BK Häcken vs. AFC Eskilstuna; och en mångsidig cupvinnare

Det var klasskillnad från början till slut och Häcken visade upp sin mångsidighet; framför allt i offensiv riktning. Det var kvalitet på fasta situationer, i speluppbyggnaden och i det offensiva omställningsspelet.

1-0-målet nickades in av Falsetas efter en Irandust-hörna. Vilt svartgult jubel utbröt (och Falsetas visade upp en minst sagt stökig målgest).

Självfallet glädje över ett mål i en cupfinal; men jag tror främst att laget jublade åt att de lyckades med något som de nött in på träning. Det är en tydlig hörnvariant där fysiske Jeremejeff har en nyckelroll.

I sin speluppbyggnad använder sig Häcken av framskjutna ytterbackar och där Falsetas droppar ner mellan mittbackarna för att vara med och bygga spelet nerifrån.

De jobbar med ett varierat spel men där en av målsättningarna är att hitta in i spelyta 2 centralt, alternativt ut mot de yttre korridorerna där Andersson och Ekpolo störtar fram.

Jeremejeff finns alltid som en central punkt och det går att ”dumpa” bollen på honom där han är stark och kan hålla ifrån (mycket av den varan mot IFK Göteborg senast i allsvenskan).

Häckens yttrar kommer ofta in i spelyta 2 och då använder de sig av tre tior – Paulinho, Yasin och Irandust – vilket gör att de överbelastar centralt och ställer till problem för motståndaren.

Tydligt exempel på detta arbetssätt nedan och då öppnas yttre korridoren upp för Ekpolo.

Mest av allt imponerade Häcken i sitt offensiva omställningsspel. Där gick det undan. En viktig nyckel i dessa skeden är Jeremejeff kryddat med ett flertal löpvilliga spelare.

Sekvens 1:

Sekvens 2:

Sekvens 3: 

Häcken fick dock inte utdelning på sitt omställningsspel i dag. Skickligheten i de avslutande momenten var inte på plats.

Men vad gör de när två fasta situationer sitter (Toivio nickade in 2-0 på en kantfrispark) samtidigt som inbytte Lundberg trycker in 3-0 från distans i slutsekunderna.

Cuptitel nummer två på de senaste fyra åren. Starkt jobbat, BK Häcken!

De bägge kombattanterna har sett relativt bra ut i inledningen av säsongen; och framför allt har Boråsarna tagit sig i kragen jämfört med hur det såg ut under fjolåret.

Det hände som sagt det ena och det andra under matchens första halvlek. En halvlek som tickade upp mot 60 (!) minuter innan Nyberg satte pipan i munnen och blåste av den.

Att halvleken drygades ut berodde främst på den otäcka smäll Nilsson i Elfsborg åkte på.

En händelse som väckte obehagliga minnen till liv från min bror Eriks huvudskada – med tillhörande fotledsbrott – på just samma arena (men i motsatt straffområde).

Förhoppningsvis är skadan på Nilsson lindrigare än Eriks. Krya på dig, Joakim!

Utöver denna hemskhet fick publiken se två hemmamål och ett hemmarött när Radetinac gjorde något som man inte får göra på en fotbollsplan.

Djurgården nere på tio man efter 17 spelade minuter.

Dessförinnan hade Djurgården fått en drömstart på matchen efter en Ulvestad-styrning på ett Käck-inspel och fyra minuter in i kampen stod det 1-0 på resultattavlan.

Det inträffade också en hel del taktiska händelser – eller snarare förändringar – i den första halvleken. Under denna period ändrade Blåränderna nämligen formation hela tre gånger.

Djurgården inledde matchen i formationen #1-4-3-3:

Efter utvisningen på Radetinac valde Bergstrand/Lagerlöf formationen #1-4-4-1:

Och i slutskedet av första halvlek gick Djurgården ner på en fembackslinje och spelade #1-5-3-1:

Det är intressant att se förändringar likt detta, det är inte ofta i svensk fotboll det går att skönja ett flertal – och så tydliga – formationsändringar under en och samma halvlek.

Det tidiga 1-0-målet skapade arbetsro för Djurgården, såväl innan som efter utvisningen. DIF behövde inte jaga målchanser utan kunde flytta i sina lägre utgångspositioner med tydligt press- och understödsspel och där Elfsborg skulle utåt; mot de yttre korridorerna.

