Kalmar FF vs. Djurgårdens IF; och ett anfallsspel som lämnar en del i övrigt att önska

• Då ska vi lyssna till DIF-tränaren Kim Bergstrand.
• Kim är inte här, jag heter Thomas.
• Eh, jaha, då lyssnar vi till Thomas Löfkvist…

Tränaren som har delat ledarskap med Kim Bergstrand – Thomas Lagerlöf – valde att inte rätta mannen som rattade presskonferensen, utan startade sin analys av matchen.

En analys som jag till mångt och mycket delar. Det var ett (ultra)lågt KFF som DIF mötte på Guldfågeln Arena och där bortalaget hade svårt att skapa något men dominerade bollinnehavet totalt.

En fast situation, i slutskedet av matchen, bärgade tre Stockholmspoäng. Danielsons nick förlöste ett stort jubel hos bortasupportrarna vilket innebär att Djurgården hakar på AIK och Malmö FF i toppstriden.

Något som blivit synonymt med Kalmar FF de senaste åren är bristen på mål. Säsongen 2017 rasslade det till i motståndarens nät 30 gånger. Året därpå: 27 gånger. På 30 omgångar. Ej godkänt.

Efter 16 omgångar i årets upplaga av allsvenskan har det endast blivit 11 mål. Och det säger sig självt att det är svårt att vinna fotbollsmatcher när målen är så lätträknade.

Att Kalmar har svårt att göra mål är antagligen en mix av olika saker; förslagsvis spelarkvalitet och arbetssätt.

Kalmar FF äntrade igår planen i hopp om att bryta en negativ trend; en trend som sa noll poäng på de tre senaste kamperna.

Tränare Pehrsson hade en tydlig matchplan: Försvara lågt och kompakt i formationen #1-5-3-2.

Några enstaka gånger försökte KFF kliva upp i en högre press; en press som dock inte ”bet” och man fick nada betalt i form av bollerövringar.

Djurgården hade svårt att skapa chanser mot ett heroiskt kämpande KFF. När de skapade något var det tack vare KFF-slarv då de gav bort bollen i sin speluppbyggnad.

Offensivt hade Kalmar endast ett hot och det var fasta situationer. De la all kraft på hörnor samt Fröling-inkast.

En gång var det nära att bära frukt och det var när Löfkvist nickade bollen mot mål; en nick som dock inte vållade några som helst bekymmer för DIF-keepern.

När ett lag väljer att ligga så lågt som Kalmar blir det kostsamt för det offensiva spelet.

• Alternativen framåt är få när väl bollen erövras. Spelbarheten är generellt låg när all kraft läggs på att försvara och täcka ytor. Man fortsätter att göra planen liten (som man bör göra försvarsmässigt) och man orkar inte göra planen stor (som man bör göra anfallsmässigt).

När man spelar med fembackslinje, och när utgångspositionerna är så pass låga, är det oerhört svårt att få till något kantspel. Något som blev extra tydligt för Kalmar under gårdagens match.

När KFF vann bollen och kunde attackera var det obefintlig spelbarhet på kanterna; något som sekvenserna nedan får symbolisera.

Sekvens 1:

Sekvens 2: 

Kalmar arbetade hårt och försvarade sig på ett bra sätt matchen igenom; även när V.Elm utgick skadad tidigt i andra. All eloge där.

Men för att få till ett bättre anfallsspel framöver, inklusive kantspel, tror jag Kalmar skulle må bra av en formationsändring. Istället för att spela med wingbacks så spela med renodlade yttermittfältare eller ytterforwards.

På detta sätt skulle man kunna hota på kanterna och även hitta fler numerärer i både yttre och inre korridor (2 vs. 1-lägen med exempelvis ytterback och yttermittfältare).

Under gårdagens match hotade man aldrig Djurgårdens relativt ensamma ytterbackar.

Det är såklart lättare sagt än gjort och Pehrsson pratade om beteenden och trygghet efter matchen när frågan kom upp om eventuella systemförändringar.

På denna nivå bör man som lag klara av att vara taktiskt flexibla; såväl inför som under matcher.

Återigen, det är lättare sagt än gjort; titta bara på AIK-haveriet tidigare i år då Norling övergick Ventura-arbetssättet och skulle spela #1-4-3-3…

Högintressant ångestmatch i nästa runda: IF Elfsborg vs. Kalmar FF.

