Sverige vs. USA och vinnarmentalitet

De bägge befälhavarna, Gerhardsson och Ellis, valde att ta sig an den sista gruppspelsmatchen på olika sätt; framför allt gällande uttagning av spelare.

Gerhardsson roterade friskt och valde att ställa över viktiga spelare. Antagligen i syfte att ha så fräscha spelare som möjligt i kommande åttondelsfinal.

Ellis hade istället roterat en del i matchen innan (och har en betydligt starkare trupp än Sverige), i 3-0-segern över Chile, och ställde upp med ett strongt lag på Stade Océane.

Och nog var det klasskillnad. Utan att för den delen dominera totalt var det amerikanska laget bättre på det mesta under matchens 90 minuter plus tillägg.

Amerikanskorna stod för många fina aktioner såväl kollektivt som individuellt; det syntes en tydlig fysisk skillnad – framförallt i farten i löpningar – med som utan boll.

Nåväl.

Sverige hade en tydlig plan med att störa USA högt upp i deras speluppbyggnad. Initialt klev dem tufft i pressen i formationen #1-4-4-2 där forwardsparet Blackstenius och Asllani var de som startade försvarsspelet.

Ett antal gånger fick Sverige betalt för den höga pressen och man kunde störa USA tidigt. Dock utan att betala sig i stora målchanser.

Men det fanns också ett stort antal gånger där pressen var feltajmad och osynkad och det svenska laget blev långt; och ett långt lag försvarsmässigt vill ingen ha.

Min upplevelse är att Sverige hade stora problem att stänga ner spelyta 1; där playmaker Horan befann sig. Stundtals droppade Asllani ner för att stänga henne, och då blev förstapressen istället svag.

Andra gånger pressade Asllani tillsammans med Blackstenius och då var det ingen som tog hand om beskyddandet av spelyta 1 och Horan vilket gjorde att USA relativt enkelt kom loss och kunde attackera rättvända.

När ett lag bommar i sin förstapress är risken stor att det blir en dominoeffekt och att det får konsekvenser längre ner, vilket också visade sig igår när spelyta 2 öppnade upp sig fint för amerikanskorna.

Något förvånande var inte kvalitén hos det vita laget den bästa när den avgörande passningen skulle läggas eller bollen skulle in i mål bakom Lindahl.

För att kunna störa en så stark nation behöver det mesta klaffa. Man har inte råd att låta USA göra mål på en fast situation efter endast några minuter.

Man har inte heller råd att släppa in tvåan i inledningen av andra halvleken; ett mål där Sverige har bollen i sina ägor bara sekunder innan den sitter i nätet.

Sverige jobbade hårt (ibland för hårt…) vilket gjorde att när man vann boll så orkade spelarna inte göra sig spelbara (kryddat med stark direkt återerövring av USA) och passningsspelet kom aldrig igång.

Det fanns dock ett par fina sekvenser i det svenska anfallsspelet; och det var Sverige erövrade boll och kunde attackera ett USA i obalans.

Sekvens 1:

Sekvens 2:

Sverige gör det man kan förvänta sig av dem i 0-2-förlusten. Jag är tämligen säker på att Gerhardsson kalkylerade med en förlust och valde att fokusera på åttondelen. En åttondel som spelas på måndag mot Kanada.

Kanada är inte USA och Sverige bör ha fina möjligheter att gnugga sig in i kvartsfinalen.

USA ser starka ut och mitt tips är att den regerande mästaren får lyfta bucklan i skyn även detta mästerskap.

Något jag är svag för är den mentalitet spelarna visar upp. Det är den klassiska vi-är-bäst-i-världen-auran de utstrålar.

Nu är USA ett av världens bästa lag, men detta är typiskt amerikanare: att tro på sig själva och ha en vinnarmentalitet av sällan skådat slag.

Personligen har jag spelat med några amerikanare. 2009; division 1 södra, och en av våra jänkare får frågan av någon reporter från den lokala blaskan vad målsättningen under sista delen av säsongen är.

Utan att blinka: vi ska vinna alla matcher som är kvar och kliva tillbaka in i Superettan.

