvitt sätter tre bollar på regerande mästarna samtidigt som man kliver av gräsmattan med ett clean sheet.

Det är imponerande.

Att kunna ändra spel- och arbetssätt under pågående match, och ha förmågan att skifta utgångspositioner beroende på var bollen befinner sig, strävar alla tränare mot.

Ibland gestaltar detta sig vagt, ibland mer distinkt.

Under kampen på Tele2 Arena, mellan Djurgårdens IF och IFK Göteborg, var det uppenbart hur taktiskt flexibla Blåvitt var i förhindrande av motståndarens speluppbyggnad.

Göteborg hade två lägen:

• Hög press; med man-man-markering.
• Låg press; med positionsförsvar och där de tydligt bildar en fembackslinje.

(Hög press, första och andra halvlek)

(Låg press, första och andra halvlek)

Genom detta arbetssätt stängde Göteborg ner Djurgården totalt; främst under den första halvleken. Den höga pressen störde Djurgårdens speluppbyggnad betänkligt och de hade problem att hantera aggressiviteten i de blåvitas man-man-spel.

I det låga försvarsspelet gjorde Göteborg det trångt centralt och styrde motståndaren utåt och kunde neutralisera anfallsförsöken.

När fembackslinjen bildades droppade centrala mittfältaren Barny ner som en tredje mittback mellan Starfelt och Calisir (Erlingmark tog den rollen när han byttes in).

Vid hög press var Barny uppe och gnuggade på offensiv planhalva. Jag är imponerad över hur bra han löste en sådan roll; vilket innebär stora utmaningar.

Göteborg spelade också anfallsfotboll under den första akten, och gjorde det bra. Vid ett tillfälle vann de boll och ställde om rappt med flera djupledsgående spelare. Slutprodukt: en Nygren-smekning i stolpen.

Vid ett annat tillfälle spelade de sig fram – från egen backlinje – till Kharaishvili som i ett (halvt) friläge tryckte bollen över.

Mållöst i halvtid. Mersmak för laget från västkusten.

Den andra halvleken initieras av en Ulvestad-nick i mål. Inte helt väntat.

Göteborg, genom Nygren, kvitterade – trots en man mindre – med knappa tio minuter kvar.

Gott så?

Nej, Blåränderna skulle dra det längsta strået och Buya Turay fick titulera sig matchvinnare när han från nära håll stötte in segermålet några minuter före full tid.

Om IFK-försvarsspelet, ute på planen satt som det skulle, var det stora frågetecken i den yttre (första DIF-målet) och inre (andra DIF-målet) korridoren samt i straffområdet vid baklängesmålen.

Rings prestationer ute i korridorerna är starka och han vinner sin duell. Det betyder att högerback Ohlsson förlorar sin duell två gånger om.

För en ytterback handlar det om en sak i sådana lägen: blocka inspel/inlägg till vilket pris som helst. Men Ring, med sin enorma högstanivå, är också skicklig här.

Därefter gäller det att försvara sitt straffområde – eller allra viktigast: försvara golden zone. Två gånger om misslyckas blåvitt med detta.

Jag är ytterst tveksamt till Starfelts positionering vid de två målen. Enligt mig är han för långt ut; han bör vara närmare målet och skydda ytan vid första stolpen. Nu uppstår det stora hål; trots att IFK är samlade.

(Dock vet jag inte exakt Asbaghis principer i dessa lägen, och det är möjligt att han vill ha Starfelt där han är, men jag är ytterst tveksam till det).

Jag har också en fundering om det ställer till det för Starfelt och Calisir, vid första DIF-målet, när Erlingmark droppat som tredje mittback kring vem som ska markera vilken spelare. Det är förvisso en central mittfältare som kommer in i straffområdet, men för mig är det en mittback som ska ha den ytan/spelaren. Det känns otydligt, och onödigt.

Det blir någon form av räknefel och många spelare ligger i tveksamma positioner. Calisir ska också kunna släppa den spelare han fångat upp i markering och justera sin position och komma närmare den farligaste spelaren i detta läge (= Ulvestad).

Och självklart. Vid det matchavgörande målet ska Calisir aldrig släppa Buya Touray-markeringen.

(1-0)

(2-1)

Vad är det man brukar säga? Matcher vinns i straffområdena. På Tele2 Arena konkretiserades detta.

Upplagt för fest.

Men. Festen kom av sig.

Smålänningen Kalmar FF hade all anledning att försöka förstöra festen och inkassera sina första allsvenska poäng 2019 efter en svajig premiärmatch mot Sirius.

Sagt och gjort. Stockholmaren Fröling, som tidigare berättat om sina Bajen-sympatier, pannbandsnickade in 0-1 efter att Odilon snubblat och tappat markeringen.

Hammarby kom igen, men bara halvvägs. Djurdjic kvitterade med skallen i den andra halvleken och spikade slutresultatet 1-1.

Viktig och skön poäng för Kalmar. Missräkning för Hammarby.

Chanser till ytterligare mål fanns. Och framförallt för hemmalaget som skapade ett flertal kvalitativa möjligheter. Ett par gånger stod Hägg Johansson för superräddningar och några gånger var skickligheten inte där.

Och på tal om skicklighet. Hammarbys sena lån av Vidar Örn Kjartansson adderar kvalité till de grönvita. Det är en oerhört skicklig forward och en typ av rollspelare jag personligen är svag för.

Den flyttbenägna islänningen, som är inne på sin tionde seniorklubb trots sina 29 år, har öst in mål i princip samtliga klubbar han representerat.

Det är en forward som är där en forward ska vara: i straffområdet. Han gjorde 14 mål för Malmö FF i allsvenskan 2016; alla i straffområdet och majoriteten på ett tillslag. Han krånglar inte till något. Varken i spelet eller i avslutsmomenten.

Kjartansson gör det det enkelt för sig själv och sina kamrater; han erbjuder ofta ett spelalternativ som felvänd forward och sätter tillbaka bollen – med ett eller två tillslag – mot framstormande medspelare och därefter ger han sig iväg mot straffområdet. Det är en spelare med stor smartness både med och utan boll.

Som ni förstår låg mitt fokus på Hammarbylånet (som i dagsläget endast gäller fram till sommaren) och nedan kommer ett antal sekvenser där Kjartansson styrkor exponeras.

• Anfall 1

• Anfall 2

• Anfall 3

• Anfall 4

• Anfall 5

• Anfall 6

Det är en tidsfråga innan Örnen frekvent kommer att synas i målkolumnen. Och min aning är att Sportchefs-Jansson försöker få till en lösning som gäller över hela säsongen.

I övrigt kommer Djurdjic mer till sin rätt då det är legitimt för honom att röra sig över större ytor och alltid veta att det finns minst en spelare inne i straffområdet.

Kommer första Kjartansson-målet mot MFF-antagonisten Helsingborgs IF i nästa omgång, månne?

Till sist. Kalmar FF må ha varit tillbakatrycka (ett medvetet lågt lag i andra halvlek enligt Pehrsson) men behöver definitivt inte skämmas varken för prestationen eller festförstörandet.