GÖTEBORG. Marcus Berg brände en bra målchans. Han är inte den förste och inte det siste. Det sorgliga är att hatet fått plattformar, når fram och gör alla sämre.
Sverige krigar sig till en poäng borta mot Spanien i EM-premiären efter 0-0. Utifrån spelartrupper och yttre förutsättningar är det en stark poäng, men det var en insats som väckte mycket känslor. Och mestadels negativa sådana som förekom i både traditionella och sociala medier.
Klart att det måste gå att ifrågasätta om det är så Sverige ska spela? Var det rätt taktik? Valde Janne Andersson bästa startelvan? Varför tog han av Alexander Isak som skapade Sveriges två bästa chanser? Är det här utvecklande för svensk fotboll? Ni kan säkert fylla på med frågor.
Den sportsliga diskussionen är given och där är åsikterna delade. I min mejlkorg är många arga och kallar den svenska insatsen pinsam och en del går så långt att de aldrig vill förlåta Janne Andersson. En del uttrycker att de skäms över Sveriges insats. Trots en poäng borta mot Spanien och ett avancemang fortsatt möjligt.
Ja, ni fattar, det är fotboll och då kommer känslor in i diskussionen och det finns sällan ett facit, men det får man leva med. Det kan ibland vara svårt att balansera engagemanget och passionen och tyvärr kokar det över när folk blir besvikna.
Framsidan av det engagemanget är att i framgång så de flesta positiva och påhejande. Euforin som ett landslag kan utlösa i Sverige är häftig och det är få förunnat att få vara en del av det. Sedan måste spelare och ledare klara av att hålla avstånd till ytterligheterna i både positiv och negativ form.
För det är viktigt att poängtera att det även delas en massa stöd, kärlek och pepp till spelare, ledare och landslag. Något som kan ge energi precis det negativa tar på en. Tyvärr är väl människan ofta funtad så att negativ kritik fastnar lättare än något positivt. Vilket knappast gör en spelare bättre.
Det är i det perspektivet fascinerande att Janne Andersson och Marcus Berg behöver köra en presskonferens dagen efter EM-premiären och det mesta kretsar kring hatet mot anfallaren. Visst, han missade men det var andra svenska spelare som gjorde missar och även spanska.
Marcus Berg vet givetvis om att han borde gett Sverige ledningen. Precis som att Spaniens Alvaro Morata vet att han skulle utnyttjat sitt friläge. De gjorde sitt bästa, men missade. Under matchen i Sevilla var Alexander Isak glödhet men de som såg honom i höstas vet att han skapade mängder av chanser men inte fick in bollen. Sådan är fotbollen.
Tyvärr är öppet hat en del av fotbollen som inte borde vara accepterad, men där det inte går att hålla sig undan. De tekniska framstegen har gjort att sociala medier gett alla en plattform att uttrycka sina mer eller mindre genomtänkta åsikter och dessutom nå fram med dem till de berörda.
Efter Sveriges match mot Spanien var jag inne och läste på Marcus Bergs instagram. Kommentar efter kommentar som spydde ut hat och kränkte honom. Tyvärr är det inte förvånande, men det är givetvis åt helvete att det får ske. Som om det skulle göra honom bättre?
Det mest förvånande är att när man klickar sig vidare till de som skriver så är det inte bara anonyma personer eller botar. Utan det är personer och där en hel del är unga, men inte alla. Nej, jag har inte gjort en djupdykning kring hur många det är och vilka som är anonyma och inte.
Än mer mörkrädd blir man när man förstår att en del går på familjemedlemmar via sociala medier. Är syftet att man vill att spelaren ska lägga av? Eller tar man sig bara rätten att kränka Marcus Berg och hans närstående för att ta ut sin egen frustration på livet.
Det är givetvis bra att fotbollsförbundet polisanmäler och låter det här prövas. Ansvaret ligger i första hand på individerna som skriver och i andra hand hos plattformarna. Trots kraftfulla påtryckningar har Twitter och Facebook som även äger Instagram ännu inte fått bukt på problemen med hat, hot och rasism.
Förhoppningsvis kan än mer uppmärksamhet ge än mer fokus på nätjättarna som har större möjligheter att stoppa det. Nu är det en rätt ung teknisk revolution som har en massa positiva sidor men det är givet att det här måste begränsas. Mest för att en massa människor klarar inte av att hantera friheten på plattformarna.
Och hatet är inget nytt. För dryga 20 år sedan buade publiken på Ullevi ut Gary Sundgren när Sverige EM-kvalade mot Luxemburg. Tre felpassningar räckte och förbundskapten Tommy Söderberg var bedrövad efteråt. Det skrevs att det var första gången en svenska landslagsspelare fick uppleva det.
Nu blev aldrig Staffan Tapper utbuad 1974 eftersom hans straff slogs under VM i Västtyskland. Polens målvakt Jan Tomaszewski räddade den och efter det var Staffan Tapper nästan ett skällsord. Kanske upplevde han inte det så hårt själv, men det är ett starkt minne hos mig och levde kvar länge.
Eller ta Anders Svensson under VM 2006 där svenska supportrar buade ut honom under en träning efter 0-0 mot Trinidad och Tobago. Till viss del pådrivet av en kampanj från Aftonbladet som handlade om att man ville se Kim Källström framför Svensson i laget. Det tog många supportrar fasta på och efter buandet spelade inte en knäckt Svensson mer i VM.
Naturligtvis finns det fler exempel på spelare och ledare som blivit hackkycklingar genom åren. Och inte sällan har de hårdaste orden hörts från läktarna eller framför TV-apparaterna men sedan dryga tio år tillbaka finns det ett lätt sätt att nå fram till exempelvis Marcus Berg och dessutom få med sig andra.
Klart att vi ska ha ett mål och en vision om att lära ut mer tolerans men samtidigt måste vi agera för att skydda människor här och nu. Då handlar det snarare om att begränsa möjligheterna att skriva en massa skit om Marcus Berg på hans plattform.
Globala plattformar är dock svåra att styra och lagar skiljer sig åt mellan länder. Lägg till att det finns en vinst i att få engagemang på plattformarna. I slutändan får därmed individen själv se till att det inte går att skriva på just hens plattform. Vilket skulle vara en förlust, men det verkar vara enda vägen.