När Djurgården vann boll sökte de främst den högsta punkten – Buya Turay – bakom en högt stående backlinje. Straffen, som Ulvestad och DIF gör 2-0 på, kommer till på just detta arbetssätt.

Snabb igångsättning av Danielsson när DIF fått frispark (något som Thelin själv ofta uppmanar sina spelare till) på egen planhalva. Käck kan opressad vända upp och trycka ner en boll på djupledsgående Buya Turay.

Efter målet gick DIF ner på en fembackslinje och tryckte ner Berg centralt tillsammans med Une Larsson och Danielsson.

På detta sätt kunde DIF beordra sina vingbackar högre upp i de yttre korridorerna samtidigt som de hade tre starka duell- och huvudspelare som ett centralt block i och runt planens farligaste ytor.

Hemmalaget avverkade hela den andra halvleken i samma formation och de gjorde det i en kompakt sådan som bortalaget hade väldigt svårt att tränga sig igenom och förbi.

Jag vet att det är som att svära i kyrkan; men DIF-linjerna, och den tydlighet som fanns i försvarsspelet, liknade stundom AIK:s defensiva uppställning Fjädern.

En stökig match som Djurgården löser på ett bra sätt med taktiskt flexibilitet samtidigt som alla underordnar sig kollektivtet.

Tre friska pinnar in och DIF har gett sig själva möjligheten att haka på i toppen.

(Bilder från Svensk Elitfotboll via Spiideo)

Inför gårdagens fajt kunde man läsa att Hammarby, på de senaste sex matcherna, inte besegrat laget från Jämtland. En minst sagt icke angenäm tydning för Bajensupportrarna.

Ändring skulle det bli.

ÖFK-coachen Burchnall jämförde – i halvtid – sina mannars matchinledning med en car crash.

Han syftade på Pettersson-skadan efter dryga minuten; där Bajen utnyttjade den efterföljande numerären och Andersen avslutade en magnifik Hammarby-attack med att prickskjuta in 1-0 utanför straffområdet.

Metaforen om en bilkrasch kunde också nyttjats om matchen i sin helhet då den, ur ÖFK-synpunkt, utvecklades till ett haveri.

Främst av två anledningar:

• Östersunds arbetssätt i speluppbyggnaden som misslyckades totalt.
• Hammarbys press- och duellspel som var allt annat än misslyckat.

Östersund har under de senaste säsongerna gjort sig kända för en fotboll där de tagit spelyta för spelyta i sin jakt på mål och segrar.

Igångsättning (MV) -> utgångsyta -> spelyta 1 -> spelyta 2 -> spelyta 3 (= mål).

Potter avlade fram arbetssättet genom resan från division 2 till allsvenskan.

En av de bästa matcher Östersund avverkade under engelsmannens era var i den allsvenska premiären 2016 när Hammarby – på sin hemmaplan – spelades ut efter noter (1-1 dock, en Saetra-nick räddade grönvitt från nederlag den gången).

Det har runnit en hel del vatten under broarna sedan den tillställningen. Men Östersund tog sig an gårdagens match på liknande sätt. Man ville ”lira”.

Inget lyckat drag då Hammarbys press- och duellspel var starkt från början till slut.

(Sekvens 1)

(Sekvens 2)

(Sekvens 3)

Och på liknande sätt – genom bollerövringar – gjorde Hammarby 2-0, 3-0 och 4-0.

• (2-0)

Bollvinst Tankovic och sniper-avslut Kjartansson.

• (3-0)

Bollvinst Andersen och behärskat Djurdjic-avslut i bortre.

• (4-0)

Bollvinst och attack = straff. Tankovic sätter därefter dit bollen från 11 meter.

Hammarby ser fina ut; i många skeden av spelet. Och något som Billborn frekvent tryckt på är just en stark press och att ta kliv framåt i försvarsspelet (sprintade tufft in i pressen vilket inte alltid är fallet hos allsvenska fotbollsspelare).

Kan Hammarby fortsätta utveckla sitt press- och försvarsspel kan det bli en tjusig slutplacering när den allsvenska tabellen summeras i höst.