Bokslut 2019

Mitt främsta fokus har legat på Allsvenskan. Ligan som, enligt mig, behåller charmen år ut och år in; trots dess kommersialisering.

Det är dessutom en liga där vinnaren är svår att förutspå. Segraren de senaste fem åren har varit: Djurgården, AIK, Malmö x2 och Norrköping.

När Malmös ekonomiska dominas initierades, efter Europaframgångarna 2014, var jag en aning orolig för att vi skulle få en Himmelsblå vinnare var eviga säsong.

Något som vi sett under perioder i våra nordiska grannligor där Rosenborg och FC Köpenhamn aspirerade på bucklan säsong efter säsong.

Men det har visat sig vara svårt för Malmö FF. De har antagligen haft den starkaste truppen; sett till både bredd och spets. Men en kvalitativ trupp är som bekant inte alltid garanti för guld.

Tränarens, eller tränarnas, påverkan ska definitivt inte underskattas. Titta bara på denna säsongens segrare och firma Bergstrand och Lagerlöfs tränargärning.

Malmö, å sin sida, har haft problem på tränarfronten och skiftat coach ett flertal gånger de senaste åren, och nu är det dags för ännu ett byte när Rösler lämnar.

Att MFF haft en sådan rotation bland tränarna får ses som ett underbetyg.

Jag är minst sagt spänd på Malmös nästa tränarrekrytering – och där en person ska kliva in och arbeta över tid; men leverans lär förväntas kvickt och supportrarna kommer kräva att guldet ska him 2020.

Som vanligt off season händer det saker. Spelare ut, spelare in. Tränare ut, tränare in.

Dessutom vet vi ännu inte vad som händer med Östersunds FK. Besked väntas kommuniceras på måndag.

Min känsla är att elitlicensen klaras och ÖFK får vara kvar i Allsvenskan. Vilket i så fall skulle innebära att IK Brage får ta ny sats i Superettan.

På tränarfronten rör det på sig. Mister Bergstrand ska in i hetluften igen och tar över Kalmar FF (för fjärde gången!). Kan Nanne stabilisera ett stormigt KFF?

I nykomlingarna Mjällby AIF och Varbergs BoIS får Allsvenskan bekanta sig med Marcus Lantz (med Christian Järdler som assistent) och Jocke Persson.

Dessa herrar är vi givetvis bekanta med tack vare deras spelarkarriärer men som tränare har de verkat under toppskiktet i svensk fotboll.

Intressant att se vad dessa kan göra med små resurser och en kvalitativ underlägsenhet i spelartrupp jämfört med många av konkurrenterna.

På tal om Mjällby. Tråkigt att vi inte får se mannen som tog dem upp från division 1 till Allsvenskan.

Milojevic fick inte till en förlängning med Listerlandets stolthet – och inte heller en deal med andra svenska intressenter.

Istället sägs han gå in som Stankovic högra hand i den serbiska storklubben Röda Stjärnan.

Nog hade det varit bra för svensk fotboll att ha kvar honom i landet.

Även om Allsvenskan är oförutsägbar, och kommer nog så vara även i framtiden, ser vi en tydlig trend där ligan delar sig.

Det finns en distinkt topp; en topp som stavas ekonomi – och dessa lag kommer sannolikt alltid tillhöra topp 8.

De mindre klubbarna, med en tajtare ekonomi, kommer få fajtas om mittenplaceringarna samt för överlevnad.

Från kalmarhåll har jag hört någon säga: varje match mot lag på den nedre halvan kommer nästa år vara som en cupfinal, det är där trepoängarna ska in.

Ungefär så som Eklunds Falkenberg tog sig an årets seriespel. De förväntande sig inga poäng mot klubbarna i toppen, men mot klubbarna på nedre halvan skulle poängen håvas in; vilket också gjordes och de klarade ett nytt imponerande kontrakt utan kvalspel.

Trender när det gäller det taktiska är svårt att sia om. Men det kommer inte ske några revolutionerande saker i Allsvenskan.

Däremot tror jag att många lag och tränare kommer att försöka göra sig mer taktiskt flexibla gällande spelsystem.

Inför matcher, men framför allt under matcher; att kunna skifta formationer för att ge sig själva ett övertag.

Detta var Potter mästare på i Östersund. Han kunde skifta spelsystem tre gånger under en och samma match och spelarna anpassade sig utan problem vilket förbryllade motståndaren.

Jag tror också att många lag kommer att lägga tid på att förbättra det höga försvarsspelet; att kunna förhindra motståndarens speluppbyggnad högre upp i planen – och detta i en man-man-markering/press och på så sätt straffa en motståndare nära målet vid bollvinst.

Även den direkta återerövringen står högt på agendan att spetsa till. Flera lag har varit bra på detta i år; exempelvis Malmö och Hammarby. Men överlag finns det mycket att göra här.

Och vad händer med Norlings AIK? Kommer han arbeta vidare på sitt strikta #1-5-3-2 eller kommer ett nytt system och arbetssätt implementeras under försäsongen? Inte alls omöjligt att han kasserar Ventura-influenserna för något annat (#1-4-3-3?).

Nu stänger vi 2019, och ser fram mot nästa högintressanta allsvenska säsong.