Maktens män är inte alltid intresserade av demokrati

Inte sällan slår många i fotbolls-Sverige sig på bröstet och pekar på föreningsdemokratin. Något som särskiljer svensk fotboll från många andra länder. Här styr medlemmarna föreningar och förbund och ser till att allt går rätt till. En vacker bild.

Verkligheten är tyvärr inte alltid sådan. Även om jag förväntade mig hårda tag kring kampen om att bli ordförande i Svensk Elitfotboll efter att Jens T Andersson valt att utmana Ove Sjöblom så har verkligheten överträffat min fantasi. Och då är jag rätt cynisk när det gäller den här typen av processer.

Tänk att man några veckor innan valet helt enkelt ändrade på arvoderingen, vilket Fotbollskanalen avslöjade i fredags. Man gick från det Lars-Christer Olsson krävde när han blev ordförande, ett basbelopp i månaden, till en fjärdedels basbelopp. Något som bara slår mot en kandidat: Jens T Andersson, som saknar uppdrag just nu.

Ja, herregud. Om man hade velat ha någon trovärdighet i det skiftet av arvode så skulle man ha presenterat det i samband med att valberedningen samtidigt drog fram Sirius ordförande Ove Sjöblom som kandidat. Men det skedde inte, utan det hände först när advokat Sjöblom var under tryck av Andersson.

Svensk fotboll är mer än spelet på plan. Fotbollskanalen har i en rad artiklar skildrat den maktkamp som pågår om svensk klubbfotbolls viktigaste poster. Det handlar om rollen som ordförande i Svensk Elitfotboll i tre år vilket även ger en plats i fotbollsförbundets styrelse. En nyckelposition med mycket makt.

Läs mer: Avslöjar: Öppen kamp om att bli Sef-bas – tidigare AIK-vd in i valet

Läs mer: Avslöjar: Allsvensk klubbordförande förslag att ersätta Olsson och bli ny Sef-ordförande

Läs mer: Storklubbar frågade Jonas Eriksson om att bli Sef-bas – fick nobben

Har skrivit en del krönikor i ämnet. Om den unika möjligheten att stöpa om svensk fotboll då det är flera skiften. Om att Jonas Eriksson hade varit min man. Och om att vinnaren av den pågående kampen kan komma att forma svensk fotboll.

Valberedningen tog under ledning av Leif Lindstrand – Gefles förre ordförande som avgick från klubben 2015 – fram Ove Sjöblom som kandidat. När han presenterades i november som kandidat så landade inte det väl hos en del klubbar som försökte få ex-domaren Jonas Eriksson att ställa upp, men han nobbade.

Ove Sjöblom såg ut att väljas som Sef-bas men gjorde en så blek figur på ett medlemsmöte i januari. Då började telefonerna gå varma och tillräckligt många ringde Jens T Andersson som var en av flera personer som tillfrågats av klubbar under hösten, och han nappade på att ställa upp i valet.

Utan att veta vem av Sjöblom och Andersson som är bäst så gillar jag tanken på en öppnare valkampanj. Trots allt är detta en av svensk fotbolls viktigaste frågor just nu. Den som tar över Sef kan påverka allt från polisdiskussioner om villkorstrappan till avsparkstider när man pratar med tv-bolag.

Något hände i helgen, enligt mina uppgiftslämnare i Sef-klubbarna, och plötsligt fick Ova Sjöblom öppen hjälp av Sef-ledningen. Först kunde den avgående Sirius-basen mejla ut sina visioner till de 32 medlemsklubbarna. Klart att han behöver räta upp sin kandidatur efter medlemsmötet i januari.

Sedan kom brottet mot den svenska fotbollstraditionen. Under tisdagen skickade avgående ordförande Lars-Christer Olsson ett långt brev till alla röstande medlemmar. Han tog tydligt tog ställning för Ove Sjöblom. Ja, det var inte Lars-Christer själv som skickade det, utan Sef:s Fredrik Åberg som vidarebefordrade brevet som är långt från den praxis som gäller i svensk idrott.

