Djurgårdens IF vs. IFK Göteborg; taktisk flexibilitet

Att kunna ändra spel- och arbetssätt under pågående match, och ha förmågan att skifta utgångspositioner beroende på var bollen befinner sig, strävar alla tränare mot.

Ibland gestaltar detta sig vagt, ibland mer distinkt.

Under kampen på Tele2 Arena, mellan Djurgårdens IF och IFK Göteborg, var det uppenbart hur taktiskt flexibla Blåvitt var i förhindrande av motståndarens speluppbyggnad.

Göteborg hade två lägen:

• Hög press; med man-man-markering.
• Låg press; med positionsförsvar och där de tydligt bildar en fembackslinje.

(Hög press, första och andra halvlek)

(Låg press, första och andra halvlek)

Genom detta arbetssätt stängde Göteborg ner Djurgården totalt; främst under den första halvleken. Den höga pressen störde Djurgårdens speluppbyggnad betänkligt och de hade problem att hantera aggressiviteten i de blåvitas man-man-spel.

I det låga försvarsspelet gjorde Göteborg det trångt centralt och styrde motståndaren utåt och kunde neutralisera anfallsförsöken.

När fembackslinjen bildades droppade centrala mittfältaren Barny ner som en tredje mittback mellan Starfelt och Calisir (Erlingmark tog den rollen när han byttes in).

Vid hög press var Barny uppe och gnuggade på offensiv planhalva. Jag är imponerad över hur bra han löste en sådan roll; vilket innebär stora utmaningar.

Göteborg spelade också anfallsfotboll under den första akten, och gjorde det bra. Vid ett tillfälle vann de boll och ställde om rappt med flera djupledsgående spelare. Slutprodukt: en Nygren-smekning i stolpen.

Vid ett annat tillfälle spelade de sig fram – från egen backlinje – till Kharaishvili som i ett (halvt) friläge tryckte bollen över.

Mållöst i halvtid. Mersmak för laget från västkusten.

Den andra halvleken initieras av en Ulvestad-nick i mål. Inte helt väntat.

Göteborg, genom Nygren, kvitterade – trots en man mindre – med knappa tio minuter kvar.

Gott så?

Nej, Blåränderna skulle dra det längsta strået och Buya Turay fick titulera sig matchvinnare när han från nära håll stötte in segermålet några minuter före full tid.

Om IFK-försvarsspelet, ute på planen satt som det skulle, var det stora frågetecken i den yttre (första DIF-målet) och inre (andra DIF-målet) korridoren samt i straffområdet vid baklängesmålen.

Rings prestationer ute i korridorerna är starka och han vinner sin duell. Det betyder att högerback Ohlsson förlorar sin duell två gånger om.

För en ytterback handlar det om en sak i sådana lägen: blocka inspel/inlägg till vilket pris som helst. Men Ring, med sin enorma högstanivå, är också skicklig här.

Därefter gäller det att försvara sitt straffområde – eller allra viktigast: försvara golden zone. Två gånger om misslyckas blåvitt med detta.

Jag är ytterst tveksamt till Starfelts positionering vid de två målen. Enligt mig är han för långt ut; han bör vara närmare målet och skydda ytan vid första stolpen. Nu uppstår det stora hål; trots att IFK är samlade.

(Dock vet jag inte exakt Asbaghis principer i dessa lägen, och det är möjligt att han vill ha Starfelt där han är, men jag är ytterst tveksam till det).

Jag har också en fundering om det ställer till det för Starfelt och Calisir, vid första DIF-målet, när Erlingmark droppat som tredje mittback kring vem som ska markera vilken spelare. Det är förvisso en central mittfältare som kommer in i straffområdet, men för mig är det en mittback som ska ha den ytan/spelaren. Det känns otydligt, och onödigt.

Det blir någon form av räknefel och många spelare ligger i tveksamma positioner. Calisir ska också kunna släppa den spelare han fångat upp i markering och justera sin position och komma närmare den farligaste spelaren i detta läge (= Ulvestad).

Och självklart. Vid det matchavgörande målet ska Calisir aldrig släppa Buya Touray-markeringen.

(1-0)

(2-1)

Vad är det man brukar säga? Matcher vinns i straffområdena. På Tele2 Arena konkretiserades detta.