SHEFFIELD. Tre svenska poäng och vägen mot kvartsfinal är öppen. Tyvärr var det en seger som inte kan dölja att landslaget är ur slag.
Hanna Bennison sköt Sverige på gränsen till kvartsfinal. För andra matchen i rad fick 19-åringen hoppa in och denna gången krönte hon speltiden med ett briljant avslut som betydde 2-1. Ett mål som till slut betydde seger mot Schweiz som kämpat heroiskt trots att nästa alla spelare legat däckade i magsjuka i flera dagar.
Det var en ganska plågsam match om man såg på den med ett svenskt perspektiv. Första halvlek var lika svag som timmen i EM-genrepet mot Brasilien. Och som det delvis såg ut i EM-premiären mot Nederländerna. Nej, det är långt från det spel som tog Sverige till en straffmiss från OS-guldet.
Inte heller går det att tro på svenska framgångar i England. Det spel man sett från Tyskland, Frankrike och delvis Englands sida framstår nästan som en annan typ av idrott. Å andra sidan, kan Schweiz störa Sverige med hjälp av en disciplinerad defensiv kan givetvis det svenska landslaget gör liknande mot bättre lag. Även om det vore ett steg tillbaka spelmässigt.
Efter segermatchen i Sheffield var det lyckliga svenskor som cirkulerade kring sina nära och kära på läktaren. Klart att vinsten mot Schweiz var viktig och det var nog mer lättnad att över att man fixade 2-1 snarare än riktig glädje efter en stark prestation. Ändå kan jag förvånad att det inte fanns mer frustration och ilska bland svenska spelare och ledare.
Fotboll handlar om att vinna matcher. Sverige slog Schweiz. Vad finns att klaga på? Ja, för det första hade det varit bra att försöka få till fler mål för att ge Nederländerna en kamp om förstaplatsen i gruppen. Andraplatsen pekar rakt mot Frankrike i kvartsfinal och sett till vad svenskorna visat upp hittills är det svårt att tro på semifinal då.
Det andra är att Sverige inte får spelet att stämma. Dåliga passningar. Slarvigt agerande. Få kombinationer. Lågt tempo. Usel rörelse. För dåligt användande av kanterna. Raka bollar på Blackstenius som var närmast omöjliga att ta hand om. Antalet avslut var lätträknade och särskilt de som är riktigt farliga. Mot Schweiz dröjde första avslutet på mål närmare en halvtimme.
Det är som om få vågar försöka bryta mönster och det rullas bollar i sidled och bakåt. Man agerar inte synkroniserat och samspelet saknas. Många av de tongivande spelarna likt Seger, Rolfö, Eriksson, Angeldahl ger ett formsvagt intryck och uppträder utan självförtroende.
Det är alltid lätt att vara efterklok, men det är klart att frågan om Sveriges val att bara spela en träningsmatch inför EM när man mestadels har utlandsproffs var rätt väg? För många av spelarna var det ett långt uppehåll inför EM och hittills har de flesta inte hittat tillbaka.
Lägg till att förbundskapten Gerhardsson och hans handgångne man, Magnus Wikman, väntar och väntar med byten. Efter den usla första halvleken hade jag väntat mig två eller tre byten, men icke. Istället dröjde det till 68 spelade minuter och inhopparna lyfte intensiteten.
Sveriges ledningsmål var en av få fungerade kombinationer där Angeldahl-Blackstenius-Asllani ledde till en frispelad Fridolina Rolfö som iskallt skickade in 1-0 efter en knapp timme. Eventuellt hopp om att det skulle lossna slocknade kort efter när Ramona Bachman utnyttjade ett svagt ingripande av Hedvig Lindahl. Schweiz stjärna skickade in 1-1!
Till slut fixade Bennison segern med ett kraftfullt skott från tätt utanför straffområdet. En del kan tala om att Sverige gjorde fler mål, men det var inga mål för det var offside. Precis som att det inte var straff till Schweiz i första halvlek vilket VAR plockade bort.
Sverige har på egen hand talat upp sig som en av medaljkandidaterna och så kan det fortfarande sluta, men just nu ser Peter Gerhardssons landslag ut som på slutet under Pia Sundhages tid som förbundskapten. Och som man delvis sett ut i VM-kvalet där man stött på ännu lättare motstånd än i EM.
Men i perspektivet av att man är ett av världens bästa landslag och själva eldat på förväntningarna är det klart att vi måste kunna ställa krav och påpeka att insatserna är svaga. Allt annat vore nedlåtande och att man inte tog laget på allvar.
Jag hade önskat att fler likt Kosovare Asllani var förbannade över insatsen. Istället för att tala om besvikelse och att man inte är oroliga. För klart är att Sverige måste höja sig för att vara trovärdiga medaljkandidater. Och då talar vi flera nivåer.