Lika men olika - så kom Italien och England närmare varandra

Bland alla klassiska stereotyper inom fotbollskulturen tillhör den om engelsk och italiensk de mest grundmurade. Eller snarare avgrunden mellan kulturerna. England var länge känt som sparka-och-spring-fotbollslandet, där bristen på taktiskt fokus kompenseras av inställning och kämpaglöd bland spelarna. 

I Italien har cynismen regerat. Landet som utvecklade och förfinade den ultradefensiva spelformationen catenaccio (hänglås) bryr sig inte om hur det ser ut, så länge segrarna kommer. Filmar en spelare till sig fördelar, ja då ska motståndarna se till att den inte ges möjligheten att falla i första hand.  

Vad händer då med dessa stereotyper när en engelsk landslagsanfallare väljer att dyka i straffområdet efter en lätt försvarsberöring, i förlängningen av en EM-semifinal? Eller när ett italienskt landslag börjar löpa som galningar, charmar en fotbollskontinent med underhållande spel, och lyckas vinna samtidigt? 

Raheem Sterling hade kanske inte gjort Joakim Mæhle till sitt offer utan decennier av ökat utländskt inflytande i Premier League. Framförallt hade han inte fortsatt skaffat sig fördelar – trots att stämpeln som filmare funnits där under många år. 

Italien hade inte gått mot ett mer progressivt spelsätt om det inte varit för några års Serie A-stagnation och alla VM-fiaskon under 10-talet. De tvingades till ett omtag efter alla nya bottennivåer som nåtts.

“Vi är besatta av resultat, så är det inte i andra länder. På andra ställen bryr de sig om att spela och förbättra sig. Resultaten är sekundära”, säger världsmästartränaren Marcello Lippi i boken The Italian Job.  

Författaren Gabriele Marcotti och den tidigare landslagsmannen Gianluca Vialli målar i boken upp hur italienare från tidig ålder drillas i konsten att vinna, där ändamålet i de flesta fall helgar medlen. För engelsmän är det snarare viktigare att njuta av underhållningen i spelet och ha en känsla av fair play, menar duon.  

En betydande anledning till att England lyckats ta sig till sin första mästerskapsfinal på 55 år är förstås att de börjat släppa detta perspektiv. I Simon Kupers episka verk Football against the enemy beskriver han två typer av engelska spelare under 1900-talet.  

Det handlar om den brittiska spelarprofilen (tänk mittbacken Tony Adams) eller den kontinentala typen, som geniet Glenn Hoddle eller Liam Brady som gick till Juventus – låt gå att den senare är irländare. Distinktionen mellan dessa handlar inte bara om spelstil, utan också om viljan att vidga sina vyer för att utvecklas. Brady gjorde just det och spelade sju år i Italien, efter att ha varit 70-talets kung i Arsenal.  

I dagens engelska landslag ser jag en majoritet av spelarna som kontinentala snarare än brittiska. Mittfältaren Kalvin Phillips sprang runt på The Championship-planer för ett år sedan – och ska starta i en EM-final ikväll. Den utvecklingen hade inte varit möjlig eller naturlig utan påverkan från en utländsk tränare som Marcelo Bielsa i klubblaget Leeds United. 

Det är ingen överdrift att påstå att England kan tacka Bielsa och Manchester Citys Pep Guardiola för deras del i att landslaget gått till EM-final. Italien å andra sidan saknar idag en klassisk bomber, en målskytt att lita på i alla lägen, utan når framgång med en handfull spelare runt 1,70 meter som gör sin tolkning av det nya italienska.  

I takt med att Serie A tappade mot La Liga och Premier League sökte sig de bästa tränarna utanför Italien. Claudio Ranieri, Antonio Conte, Carlo Ancelotti, och även José Mourinho, vann titlar i England och kunde sprida ny kunskap därifrån, väl tillbaka på italiensk mark.  

Hos Gli Azzurri är genombrottsspelaren Manuel Locatelli det bästa exemplet på vilka nya spelartyper Italien får fram idag. Han är varken en regista eller bollvinnare på mitten, utan har snarare en rätt brittisk stil med sin tempostyrka och fysiska närvaro. 

Semifinalen mot Spanien visade att Italien är underlägset originalet när det gäller att behålla bollen inom laget och hitta passningsvägar. Men den italienska listen gav laget ändå en finalplats till slut.

Mot England får de möta en motståndare som satt säkerheten först under mästerskapet. De har inte släppt något mål från öppet spel och på ett moget sätt växt in i turneringen likt ett italienskt landslag under 1900-talet.  

Blir det förbundskaptenen Gareth Southgate som sluter cirkeln med ett EM-guld ikväll, 25 år efter att han missade en straff på samma spelplats i EM-semifinalen mot Tyskland? Eller blir det Sampdoria-ikonerna Roberto Mancini och Gianluca Vialli på den andra tränarbänken? 

Den jämngamla anfallsduon anlände båda till Sampdoria 1984, från separata delar av Italien och vitt skilda bakgrunder. Mancini växte upp i ett katolskt hem på östkustens Jesi; Vialli i en godsmiljö i norra Italien. Tillsammans vann “måltvillingarna” nästan allt i Sampdoria: Serie A, Coppa Italia, och Cupvinnarcupen.  

Men inte den största titeln av de alla. Ronald Koemans förlängningsfrispark för Barcelona avgjorde Europacupfinalen 1991-92 på gamla Wembley. Den blev också Mancinis och Viallis sista match tillsammans i Sampdoria. 

Nu är de återförenade för att ge en Wembley-final ett andra försök. Vialli besegrade cancern efter 17 månaders kamp och verkar som chefsdelegat hos de azurblå. Mancini skulle vid en triumf vinna över alla karriärens tvivlare och kliva upp bland världsfotbollens riktigt stora tränare idag.  

Jag har nog aldrig sett fram emot en mästerskapsfinal lika mycket som inför England-Italien. Den där de två utländska fotbollskulturer jag haft allra mest utbyte av ställs mot varandra, som klimax på ett EM som tillfört hopp på ett sätt som jag inte trodde var möjligt för två månader sedan. Rome eller home – oavsett vad har fotbollen segrat när den sista sparken tas i London ikväll.