Djurgårdens IF vs. IF Elfsborg; och att förändra formationer

De bägge kombattanterna har sett relativt bra ut i inledningen av säsongen; och framför allt har Boråsarna tagit sig i kragen jämfört med hur det såg ut under fjolåret.

Det hände som sagt det ena och det andra under matchens första halvlek. En halvlek som tickade upp mot 60 (!) minuter innan Nyberg satte pipan i munnen och blåste av den.

Att halvleken drygades ut berodde främst på den otäcka smäll Nilsson i Elfsborg åkte på.

En händelse som väckte obehagliga minnen till liv från min bror Eriks huvudskada – med tillhörande fotledsbrott – på just samma arena (men i motsatt straffområde).

Förhoppningsvis är skadan på Nilsson lindrigare än Eriks. Krya på dig, Joakim!

Utöver denna hemskhet fick publiken se två hemmamål och ett hemmarött när Radetinac gjorde något som man inte får göra på en fotbollsplan.

Djurgården nere på tio man efter 17 spelade minuter.

Dessförinnan hade Djurgården fått en drömstart på matchen efter en Ulvestad-styrning på ett Käck-inspel och fyra minuter in i kampen stod det 1-0 på resultattavlan.

Det inträffade också en hel del taktiska händelser – eller snarare förändringar – i den första halvleken. Under denna period ändrade Blåränderna nämligen formation hela tre gånger.

Djurgården inledde matchen i formationen #1-4-3-3:

Efter utvisningen på Radetinac valde Bergstrand/Lagerlöf formationen #1-4-4-1:

Och i slutskedet av första halvlek gick Djurgården ner på en fembackslinje och spelade #1-5-3-1:

Det är intressant att se förändringar likt detta, det är inte ofta i svensk fotboll det går att skönja ett flertal – och så tydliga – formationsändringar under en och samma halvlek.

Det tidiga 1-0-målet skapade arbetsro för Djurgården, såväl innan som efter utvisningen. DIF behövde inte jaga målchanser utan kunde flytta i sina lägre utgångspositioner med tydligt press- och understödsspel och där Elfsborg skulle utåt; mot de yttre korridorerna.

När Djurgården vann boll sökte de främst den högsta punkten – Buya Turay – bakom en högt stående backlinje. Straffen, som Ulvestad och DIF gör 2-0 på, kommer till på just detta arbetssätt.

Snabb igångsättning av Danielsson när DIF fått frispark (något som Thelin själv ofta uppmanar sina spelare till) på egen planhalva. Käck kan opressad vända upp och trycka ner en boll på djupledsgående Buya Turay.

Efter målet gick DIF ner på en fembackslinje och tryckte ner Berg centralt tillsammans med Une Larsson och Danielsson.

På detta sätt kunde DIF beordra sina vingbackar högre upp i de yttre korridorerna samtidigt som de hade tre starka duell- och huvudspelare som ett centralt block i och runt planens farligaste ytor.

Hemmalaget avverkade hela den andra halvleken i samma formation och de gjorde det i en kompakt sådan som bortalaget hade väldigt svårt att tränga sig igenom och förbi.

Jag vet att det är som att svära i kyrkan; men DIF-linjerna, och den tydlighet som fanns i försvarsspelet, liknade stundom AIK:s defensiva uppställning Fjädern.

En stökig match som Djurgården löser på ett bra sätt med taktiskt flexibilitet samtidigt som alla underordnar sig kollektivtet.

Tre friska pinnar in och DIF har gett sig själva möjligheten att haka på i toppen.

(Bilder från Svensk Elitfotboll via Spiideo)