Zlatan Ibrahimovic är tillbaka i landslaget. Hur man än vänder och vrider på det så är det en sensationell comeback. Inte minst efter att Zlatan flera gånger ifrågasatt Janne Andersson och bland annat anklagat förbundskaptenen för att ta ut sitt landslag efter spelares ursprung. Även om det byggde på felaktiga uppgifter har Zlatan inte backat.
Men då är då och nu är nu. Efter att Zlatan i november i en Guldbollen-intervju med Aftonbladet (som tidningen får som prisutdelare) visade intresse för att vara med i landslaget igen så åkte förbundskapten Andersson omedelbart till Milano. Där träffades de två i enrum och redde ut eventuella oklarheter dem emellan.
Stort ledarskap av Andersson att svälja kritiken och att vara öppen för att Zlatan-comeback. Uppenbarligen känner Zlatan ett sug att få till ett bättre avslut i landslaget än det blev 2016, då Sverige åkte ut efter gruppspelet i EM i Frankrike. Faktum är att Sveriges bästa mästerskap med Zlatan var EM 2004 och VM 2006 då man gick vidare från gruppspelet, men EM 2008, EM 2012 och EM 2016 tog slut i gruppspelen och man bommade VM 2010 och VM 2014.
Nu ligger ett EM framför landslaget. Sportsligt är det ingen diskussion. Zlatan har sedan återkomsten till Italien och AC Milan i januari 2020 visat att han trots att han närmar sig 40 år är den vassaste svenska anfallaren. Totalt har han stått för 27 mål och 7 assist på 41 tävlingsmatcher och 3 021 spelade minuter. Över en poäng i snitt per match.
Lägg till att han ryckt upp Milan från att ha legat på nedre halvan i serie A när han kom till att åter bli ett topplag i Serie A. Även om klubben inte orkat hålla emot på slutet när Inter skapat en lucka så är den forna storlaget kvar i toppen och har stor möjlighet att i höst spela Champions League för första gången på åtta år.
Enda oron är väl skadorna som stört Zlatan under säsongen. Under en period missade han åtta serie A-matcher och tre i Europa League i vintras efter skadeproblem. Han har nya problem nu och är möjligen tillbaka i Europa League mot Manchester United på torsdag, men har missat tre serie A-matcher och en i Europa League efter att ha klivit av i förlusten mot Roma i slutet av februari.
Spelmässigt lär Janne Andersson få skruva en aning på landslagets idé när Zlatan kliver in i laget. Hans rörlighet har gått ner en aning och de offensiva spelarna har under förbundskapten Andersson behövt ta ett stort defensivt ansvar. Något man givetvis kan parera med hur man formerar laget och där någon får utökat ansvar att täcka upp.
Kanske är Zlatan inte heller given från start om man möter Spanien där det är andra försvarskrav på anfallarna? Annat mot Slovakien och Polen. Eller om det inte blir 90 minuter i varje match. Sverige spelar tre matcher ganska tätt i EM (14, 18 och 23 juni) och mellan match ett och två är det dryga tre dygn och man ska resa från Bilbao till Dublin.
Zlatans comeback förvandlar Sverige till ett av EM:s hetaste lag. Plötsligt är man en outsider att kunna gå riktigt långt plus att det mediala intresset internationellt sett lär rusa (bara det att utländska journalister ställde frågor på tisdagens presskonferens). Milan-spelaren kan bli den äldsta utespelaren i EM (målvakten Gabor Kiralys 40 år och 86 dagar slår han inte) och den äldsta målskytten om han spelar och dessutom gör mål. Onekligen häftigt.
För min arbetsgivare (TV4, C More och Fotbollskanalen) är det naturligtvis kanon med Zlatan i EM precis som för SVT. Tänk det stora intresset för ett mästerskap med Sverige med och lägg på en möjlig comeback för Zlatan. Så det är väl bara att jubla med och inte överhuvudtaget nämna något annat? Nej, självklart inte, och jag lär bli påmind.
Dagen hann knappt börja innan Frank Rizzo som jobbat som fysioterpeut för Bodö/Glimt och även som konsult för det svenska längdlandslaget på senare år twittrade till mig: “Hmm.. tänk att den deppiga tystnadskulturen och Ja-sägare kommer att bli en verklighet när @Ibra_official gör comeback i landslaget @oloflundh – Vad skall vi ta oss till?”
Även om jag inser att Rizzo knappast läst min bok Landslaget enligt Lundh från i höstas så är det givetvis en väntad fråga när Zlatan gör comeback i landslaget. Jag börjar mitt svar på frågan med att ta avstamp i vad Kim Källström och Albin Ekdal sa i sina respektive sommarprogram i P1 från 2016 och 2020:
Källström: “Ju bättre du är på att spela, desto mer har du att säga till om. I landslaget hade vi Zlatan. Den kanske bästa svenska fotbollsspelaren genom alla tider. Han bestämde över sig själv, laget, ledarna och förbundet. Han kan maktens spel. Han är en mästare i omklädningsrummet och på träningarna. Ville jag föreslå en ny hörnvariant var det honom man frågade.”
