RENNES. Trots en tuff start visade Sverige att det var nu Tyskland skulle få stryk. En imponerande taktisk triumf. Om Gerhardssons landslag fortsätter att växla upp är VM-guldet ingen omöjlighet.
När Lina Magull skickade in 1-0 till Tyskland efter ett svenskt bolltapp hade det gått en dryg kvart. Många svenskar tänkte nog då som Caroline Seger som varit med och förlorat många gånger mot det tyska landslaget: “Here we go again”. Ja, det har ju blivit några tunga torskar sedan senaste segern 1995 och det är lätt att dras ner av ett sådant mål.
Även om vi inför matchen ältat den tyska resultatraden med tio raka segrar följt av kryss så hade de nya tyska spelarna talat om att den inte betydde något. De skulle istället skriva sin egen historia. Vilket de också gjorde men det var nog inte den historien som de hade tänkt sig. Trots det tidiga ledningsmålet.
Ovanpå det tyska 1-0 målet hade inledningen av matchen varit stökig ur svenskt perspektiv. Vi fick se lagkapten Seger bli tunnlad några gånger och Nilla Fischer blev satt under tryck och hade problem. Känslan då var att det kunde bli en tung svensk kväll i hettan i Rennes var rätt stark. Även om Sofia Jakobsson lyckades ta sig igenom så var Almuth Schult med och räddade med en fotparad.
Därför var det en svensk befrielse när Linda Sembrant hittade Jakobsson med en djupledslöping. Den kontraktslösa anfallaren var stark i löpningen och kall i avslutet och ordnade 1-1 några minuter efter underläget. Sprinten till bänken för att fira med Gerhardsson och spelarna där säger en del om laget.
Målet signalerade att Sverige visst kunde mot Tyskland. Därefter genomförde man en matchplan som egentligen inte släppte till mycket bakåt. Snarare skapade man svenska målchanser. Den tyska frejdigheten och rörligheten som under första kvarten rev upp revor i det svenska försvaret kom av sig.
Istället var det ett stenhårt jobbande Sverige som hela tiden höll koll på motståndet. Hjälpte varandra i att täcka. Att de klarade att jobba så hårt i hettan var imponerade i sig, än mer imponerande var att man ofta hade kyla nog att försöka straffa Tyskland. Det gav både bra skottlägen och nickar.
Att Tysklands förbundskapten Martina Voss-Tecklenburg var frustrerad efter den första halvleken var uppenbart när hon skickade in tidigare skadade Dzsenifer Marozsán direkt efter pausen. Allt för att försöka få fart på offensiven. Så här i efterhand kan man säga att det inte fungerade, Lyon-stjärnan var förvånansvärt anonym.
Stina Blackstenius kunde och borde kanske gett Sverige ledningen redan före paus, men det dröjde några minuter in i andra halvlek. Återigen var det Jakobsson som var involverad och slog in ett inlägg som Fridolina Rolfö nickade och sedan högg Blackstenius på returen som Schult i det tyska målet släppte. 2-1 och spöket Tyskland var i gungning.
Även om man vaskade fram två bra chanser på slutet, Hedvig Lindahl var lite svajig, så kändes det aldrig riktigt farligt framför det svenska målet. Jag väntade hela tiden på att anstormningen skulle komma. Att Sverige skulle tryckas ner i knät på sin målvakt och man skulle behöva be till högre makter för att hålla undan.
Men Tyskland var inte Tyskland. Det hände förhållandevis lite. Sverige hade koll oavsett vad som skedde. När Nilla Fischer fick kliva av på grund av kramp med en knapp halvtimme kvar gled Amanda Ilestedt sömlöst in och löste försvarsjobbet ihop med Sembrant. Även Nathalie Björn gjorde ett starkt inhopp.
Det var en sådan kväll där alla från Inger Bengtsson på SvFF-kansliet till Blackstenius på topp bidrog till att det svenska LAGET stod för en bragd. Inger Bengtsson har nog gått i pension men Tommy Söderberg lyfte alltid henne när han ville förstärka bilden av laget bakom laget. Och att det krävdes om Sverige skulle lyckas.
På onsdag väntar Nederländerna i semifinal i Lyon. Peter Gerhardsson lovar att ingen i hans landslag är det minst nöjd trots att man överträffat både förhoppningar och förväntningar. Och det är klart att det är ett möjligt motstånd för Sverige även om man var chanslöst i EM för två år sedan. Man imponerade inte heller mot Italien.
Ett svenskt bakslag är att Fridolina Rolfö är avstängd. Sveriges klart bästa spelare mot Tyskland och under VM. Wolfsburgs ledning måste ju sitta och njuta framför tv-apparaterna med tanke på att hon ansluter till laget efter sommaren. Rolfö besitter en fin kombination av löpkapacitet, spelsinne och teknik. Lina Hurtig lär ersätta henne på onsdag och hon är en Rolfö light så det bör bära.
Det är 35 år sedan Sverige vann den enda titel man tagit, EM-guldet 1984. Efter det har man förlorat finaler i EM, i VM och i OS och alltid mot Tyskland. Nu är dags att jaga det där guldet. Givetvis är det långt kvar men Gerhardsson har hela tiden talat om att han vill vinna sista matchen och den spelas på söndag om en vecka. Ta sikte på den.
***
Den svenska OS-platsen i Tokyo är en fin bonus i detta VM. Inte bara för att det blir mästerskapsdrag kring Sverige även nästa sommar och att en del veteraner som Caroline Seger och Hedvig Lindahl kör vidare. Utan för att det är i mästerskap man växer som lag och som spelare och unga svenska talanger får viktig erfarenhet. Dessutom finns ett OS-silver att försvara och därmed lever den svenska sviten vidare, att ha spelat varenda OS på damsidan.
***
Peter Gerhardsson hymlade inte om att han längtar efter ett hotell med luftkonditionering. Förbundskaptenen hade levt med en fläkt som knappt gav något.
***
Sverige påminner om Finlands hockeylag från VM. Det underbara med idrott där allt är möjligt.
***
Alla till Lyon vill man ju se. Tyvärr verkar det oerhört svårt att finna boende och även resor till staden som har bägge semifinalerna och finalen. Men det kanske bokas av för fullt från både franska och tyska fans?
***
Tätt över 25 000 åskådare på läktarna i Rennes vilket är en fin siffra och det var dessutom rätt bra stämning kring de svenska fansen. Därmed har Sverige fått VM-värdig inramning i ett gäng matcher.