Scenerna på Wembley efter slutsignalen på onsdagens semifinal var sådana man drömmer om som liten. Galen jävla glädje. Eufori. En hemmanation i trans och på läktarna vandrade en sång om att den kommer hem, den kommer hem. Fotbollen kommer hem. På söndag väntar Italien i final och England har möjligheten att ta en titel efter 55 års väntan.
Gareth Southgates manskap klarade trycket och vann semifinalen mot Danmark med 2-1. Trots att man hamnade i underläge och var i gungning efter att Mikkel Damsgaards mäktiga frispark tystat Wembley. Trots att England hade oerhört svårt att få bollen förbi en storspelande Kasper Schmeichel. Trots att spelövertaget inte betalade sig i mål.
Englands dominans genererade tillräckligt med lägen för att ha vunnit matchen med några mål. Istället blev det förlängning och drama. Där var det Harry Kane som sköt segermålet när han drog in returen från sin egen straff sedan Schmeichel räddat även den. Det var Raheem Sterling som föll, filmade eller fälldes och domaren Danny Makkelie pekade på straffpunkten.
När England vann sin enda titel, VM 1966, stod Geoff Hurst för ett mål i finalen på Wembley mot Västtyskland som fortfarande diskuteras. Var bollen verkligen inne? Hursts skott gick i ribban och sedan ner i marken. Den assisterande domaren Tofiq Bahramov godkände Englands 3-2 i förlängningen och det tyska laget kom av sig.
Då fanns inte VAR och än i dag går det inte att avgöra om det var korrekt dömt eller inte. Senare drog Hurst även in 4-2 i matchens slutskede men 3-2 målet var det avgörande och det gav England den enda titel man haft fram till nu. På söndag får man möjlighet att spela landets första mästerskapsfinal på 55 år. Men var det inte en ny domartveksamhet som tog laget dit?
Det engelska segermålet kom efter en straff som lär diskuteras länge. Kanske inte lika länge som Hursts men det kommer att hänga med ett tag. Joakim Maehle var den som ansågs ha fällt Sterling på kanten och även Mathias Jensen var involverad. Att påstå att det inte var kontakt är fel, men det var inte straff när Sterling lade sig väl lätt. Tyvärr ledde den långa VAR-genomgången bara till att man backade upp domare Makkelies beslut.
Ja, det här kan man diskutera länge. Framför allt Uefas ingång i EM att VAR ska stötta domarna och deras beslut. Då är det rätt meningslöst att ha VAR om man inte kan rätta domarna. Att domarna tar rätt beslut är väl det bästa stödet en domare kan få. Framför allt i en avgörande semifinal som står och väger i en förlängning.
Fullt förståeligt att de danska spelarna var frustrerade. Nu smutsas Englands historiska seger ner av att man fick en oerhört billig straff. Ovanpå att man spelat fem av sex matcher på Wembley. Man behöver inte vara konspirationsteoretiker för att tro att Uefa gärna vill att England ska vinna, eller i varje fall gå långt.
Nu tror jag snarare att det är en serie av olyckliga omständigheter. Michel Platinis galna idé med ett utspritt EM där Bryssels misslyckande att få fram arena gav Wembley gruppmatcher. Det blev Englands lycka. Lägg till en domare som kände hemmatryck och såg en straff, men inte fick hjälp enligt Uefas direktiv inför EM. Inte korrupt men synd och trist, för England var klart bäst och hade nog vunnit ändå.
England gjorde en riktigt stark match, förutom målskyttet. Gareth Southgate verkade ha beordrat attack från start för England klev på direkt. Under den första kvarten av semifinalen handlade det för dansk del om att hålla ut och hålla rent. Tre lägen skapade England och Raheem Sterling var involverad i två och det var på hans och Luke Shaws kant man anföll.
Efter en kvarts spel visade Pierre-Emile Höjbjerg sin skicklighet när han enkelt plockade bollen av Kalvin Phillips och stormade mot mål. Avslutet var svagt men Jordan Pickford kastade tillbaka bollen till danskarna som på det efterföljande anfallet fick hörna.
Det var som om det brottet i Englands dominans gav Danmark mod att hålla i bollen, kombinera sig fram och plötsligt var hemmalaget i brygga. Mikkel Damsgaard skapade ett farligt läge och England fick bara slå undan utan att kunna få kontroll. För första gången under matchen hördes den danska klacken på allvar. Det var som om ett tillbakatryckt hemmalag inte hade ingått i närmare 50 000 åskådares planer.
Alla som hade druckit öl under dagen och sedan vallfärdat till Wembley – det var som den svenska bandyfinalen i kubik – hade räknat med att England skulle ta kommandot i matchen och inte släppa greppet. Verkligheten blev annan. En halvtimme in i matchen fick Danmark en frispark precis innanför Englands planhalva. När den slogs in mot danska spelare precis utanför straffområdet såg det ut som om Shaw gick hårt åt Anders Christensen.
Domaren Danny Makkelie blåste för ny dansk frispark. Fram klev Mikkel Damsgaard och från 22 meter skruvade han bollen över muren och in i mål. Jordan Pickford som fem minuter tidigare passerat Gordon Banks rekord i längst hållna nolla fick släppa in ett mål för första gången under EM. Den unge Sampdoria-spelaren Damsgaard har på rekordkort tid gjort sig ett namn i Europa.