Ekdal: “Efteråt har jag funderat. Kanske var det så att många i landslaget inte klarade av att hantera Zlatans krav på sina medspelare. Hans gestikulerande och vassa kommentarer sänkte vissa spelares självförtroende, det har jag sett många gånger. Det gynnar sällan laget i slutändan. Förmodligen var det många som inte kunde tackla hans enorma vinnarskalle och temperament, som trots allt tagit honom till världens bästa klubbar och gjort honom till Sveriges bästa spelare genom tiderna.”
Att inte tro att Zlatan hade en påverkan kring mer än spelet på plan vore naivt. När Erik Hamrén 2009 tog över landslaget så stod Zlatan på topp som Barcelona-spelare och dessutom hade Henrik Larsson, Fredrik Ljungberg och en del andra tongivande spelare försvunnit. Inte konstigt att mycket kretsade kring Zlatan med en massa följder och det var verkligen inte bara en persons ansvar.
I dag är läget annorlunda då landslaget har en ny chef i form av Stefan Pettersson och en ny förbundskapten i form av Janne Andersson. Lägg till att landslaget är ett annat med en del nya spelare med starka positioner och där man uppnått resultat under tiden Zlatan varit borta vilket givetvis ger ett självförtroende.
Sedan är Zlatan en annan person. Alla förändras med tiden vilket naturligtvis även gäller honom. Ovanpå det är det ett unikt tillfälle att verkligen åstadkomma något i EM och då måste man kriga ihop och det är inte för flera år som det var tidigare. Allt ovan gör att grogrunden är en helt annan än 2009 när Zlatan återvänder till Scandic Park Hotell.
Vet givetvis att fler än Rizzo kommer ifrågasätta, men för mig var boken och dess skildring journalistik och den innehöll betydligt mer än Zlatan och landslaget. Det går givetvis bra att bagatellisera tystnadskultur och ja-sägare, vi har alla rätt till vår syn. Men det är en verklighet inom fotbollen och syns på fler ställen än kring A-landslaget, där det funnits och finns, men även kring andra arbetsplatser och måste kunna belysas.
Det lilla jag vet om längdlandslaget är att det stormat de senaste åren med folk som fått sluta och där det varit locket på. Som när Jonas Peterson fick gå efter fem månader som landslagschef häromåret eller när åkare uttalat sig om vallarna. Sedan upplever säkert alla involverade det hela olika, precis som i en mästerskapstrupp i fotboll med 23 spelare och lika många ledare.
För egen del är jag trött på etiketterna som klistras på mig om att jag skulle känna på ett eller på annat sätt kring Zlatan. Jag har oftast hyllat honom som spelare och har garanterat skrivit mer positivt än negativt, men det betyder inte att man ska svälja allt annat. Det är fortsatt fascinerande hur svårt det är att klara av att hålla två tankar i huvudet samtidigt.
Zlatan är överlägset Sveriges genom tidernas bästa spelare och håller fortfarande den högsta nivån som speglade att han fick Guldbollen för tolfte gången i höstas. Det är inget att egentligen diskutera, och självklart platsar han i en svensk startelva, och sedan handlar det om vad som är taktiskt riktigt för att få ut max av honom och landslaget under ett mästerskap som ska vara länge.
Däremot var det han själv som slutade i landslaget 2016 och var med i en förinspelad reklamfilm för Volvo där han hängde upp tröjan i Rosengård. Efter det kommunicerade han till Janne Andersson att landslaget var avslutat. Förutom alla gånger han sa i intervjuer att landslaget var avslutat för hans del så kollade man från fotbollsförbundet våren 2018. Då gick det ut ett pressmeddelande från förbundet om att Zlatan höll fast vid sitt nej till landslaget från sommaren 2016.
Därför var det inget konstigt att Janne Andersson sköt över ansvaret till Zlatan. Spelaren fick själv meddela tillgänglighet. Det är knappast någon hemlighet att Janne Andersson stått för ett annat ledarskap som byggt ett annat kollektiv: ”Om vi var ett lag med en stjärna med några medspelare 2016, så reste vi som en tajt grupp två år senare till VM i Ryssland“, som Albin Ekdal sammanfattade i sitt noga kurerade sommarprat.
När Zlatan till slut öppnade dörren till landslaget så undersökte förbundskaptenen det omedelbart via en träff i Milano. De har haft regelbunden kontakt därefter och nu är vi här. Åter är Zlatan Ibrahimovic uttagen i Sveriges landslag och sällan har väl en landslagssamling känts så intressant som kommande VM-kval.
Och VM-kval? VM i Qatar är bara 20 månader bort. Är det omöjligt att tänka sig att Zlatan hoppas att köra på med Sverige med hopp om VM november 2022 parallellt med en säsong till i Milan, innan han avrundar med ett halvår i Hammarby. Borde vara en smal sak för Gud, eller Benjamin Button som han också kallar sig.