När maktspelaren Lars-Åke Lagrell 2012 skulle kliva av som SvFF-ordförande var han tydlig med att han utåt inte uttalade sig om vem som skulle ersätta honom. “Valberedningens arbete ska bedrivas utan att någon utomstående ska lägga sig i det. Och jag har som sagt inga synpunkter. Det lämnar jag till valberedningen.” Sedan kanske Lagrell drog i en del trådar, men han lade inte all kraft i ett mejl.

Svensk idrottsrörelse har en tradition där föreningsdemokratin bygger på en valberedning och en fri rätt till nominering av kandidater. Att då en avgående ordförande dryga två veckor lägger all sin tyngd bakom Ove Sjöblom överraskar. Det är öppet och tydligt maktspråk. Samtidigt en signal om nervositet om vem som ska vinna.

Det är även en aning fascinerande att Olsson dels hyllar valberedningens jobb, en valberedning som inte hade koll på att Rose-Marie Frebran suttit tolv år i styrelsen och inte skulle nominerats igen, dels skriver om att ordförandens uppdrag ändrats. Det går att läsa in i det stycket att Lars-Christer Olsson ger tummen upp till sänkt arvode när han lämnar.

Lars-Christer Olsson är även kritisk mot klubbarna när han går igenom valberedningens arbete. Det var trögt med nomineringen av kandidater och där plussar Olsson för Leif Lindstrands aktiva arbete för att söka lämpliga kandidater till de många roller som man ska besätta.

Ovanpå brevet från Olsson så har valberedningen under onsdagen bjudit in de 32 röstande Sef-klubbarna till ett möte. Där ska valberedningen lägga ut texten kring sina nomineringar och framför allt Sjöblom. I ryggen har Leif Lindstrand ett långt brev från Lars-Christer Olsson, som med rätta är hyllad i svensk klubbfotboll, och det väger givetvis tungt.

Om det är vackert? Nej, verkligen inte. Ove Sjöblom och de som vill se honom vald bryr sig inte direkt. De vet att om han bara blir vald 19 mars så kommer det att lägga sig. Då sitter Sjöblom i tre år framåt och blir i ett klubbslag svensk fotbolls tyngste makthavare. Samtidigt vet han också vem som satte honom på positionen.

Det är ofta så det går till. De som vaskar fram en kandidat till en post vet att de kan kräva tillbaka en del tjänster. Om Jens T Andersson skulle vinna hade valberedningen och de som styr herrarna i den ingen koll på vad som skulle ske. Han skulle vara ett mer oskrivet kort i Svensk Elitfotboll. Osäkerhet vill man motarbeta och nu har några tagit fram Sjöblom.

Det är så det också kan fungera i föreningsdemokrati. Jag vet verkligen inte vem som blir bästa efterträdare till Lars-Christer Olsson. Samtidigt kan jag bara önska att bägge kandidaterna fick samma möjlighet att kunna mätas mot varandra i ett val om att leda svensk fotboll. Det är tydligt att så inte fallet.

Det är säkert inte många som minns hur det var när Lars-Christer Olsson och Karl-Erik Nilsson utkämpade en kamp om att efterträda Lars-Åke Lagrell. Då var det också en del maktmän som drog i trådar som innebar att Olsson inte fick chansen att träffa distrikten i Svealand och Götaland.

Han blockerades helt enkelt. Inte vackert men effektivt för dem som backade upp Karl-Erik Nilsson. Innan det blev val så hoppade Lars-Christer Olsson och han var tydlig några år efter att han själv blivit bortdribblad: “Det var ett lågvattenmärke i svensk fotbolls historia om man talar om de demokratiska processerna.”

Var svensk fotboll befinner sig nu låter jag andra bedöma, men för mig är det tydligt att bara för att man gärna använder ordet demokrati så betyder det inte att man agerar demokratiskt. Nu är jag inte medlem med rösträtt, men om jag var det hade jag varit förbannad över att så tydligt bli vallad in i röstbåset.