Ångesten på läktaren gick efter 0-1 att ta på. Ja, inte direkt bakom Kasper Schmeichel där den danska klacken – över 7000 som bor i Storbritannien – firade galet. Men bland resten var det jobbiga känslor. Jag satt nära en del engelska supportrar. Det var skräckartade blickar som mötte en och de såg ut som personer som fyllnat till rejält i glada vänners sällskap men nu väckts brutalt med en hink vatten.
England uppträdde även panikartat på planen efter målet. TV-kamerorna zoomade tätt därefter in Gareth Southgate och man behövde inte ha högskolepoäng i läppläsning för att se hans budskap: CALM DOWN! Det måste ha gått fram. Plus att den mästerlige Kyle Walker vann en löpduell om en boll och samtidigt avvärjde en dansk kontring. Det väckte Wembley och supportrarna som plötsligt hördes igen och var bakom laget.
Harry Maguire fick fram en fin genomskärare till Harry Kane som fälldes i bra läge. Sterling drog frisparken i muren men det var ett tecken. Ett par minuter senare drog Bukayo Saka i väg på en räd på högerkanten och hittade Kane. Han hittade en framstormande Sterling helt fri och det var många som var på väg att jubla galet vid en engelsk kvittering. De kom alla av sig när skottet gick rakt på Kasper Schmeichel som räddade Danmark.
Det gick inte lång tid innan Saka kom på en räd i straffområdet och slog en bra boll in till en framstormande Sterling. Danske backen Simon Kjaer kunde inget annat än styra bollen i mål och därmed kom kvitteringen och det galna jublet. Wembley har inget tak, annars hade det åkt av. Första kvarten av andra halvlek var det en härligt böljande match där chanser avlöste varandra. Inget man lär ut på tränarkurser men underhållande och dramatiskt.
Närmast att bryta dödläget var Harry Maguire på nick efter en frispark men Schmeichel visade sin klass när han sträckte ut handen och skopade bort bollen. Kasper Dolberg hann emellan med ett bra skott innan det var nära 2-1 till England igen. Luke Shaw skickade in ett inspel som Höjbjerg styrde nästan styrde i egen bur men bollen smet utanför stolpen.
England tog därefter över matchen mer och mer och tryckte ner danskarna kring eget straffområde. Precis när jag antecknade att England saknade någon spets för att bryta igenom det danska försvaret såg Wembley-publiken att Jack Grealish var på väg in. Jublet nådde ånyo höga höjder och även “Super Jack, Super Jack, Super Jack”.
England fortsatte att dominera och ordna både helchanser och halvchanser. Om inte försöken strandade i den danska försvarsmuren så stod Schmeichel rätt eller så var kvaliteten för svag. Över 20 avslut varav tio på mål, men bara 1-1 fram till den avgörande straffen av Harry Kane. Många var syndarna som inte kunde utnyttja lägena och det är väl Englands svaghet under Southgate. Att man inte vågar blotta sig riktigt.
Efter att Kane skickat in 2-1 så bytte Southgate ut Jack Grealish och skickade in Kieran Trippier. Istället för att försöka döda matchen i förlängningen så bjöd man in Danmark som kom upp i lite farligheter trots en man mindre efter skada på Jensen och inga byten kvar. Svår engelsk taktik att förstå med tanke på att matchen var Englands att vinna med 2-1 ledning och ett Danmark som tog risker i jakt på kvittering.
När slutsignalen väl kom kunde hela nationen andas ut. Fotbollen kommer hem på söndag. Eller i varje fall en stund. Finalen ska trots allt spelas och den här billiga straffen lär hänga med i försnacket. Något som sätter extra tryck på finaldomaren. För inte kan England räkna med ny hjälp och i semifinalen var de bra nog att inte behöva det.
****
Italiens landslag återvände under onsdagen till sin bas Coverciano i Florens efter triumfen mot Spanien i tisdags. Där tränade reserverna bakom stängda portar och de andra körde rehab. Sedan väntade en grillkväll när man följde England-Danmark. Landslaget lär inte återvända till London förrän på lördag inför finalen på söndag kväll.
****
Kalvin Phillips sprang 1,5 mil. Marcelo Bielsa har sett till att han kan täcka av ytor.
****
Danmark har gjort ett starkt EM trots förlusten, men mot England hade man svårt trots ledningsmål. Utan en storspelande Kasper Schmeichel hade man aldrig klarat sig till förlängning. Naturligtvis en klen tröst när man är så nära en final.
****
Inte utan att jag undrar om semifinaler och final i London inför närmare 60 000 åskådare per match blir ett superspridarevent? Det var 65 000 under semifinalen England-Danmark. Nej, jag är inte expert i frågan men även om det härliga scener när supportrar firar och är i gång så är det inte direkt några avstånd överhuvudtaget.
Jag vet att alla på Wembley ska ha testat negativt, vara vaccinerade eller ha haft corona men deltaviruset har fått sjukhusbeläggningen i England att öka med 70 procent senaste veckan. Från förvisso låga nivåer men det är det högsta sedan i mars. Tänk då alla pubar, fanzones och andra samlingar när England spelar.
Visst, Uefa håller avstånden mellan oss journalister på Wembley med flera tomma säten men när man samtidigt ska ta sig igenom knökfyllda utrymmen där fulla supportrar sjunger och kastar bärs så är frågan om avståndet på pressläktaren hjälper. Eller där pressläktaren går rakt in i den vanliga publiken.