IF Elfsborg vs. Helsingborgs IF; och Henke Larsson-effekten

Som spelare satte han fina och positiva avtryck. Som tränare hade han en tyngre sejour som avlutades med degradering till Superettan i november 2016 efter att Halmstad övertids-besegrat HIF på ett ruggigt Olympia.

Scenerna efteråt har, vare sig man vill det eller inte, blivit klassiska.

Larssons, far och son, hamnade i tumult med HIF-anhängare och Larsson den äldre studsade i några sekunder runt som Rubin ”Hurricane” Carter; redo att gå en mellanviktsmatch i boxning.

Mot denna bakgrund, måste jag erkänna, att jag blev ytterst förvånad när Helsingborg presenterade Larsson som ny(gammal) tränare.

Addera dessutom att Larsson själv – i anglosaxisk media – sagt att han antagligen aldrig kommer att komma tillbaka till klubben.

Men i fotboll kan som bekant det mesta hända, såväl innanför som utanför linjerna. Ut skickades Ljung (med ett relativt ny-signerat avtal…) och in kom Larsson med ett tydligt uppdrag: lös ett allsvenskt kontrakt till säsongen 2020.  

Första kampen med nya coachen vid rodret avverkades på bortaplan, för dryga veckan sedan, mot Örebro SK.

En stark och viktig 1-0-seger bärgades på Behrn Arena. Thailand-Jönsson nätade.

Nu var det dags för andra raka bortamatchen när det rödklädda laget begav sig till Borås för möte med Elfsborg som ännu inte förlorat på hemmaplan i årets ligaspel.

Det gick att skönja en tydlighet i Helsingborgs spel; både när det gäller försvars- och anfallsspel.

Förhindrande av speluppbyggnad: #1-4-4-2. Moro och Wanderson startade pressen med målsättning att alltid styra motståndaren mot de yttre korridorerna.

I ett fåtal sekvenser droppade även Wanderson ner och bildade en trio med de två centrala fältarna – Landgren och Abubakari – och då blev Moro högsta punkt och kunde ”klyva” Elfsborgs spel.

Det var ett kompakt bortalag som visade upp sig på Borås Arena. Defensivt höll de ihop sina lagdelar fint och spelarna arbetade disciplinerat oavsett om försvarsspelet var högt upp eller djupt ner på egen planhalva.

Helsingborg varierade sin höjd på försvarsspelet. Elfsborg hade, under matchens samtliga minuter, stora problem att skapa chanser.

Elfsborg är ett lag som ofta vill ta spelyta för spelyta med passningar längs marken. Kan man som motståndarlag hitta en synkad press finns det stora möjligheter att såra dem.

Och sårade skulle Elfsborg bli; i matchminut 56 betalade sig den höga och aggressiva pressen (där Landgren var erövrare av bollen) vilket resulterade i ett HIF-mål.

När det kommer till offensiva spelet, och Helsingborgs speluppbyggnad, såg utgångspositionerna ut så här: #1-4-2-3-1.

Moro var högsta punkt, Wanderson droppandes mellan linjerna. Yttrarna Randrup och Svensson ofta vandrandes inåt i planen – mot de inre korridorerna – för att öppna upp för ytterbackarna Holgersson och Eriksson. Landgren och Abubakari roterade centralt och gjorde sig spelbara.

Helsingborg ville ta sig framåt på kanterna. Och förvånansvärt nog var det Holgersson, främst en central försvarare men som spelade högerback idag, som löpte upp och ner och låg bakom flera farligheter för HIF:s del.

(Ribbskott Landgren)

(Straff Moro)

Även Eriksson klev fram på sin vänsterkant och serverade Moro ett angenämt läge där forwarden från nära håll tryckte bollen över.

Skåningarnas ledning kändes supersäker. Men supersäker kan aldrig en uddamåls-ledning vara och från ingenstans, i slutminuterna, letar sig ett misslyckat inspel fram till Olsson, utanför straffområdet, som trixar upp bollen och vackert volley-skjuter in kvitteringen.

Rånet på Borås Arena var en realitet. Eller rån och rån är kanske att överdriva, men bortalaget var det klart bättre laget och skapade ett flertal stora chanser (inkluderat en straffmiss från landslagskaptenens högerfot).

Stark bortainsats, både på det kollektiva och individuella planet, och kan Helsingborg bygga vidare på detta kommer säkerligen beställningsjobbet att klaras av.

4 poäng av 6 möjliga för Larsson; är Henke Larsson-effekten här för att stanna?