Vi låg på åttonde plats med 5 matcher kvar…

Men nog skulle våra svenska spelare, och i synnerhet ungdomar, tidigt hamras in med en tro-på-dig-själv-mentalitet.

Till sist. Kul med flera svenska inslag som är vidare till utslagningsrundorna. Ass-Gustavsson i USA. Dennerby och assisterande Petersson (som är U19-coach i Kalmar FF) och som gjort ett fantastiskt jobb med Nigeria.

Under matchens inledning – de första tio minuterna – var det dock långt ifrån någon feststämning. Det rådde snarare begravningsstämning.

Den tysta protesten från supporterleden, mot polisens så kallade villkorstrappa, gav onekligen effekt.

Det kändes aningen depressivt att titta på en allsvensk fotbollsmatch där vi endast hörde tränarnas instruerande samt spelarnas interna kommunikation (även om just dessa bitar fångar mitt intresse).

Kampen tog fart på allvar när supportrarna bestämde sig för att trycka igång den mäktiga ljudkuliss som är kompatibel med derbymatcher i Stockholm.

Mest av allt gick de svartgula spelarna igång.

Pang-pang sa det, och mellan minut sjutton och nitton, hade landslags-Larsson gett hemmalaget både ett och två mål.

Fina prestationer såväl från målskytten som från Goitom och där den sistnämnde har en avgörande roll vid bägge målen.

• 1-0:

Goitoms smartness och styrka i det felvända spelet är briljant i denna sekvens. Många spelare sätter tillbaka bollen rakt ner på mötande spelare (Larsson), men istället vinklar Goitom bollen mot Obasi som kan sätta en tredje spelare i rörelse i djupled (Larsson).

Självklart lämnar Hammarbys försvarsspel väldigt mycket övrigt att önska. Det är haltande (Solheim) och osynkat vilket i sig är ganska naturligt med tanke på den bisarra skadesituation Hammarby försatt sig i.

• 2-0:

Bengalerna hann knappt slockna innan det var dags igen. Elyounoussi gör ett starkt defensivt arbete på egen planhalva och vinner bollen. Obasi kommer till stöttning. Därefter är det dags för firma Larsson/Gotiom, och där Larssons löpvillighet återigen betalar sig.

Även här: Hammarbys försvarsspel lämnar många frågetecken. Inte bara från de centrala försvararna utan också från centralfältaren Bojanic (bör göra ett bättre försök att stoppa/fördröja omställningen och om man inte klarar det: sprinta hemåt i högsta hastighet – inte jogga). Därefter får Widgren aldrig låta Goitom – ostört – sätta in en boll från den inre korridoren.

Goitoms betydelse för AIK är vital; såväl i det defensiva som offensiva. Hans spelförståelse hjälper laget i samtliga skeden av spelet. Han gör, kort och gott, sina lagkamrater bättre.

Larssons betydelse för AIK har varit enorm sedan han anslöt förra sommaren. Det är en spelare som är bra box-to-box och som aldrig slutar löpa. Idag betalade sig löpstyrkan i matchavgörande mål.

Min upplevelse såväl på svensk ungdoms-, amatör- och elitnivå är att spelare gärna vill ha bollen på fötterna och därifrån kan man börja lira boll.

Fotboll handlar mycket om vad man gör när man inte har bollen; och att löpa för att skapa ytor – för sig själv och för sina lagkompisar.

Någon som också är stark på just detta, och som fått betalt i poäng denna säsong, är Elyounoussi. Den laglojale norrmannen löper och löper och löper.

Mycket tack vare detta befinner han sig också där det händer – i offensivt straffområde – vilket bidragit till att han hittat nätet hela nio gånger i årets seriespel.

Även denna match befann han sig där ett flertal gånger; exempelvis vid de bägge AIK-målen (för att kunna “hugga” och ta avslut, men också för att dra på sig markering och skapa oreda för motståndaren; som vid 2-0-målet).

Uppehållet kommer lägligt för Hammarbys del. De grönvita måste få tillbaka spelare från skador, och lyckas hålla truppen i bättre skick under höstsäsongen, annars blir det snårigt att haka på i den absoluta toppstriden.