Hedersamma förluster svider alltid extra

Anders Christiansen utnyttjade den precisa framspelningen från Markus Rosenberg och skickade in bollen bakom Kepa Arizzabalaga och läktarjublet fick Stadion att återigen leva upp. Tyvärr var det bara reducering till 1-2 sent i en match där Malmö FF gjort en stark insats.

En hedersam förlust hette det förr i tiden. Finns det något värre? För det är klart att det irriterar att göra en imponerande match med tanke på årstiden för ett svenskt klubblag och så brister det i ett par lägen och så ligger bollen bakom Johan Dahlin i MFF-målet.

Värst var Chelseas ledningsmål som kom ur ingenting efter en halvtimmes spel och där MFF-försvaret som tidigare varit med på allt plötsligt släppte guarden. Inlägget från Pedro hittade fram till Ross Barkley när Lasse Nielsen försökte rensa med en spektakulär volley. Barkley gjorde inget misstag utan rakade in 0-1.

Uppbackad av sin mäktiga publik – det var riktigt drag på Stadion i princip hela vägen – så reste sig Malmö FF trots den smällen och skapade tryck i flera sekvenser efter det. Imponerande tryck kring Chelseas mål. Men det var en sådan kväll där bollen tog på en motståndare och styrdes bort från målet eller där avslutet inte höll tillräckligt hög klass.

Visst, det går att peka på en del svaga passningar men på det stora hela var Malmö rätt starkt defensivt och agerade oftast koordinerat i presspelet. Att sedan det brast framåt var nog ganska väntat, men då hade det krävts att MFF hade hållit nollan för att ge riktigt hopp alternativt nått kryss.

Efter pausen tog Malmö vid och fortsatte kliva framåt och skapade nya perioder av belägring av Premier League-lagets straffområde. Tyvärr för MFF så ville det sig inte. Bollen studsade fel eller gick utanför och det var väl en spegling av att laget inte spelat en tävlingsmatch på ett par månader.

Och ur nästan ingenting efter en knapp timme så tog sig Chelsea fram i ett läge där William gjorde vad han ville på MFF:s högerkant och till slut hittade brassen in med en boll till Giroud som klackade in 0-2. Det kändes som om Premier League-ässen lät MFF-spelarna blotta sig och sedan satte man in stöten.

Efter det var det som om luften gick ur hemmalaget och att uppförsbacken blev väldigt mycket brantare. När Maurizio Sarri började byta in Eden Hazard och N’Golo Kanté var det som om Chelsea-tränaren ville döda matchen. Man började dominera mer och ett ytterligare mål kändes troligt.

Ett tredje mål för London-laget hade inneburit att det hade känts helt avgjort inför returen på Stamford Bridge om en veckan, men även om man skapade lägen blev det inget mål. Johan Dahlin var med och återigen klickade försvaret och när det blev öppningar fanns ingen skärpa i Chelsea.

Under den perioden gjorde även MFF-tränaren Uwe Rösler ett par skiften och slängde in Carlos Strandberg och Oscar Lewicki istället för Marcus Antonsson och Arnor Ingvi Traustasson. Malmö orkade lite mer men effekten på spelet dröjde även det blev lite mer mod och vilja i MFF. Strandberg var sedan inblandad i förspelet till reduceringen där Rosenberg var skarp när han väl fick passningsläget.

Även Christiansen var synnerligen kall när han blev fri och gav MFF lite hopp. Det är förvisso ett minimalt MFF-hopp, man måste trots allt både vinna matchen och göra två mål för att minst nå en förlängning. Då är det givet att det grämer att matchplanen satt och försvarsspelet fungerade men att matchen förlorades.