I år har det däremot gått tyngre. Krisande ekonomi (ännu en gång) vilket gjort att man tvingats skeppa iväg GIF-sonen, och nyckelspelaren, Hallenius till Cypern – trots att han satt på ett nysignat femårsavtal.

Flera andra spelare har också ryktats vara på väg bort, däribland målvakten Eskelinen som verkar ha gjort sin sista match för klubben (förhandlar med dansk klubb).

Och på planen har det inte alls funkat, något tabellen vittnar om. Sundsvall är på negativt kval efter 16 kamper och endast 13 inspelade poäng.

I matchen mot Hammarby IF, på NP3 Arena, kunde vi dock se en hel del saker som var bra från hemmalaget.

Trots detta var bortasegern ett faktum då det avgörande målet – ett oerhört vackert sådant – rullades in i öppet mål från flyktade (?) Kjartansson. 2-3, slut.

Blytungt, Giffarna.

Sundsvall initierade matchen starkt och hade en tydlig plan för hur de skulle störa Hammarby. De varierade sin press där de ena stunden samlade laget djupt ner på egen planhalva i formationen #1-5-4-1.

I andra stunder gick de i en hög och tuff press där Eriksson och Sema gjorde Wilson sällskap i förstapressen. Detta störde Hammarby som tappade en del boll i dessa sekvenser.

Förhindra speluppbyggnad (lågt):

Förhindra speluppbyggnad (högt):

Offensivt skapade Sundsvall en hel del under starten av matchen. Regissör var Sema, som från sin ytterforwardsroll, skapade stor oreda för Hammarbys vänsterkant.

Redan efter fem minuter hade Sema skapat två stora chanser för Eriksson (som bommade bägge).

Sundsvall varierade sitt spel fint. De spelade både med ett stort tålamod och eget bollinnehav samtidigt som de kunde attackera snabbt ner i spelyta 3, främst på nämnda Sema – som också hade god hjälp av Tamimi som stöttade fram från sin vingbacksposition.

Sekvens 1:

Sekvens 2:

Hammarby är som bäst när de kan hitta in i ”fickorna”, i spelyta 2, mellan motståndarens back- och mittfältslinje.

Detta var något som coach Cedergren pratade om både innan matchen och i halvtid: Vi vill inte ha in Hammarby mellan oss.

Trots att Sundsvall lågt kompakt och spelade ett försvarsspel mestadels tillsammans hittade Hammarby skickligt in med passningar i dessa ytor; både i första och andra halvlek.

Sekvens 1:

Sekvens 2:

Sekvens 3:

När klockan tickat upp på 90 spelade minuter trodde nog de flesta att vi skulle få ett kryssresultat.

• Bojanic hade Bojanic-böjt in 0-1 på frispark.
• Batanero hade satt en frispark på landsmannen Gracias panna till 1-1.
• Batanero, och vapendragare Ciercoles, hade varit lite för sköna i speluppbyggnaden och tappat boll: Tankovic, 1-2.
• Kalles Kaviar, som han ibland kallades för i Kalmar FF – Tobias Eriksson – volleysköt in 2-2.

Någonstans kändes väl, i alla fall för egen del, krysset ganska logiskt sett till hur matchen gestaltat sig.

Men kvalité (=pengar i många fall) avgör matcher, och (offensiv) kvalité finns det gott om i Hammarby.

Och så var det det här med ”linjerna”. Cedergren ville inte ha Hammarby in mellan sig.

Denna upprullning är inte att leka med. Ett tillslag på samtliga spelare – från momentet då Bojanic ”sätter igång det” – till bollen ligger i nätmaskorna.

Sundsvall gör en stark match och i mina ögon såg dem – under denna match – definitivt inte ut som ett lag som kommer att åka ur allsvenskan.

Men statistiken talar också sitt tydliga språk: 0 segrar på de 10 senaste matcherna.

Hösten lär bli lång för norrlandslaget.

Bojanic må ibland se loj och nonchalant ut i spelet; men han ligger bakom väldigt mycket i anfallsväg för Hammarby. Vem sätter passningarna in mellan motståndaren i nästan samtliga sekvenser ovan? Bojanic.

