Manchester City vs. Manchester United; och sylvass omställningsfotboll

Den regerande mästaren – Manchester City – mot den mesta mästaren – Manchester United.

Det var enkelt, att på förhand, spå matchens karaktär; ljusblå possessionfotboll mot djävulsröd omställningsfotboll. Och precis så blev det.

City bjöd dock inte på någon kontrollerad och vägvinnande fotboll.

Tvärtom. De hade bekymmer med att få igång det nätta och snabba kombinationsspelet – och framför allt hade man trassel med att få in bollen i spelyta 2 och därifrån hota United.

Berodde Citys problem på att man själva inte kom upp i nivå? Möjligt. Men framför allt trasade United sönder City och fick precis matchen dit man ville.

De första 30 minuterna på Ethiad Stadium var ruggiga från United sida. Det var ett starkt kollektiv som hade en tydlig taktisk plan där allt klaffade; såväl offensivt som defensivt.

Strategin löd: försvara lågt, reducera Citys spelyta 2 och 3 samt ställ om på djupledshoten längst fram.

Ett par som hade en nyckelroll i förhindrande av speluppbyggnaden var Fred och McTominay, på Uniteds centrala mittfält, som tillsammans mittbackarna Lindelöf och Maguire bildade ett robust och tajt centralblock. Det var inte många gånger City fick in bollen i sin favorityta; mellan motståndarens mittfält och backlinje.

Fred och McTominay täckte inte bara ytor centralt utan bägge hade som uppgift att agera understöd till ytterbackarna på sin respektive sida. Detta bidrog till att City hade problem med att skapa numerärer i korridorerna.

Vid bollvinst, för Uniteds del, var det tydligt vad man ville göra. Ta bollen framåt och attackera ett City i obalans med främst Rashford, Martial, Lingard och James.

Sekvens 1:

Sekvens 2:

Det var ett United, som i första halvlek, även kunde ta sig fram genom att ta spelyta för spelyta med ett kontrollerat passningsspel vilket sekvensen nedan visar. City kommer fel i sin höga man-man-press och då blir det besvärligt.

Uniteds 2-0-resultat (där bägge mål kommer ifrån omställningslägen) i halvtid var i underkant. Det hade kunnat, och kanske borde varit, en större ledning.

Under den andra halvleken hade City fortsatta problem med att skapa kvalitativa målchanser, och Uniteds arbetssätt var intakt. Dock inte på ett lika vägvinnande sätt som under första halvlek och framför allt längden på anfallen blev kortare och kortare.

City-forceringen bidrog till en Otamendi-reducering i slutskedet av matchen men närmare än så kom inte Peps gubbar.

Stark och viktig seger för Manchester United som haft en trög säsong hittills. Två raka segrar mot kvalitativt motstånd gör att man närmar sig CL-platserna.

Men.

Ska vi redan nu gratulera Liverpool till ligasegern, eller ska vi lugna oss några omgångar till…?