Djurgårdens IF vs. Örebro SK; speluppbyggnad och tydlighet

Det talades om målsättningen att hota om Europaplatserna varje år och om man gör rätt över tid finns chansen att man blir bäst.

Som sagt; det är inte ens ett år sedan den så väl kompletterade demon-duon äntrade Kaknäs och värst mycket tid har man inte behövt för att bli bäst.

För just bäst är Djurgårdens IF i detta nu. Efter 29 spelade omgångar. Och chansen är stor att de är bäst efter slutomgång 30.

Poäng borta mot IFK Norrköping skulle betyda att Lennart Johanssons pokal följer med hem till Sture P för guldbankett.

Personligen är jag djupt imponerad över det tränarhantverk Bergstrand och Lagerlöf visat upp under sitt första år i klubben.

Kryddat med ett gott Super-Bosse-jobb som sportchef (många bra signeringar både inför och under säsong) bör tilläggas.

Djurgården har varit taktiskt flexibla när det krävts; såväl i offensiven som defensiven. De är svåra att skapa målchanser på samtidigt som de har ett brett register när det gäller att komma till avslut och göra mål.

När spelet hackat och de riktigt heta målchanserna i öppet spel varit lätträknade har de tagit till fasta situationer (Danielson framför allt) för att tråckla sig ur dödlägen vilket visat sig vara ett guldvapen.

Men mest av allt känns det som att relationerna – samarbetet – internt bland spelarna är så oerhört tydligt och starkt.

Detta var främst något jag satt och tittade på i kampen mot Örebro SK. En match som Djurgården vann med 3-0; utan att direkt förta sig mot ett ungt och sorglöst ÖSK.

Jag fokuserade på utgångspositioner och rörelsemönster i Djurgårdens speluppbyggnad.

De är strikta på ett antal saker i sin speluppbyggnad. De går alltid isär med de bägge mittbackarna samtidigt som ytterbackarna breddar och tar utgångspositioner ett gäng meter ovanför mittbackarna.

Ytterbackarna kommer oftast i linje med de två centrala mittfältarna – Karlström och Ulvestad – men där den offensiva centrala mittfältaren – Edwards – roterar ner vid behov och då roterar någon av de andra centrala fältarna upp i spelyta 2; samtidigt som de bildar en triangel internt och centrala mittfältsspetsen länkar samman med forwarden.

Djurgården har alltid en central rektangel i speluppbyggnaden: två mittbackar och två centrala mittfältare. Vid eventuella bolltapp i speluppbyggnaden är de väl skyddade av detta granitblock.

Yttermittfältarna utgår (förmodar jag) ifrån en del principer som de har uppsatta beroende på var bollen finns och hur spelarna rör sig internt samt hur motståndarens utgångspositioner är när det gäller att förhindra speluppbyggnad.

Det finns en flexibilitet (och kreativitet) där de arbetar brett, i de yttre korridorerna och letar numerärer tillsammans med sin ytterback, och dels kliver in i planen för att kombinera centralt (Ring är fin här) och lämnar yttre korridor öppen för ytterback att störta fram i.

När man sitter som jag gjorde idag, med ett fågelperspektiv på matchen tack vare tillgång till Spiideo, blir allting väldigt tydligt.

Och tydligt är bra. I framgångsrika lag hör man ofta spelarna säga: det är väldigt tydligt, alla vet vad man ska göra.

Onekligen vet DIF-spelarna exakt hur de ska agera i de olika skedena av spelet; något tränarduon ska ha en stor eloge för.

(Bilderna är från Spiideo)