För tre veckor sedan skickade Blåvitts klubbdirektör Max Markusson ut ett öppet brev med ett uttalat förtroende för Poya Asbaghi. I dag fick tränaren sparken. Var ligger egentligen ansvaret för klubbens kris?
Under torsdagen kallade IFK Göteborg till presskonferens för att sparka Poya Asbaghi. Tränaren fick gå efter en säsong som innehållit en cuptitel och avancemang till Europa men även svaga allsvenska resultat som tryckt ner klubben i tabellen.
Kanske inte konstigt att Blåvitt agerar. Inte en seger sedan mötet med bottenkollegan AIK i början av juli. Därefter fyra förluster och nio oavgjorda vilket placerat klubben på en tolfte plats. En poäng ovan kvalplatsen och tre från nerflyttning.
Spelmässigt är de positiva vindarna från 2019 då klubben gjorde en stark vår och sommar helt borta. Och det trots att man fyllt på med spelare under resans gång. Man har haft svårt att både freda sitt eget mål och dessutom skicka in mål framåt. Då blir det inte många poäng.
Klart att sparka tränaren är det enklaste draget. Då får man till en förändring och marken under Poya Asbaghi har varit skör under hela resan. Hösten 2018 var det diskussioner om att kicka honom, men det slutade med att han istället fick “hjälp” av tidigare Blåvitt-profiler i form av Jonas Olsson, Hjalmar Jonsson och Hannes Stiller samt ändrade till ett rakare spel.
Inför säsongen 2019 tog Blåvitt-ledningen in Soccer Services och Ferran Sibila som var en stark kraft i GIF Sundsvall. Under fjolåret fick han och Poya Asbaghi plötsligt fart på klubben även om det svajade i början med en förlust mot AFC Eskilstuna i premiären.
Förhoppningen var att 2020 skulle bli ännu ett steg mot en återkomst till att vara ett topplag. Klart att skadan på Robin Söder var synnerligen olycklig men spelmässigt har det inte lyckats. För tamt i straffområden och ingen riktig spets på spelarna och spelet heller. Något som sätter sig på självförtroendet.
Trots att man laddat på med Jakob Johansson och sedermera Pontus Wernbloom ovanpå en del av de vassa värvningarna förra hösten (Aeish och Sana) så står man och stampar. Det är inte särskilt långsökt att tänka sig att finansiärerna bakom Wernbloom och Johansson velat få mer “bang for the buck”. Att de bett om ett tränarskifte.
Då åker Asbaghi. Fast man måste undra var ansvaret ligger? Klubbdirektören Max Markusson och de två sportcheferna Pontus Farnerud och Kennet Andersson har ju hållit i riktningen och Poya Asbaghi har knappast varit den som bestämt allt. Även om tränaren nu skickas ut.
Att Markusson för tre veckor skickade ut ett öppet brev till stöd för Asbaghi är trots allt rätt udda. Det är mest sådant man läser om i klubbar i utlandet där det finns förtroende och långsiktighet ena dagen, och en spark nästa dag.
“Tror vi kollektivt på vår idé? Tror vi på Poya På vår trupp? Och på alla de som jobbar runt laget varje dag? Svaret på alla dessa frågor är idag entydigt: Ja!”, skrev Markusson i brevet och fortsatte:
“Förtroendet är ömsesidigt och kollektivt. Alla inser allvaret och vi bedömer vid detta tillfälle att IFK Göteborg har de sportsliga kvalitéer och de kunskaper som krävs för att bli effektivare i de avgörande lägena.”
Markusson var trots resultaten positiv till spelet på plan.
“Även om vi är inne i en förändringsprocess innebär detta att vi har behövt ställa oss själva ett antal tuffa frågor och vara beredda att ta ett ansvar för situationen genom att agera – på fakta.”
“Vi ser ett tryggare och mer spelskickligt IFK Göteborg idag och trots olycklig rotation på spelare så presterar vi bra – förutom fullt ut i de båda straffområdena.”
Det visade sig hålla i 22 dagar och under en period där klubben kryssade tre bortamatcher (Kalmar, Djurgården och Mjällby) och förlorade en hemmamatch (IFK Norrköping). Man undrar vilket ansvar Markusson, Andersson och Farnerud känner?
Och i efterhand, den typen av brev ska man inte skriva om man inte är beredd att hålla kursen. För det blir konstigt att tro som fan på en tränare för några veckor sedan och därefter släppa som en het potatis. Trovärdigheten svajar till när det gäller klubbledningen.
Poya Asbaghi säger i Aftonbladet att han för bara några dagar sedan hade ett möte med Markusson och Andersson och fick nya signaler om stödet för hans arbete. Sedan händer det här. Misstankarna om att finansiärer som legat bakom värvningar gått in och ändrat kursen minskar inte direkt.
Nu vill klubben att Sibila ska fortsätta. Vilket borde lösa sig sett till att han är konsult och anställd av det anlitade spanska bolaget. Dessutom ska man ha in en ny tränare i tid till matchen mot Hammarby om en vecka. Vilket tyder på att man har krattat för ett tränarskifte.
Blåvitt är givetvis en attraktiv klubb men en trupp som är bättre än tabellplaceringen. Det lär inte saknas intresserade och som alltid är det vinnaren som skriver historien. Om man nu får fart på klubben så tillskrivs det givetvis den nye tränaren. Så bittert är det för Asbaghi.
Samtidigt hade jag som ny tränare haft en del krav på en klubbledningen som agerat likt Blåvitts på sistone. Blir spännande att följa vem som sätter på sig tränaroverallen. Jörgen Lennartsson är ledig. Även Joel Cedergren som jobbade med Ferran. Sven-Göran Eriksson? Eller tittar man mer nordiskt?