IFK Göteborg vs. AIK; och en sällsynt otydlighet

Det Ventura-inspirerade arbetssättet med tillhörande formation: #1-5-3-2/#1-3-5-2 (förhindra speluppbyggnad/speluppbyggnad) har AIK arbetat med konsekvent under de senaste säsongerna.

Samtliga spelare har haft koll på arbetsbeskrivningen och på Karlberg har Norling hamrat in spelsättet vecka ut och vecka in.

De supertydliga linjerna har gett alla symmetri-älskande människor ståpäls när de vilat ögonen på försvarslinjerna som skådats såväl horisontellt som vertikalt.

Bilderna nedan, som är från fjolårets guldsäsong, får symbolisera detta (och HÄR går det att läsa mer).

Det har runnit en hel del vatten under broarna sedan Lennart lyftes mot novemberskyn på ett stökigt Guldfågeln Arena i Kalmar.

Nya spelare har anslutit för att täcka upp för flyktade (nyckel)spelare, och spelet har stundtals lämnat mycket att önska, både i Svenska cupen och initialt av allsvenskan.

Norling har dock varit trogen sitt arbetssätt och då i synnerhet (Torino-)formationen; fram tills för två omgångar sedan.

När BK Häcken gästade Friends Arena ställde AIK upp med en fyrbackslinje och en formation som kunde översättas till något i stil med: #1-4-3-3.

I den matchen hölls en klassisk AIK-nolla, i uddamåls-segern, men linjerna i försvarsspelet var ett minne blott och det såg stundtals ut som AIK arbetade med inslag av man-man-markering, och inte det tydliga press-, understöds- och täckningsspel som brukligt.

I gårdagens klassiker-kamp mot IFK Göteborg, på någon av Ullevi-arenorna, inledde man med liknande formation och samma spelare på planen (viktige Larsson avstängd dock, Rashidi ersatte).

Mitt fokus låg på de svartgulas försvarsspel; och så här efteråt kan jag sammanfatta det som: otydligt. Det var minst sagt svårläst hur AIK ville arbeta i sitt försvarsspel.

Men en sak är säker: jag har aldrig tidigare (sedan Norling kom tillbaka till klubben 2016) bevittnat AIK uppträda på ett liknande sätt och ge bort så mycket attraktiva ytor på egen planhalva.

Normalt sett ska motståndaren utåt i pressen – mot de yttre korridorerna – aldrig in mellan lagledarna och i synnerhet inte in framför egen backlinje (motståndarens spelyta 2).

AIK lämnade ofta en yta och ett hål för motståndaren att ta sig fram i centralt. Tidigare har det funnits tre centrala mittfältare som en sköld framför backlinjen, och spelyta 2 har i princip varit igenbommad när lagen mött AIK.

(2-0-målet, AIK har dels problem i pressen och därefter att skydda centrala ytan framför backlinjen)

I det samlade och uppställda försvarsspelet, där de tre tydliga linjerna (back-, mittfälts- och forwardslinje), brukar gestalta sig kunde man i sekvenser bara se en enda röra av spelare.

I flera länder och ligor är det mer regel än undantag att spelarna knappt förhåller sig till varandra, utan där fokuserar man på motståndaren och spelaren har ”sin spelare” att hålla koll på: klassisk man-man-markering.

Om det är vad AIK stundtals försöker göra i IFK-matchen har jag svårt att tyda. Det som går att konstatera är matchplanen och taktiken misslyckades helt. Kryddat med spelare som förlorade sällsynt mycket dueller.

• Beror det på otydlighet från Norling?
• Beror det på att AIK inte tränat tillräckligt på den nya formationen och dess arbetssätt?
• Beror det på spelarnas egenskaper?
• Beror det på ett obalanserat lag (mååååånga offensiva pjäser i startelvan)?
Annons

Norling har stora problem att ta tag i; och då har jag inte ens nämnt anfallsspelet (de har gått mållösa från 3 av 6 matcher).

Mitt fokus låg inte på IFK Göteborg denna gång; men hyllas ska dem.

Det är en oerhört stark prestation där Blåvitt sätter tre bollar på regerande mästarna samtidigt som man kliver av gräsmattan med ett clean sheet.

Det är imponerande.