Som spelare satte han fina och positiva avtryck. Som tränare hade han en tyngre sejour som avlutades med degradering till Superettan i november 2016 efter att Halmstad övertids-besegrat HIF på ett ruggigt Olympia.

Scenerna efteråt har, vare sig man vill det eller inte, blivit klassiska.

Larssons, far och son, hamnade i tumult med HIF-anhängare och Larsson den äldre studsade i några sekunder runt som Rubin ”Hurricane” Carter; redo att gå en mellanviktsmatch i boxning.

Mot denna bakgrund, måste jag erkänna, att jag blev ytterst förvånad när Helsingborg presenterade Larsson som ny(gammal) tränare.

Addera dessutom att Larsson själv – i anglosaxisk media – sagt att han antagligen aldrig kommer att komma tillbaka till klubben.

Men i fotboll kan som bekant det mesta hända, såväl innanför som utanför linjerna. Ut skickades Ljung (med ett relativt ny-signerat avtal…) och in kom Larsson med ett tydligt uppdrag: lös ett allsvenskt kontrakt till säsongen 2020.  

Första kampen med nya coachen vid rodret avverkades på bortaplan, för dryga veckan sedan, mot Örebro SK.

En stark och viktig 1-0-seger bärgades på Behrn Arena. Thailand-Jönsson nätade.

Nu var det dags för andra raka bortamatchen när det rödklädda laget begav sig till Borås för möte med Elfsborg som ännu inte förlorat på hemmaplan i årets ligaspel.

Det gick att skönja en tydlighet i Helsingborgs spel; både när det gäller försvars- och anfallsspel.

Förhindrande av speluppbyggnad: #1-4-4-2. Moro och Wanderson startade pressen med målsättning att alltid styra motståndaren mot de yttre korridorerna.

I ett fåtal sekvenser droppade även Wanderson ner och bildade en trio med de två centrala fältarna – Landgren och Abubakari – och då blev Moro högsta punkt och kunde ”klyva” Elfsborgs spel.

Det var ett kompakt bortalag som visade upp sig på Borås Arena. Defensivt höll de ihop sina lagdelar fint och spelarna arbetade disciplinerat oavsett om försvarsspelet var högt upp eller djupt ner på egen planhalva.

Helsingborg varierade sin höjd på försvarsspelet. Elfsborg hade, under matchens samtliga minuter, stora problem att skapa chanser.

Elfsborg är ett lag som ofta vill ta spelyta för spelyta med passningar längs marken. Kan man som motståndarlag hitta en synkad press finns det stora möjligheter att såra dem.

Och sårade skulle Elfsborg bli; i matchminut 56 betalade sig den höga och aggressiva pressen (där Landgren var erövrare av bollen) vilket resulterade i ett HIF-mål.

När det kommer till offensiva spelet, och Helsingborgs speluppbyggnad, såg utgångspositionerna ut så här: #1-4-2-3-1.

Moro var högsta punkt, Wanderson droppandes mellan linjerna. Yttrarna Randrup och Svensson ofta vandrandes inåt i planen – mot de inre korridorerna – för att öppna upp för ytterbackarna Holgersson och Eriksson. Landgren och Abubakari roterade centralt och gjorde sig spelbara.

Helsingborg ville ta sig framåt på kanterna. Och förvånansvärt nog var det Holgersson, främst en central försvarare men som spelade högerback idag, som löpte upp och ner och låg bakom flera farligheter för HIF:s del.

(Ribbskott Landgren)

(Straff Moro)

Även Eriksson klev fram på sin vänsterkant och serverade Moro ett angenämt läge där forwarden från nära håll tryckte bollen över.

Skåningarnas ledning kändes supersäker. Men supersäker kan aldrig en uddamåls-ledning vara och från ingenstans, i slutminuterna, letar sig ett misslyckat inspel fram till Olsson, utanför straffområdet, som trixar upp bollen och vackert volley-skjuter in kvitteringen.

Rånet på Borås Arena var en realitet. Eller rån och rån är kanske att överdriva, men bortalaget var det klart bättre laget och skapade ett flertal stora chanser (inkluderat en straffmiss från landslagskaptenens högerfot).

Stark bortainsats, både på det kollektiva och individuella planet, och kan Helsingborg bygga vidare på detta kommer säkerligen beställningsjobbet att klaras av.

4 poäng av 6 möjliga för Larsson; är Henke Larsson-effekten här för att stanna?