Halvfullt eller halvtomt glas när EM når finalen

Wembleys 90 000 biljetter till söndagens EM-final är slut sedan ett bra tag. England tar sig an Tyskland i en kamp om vilket lag som är bäst i Europa sommaren 2022. Vilket också betyder slutpunkten på flera veckors underhållande fotboll och dramatik som följts av fler supportrar på plats än på något tidigare EM.

På plussidan finns att det inte är några stökigheter heller. Det finns ingen rädsla i London att scenerna från huvudstadens gator och utanför Wembley i samband med fjolårets EM-final mellan England och Italien ska upprepa sig. Då en våldsam fylla bidrog till oroligheter utanför arenan och att en hel del utan biljetter tog sig in på läktarna.

Redan innan årets EM-arrangörer kan räkna in upp emot 90 000 åskådare på finalen och därmed åter sätta nytt publikrekord för en EM-match – öppningsmatchen på Old Trafford som lockade 68 871 var först ut – är man uppe i nästan en halv miljon besökare för turneringen. Mer än dubbelt så många som EM i Nederländerna lockade för fem år sedan.

Det går att dra fram starka tittarsiffror från de flesta länder. Sverige drog över 2,1 miljoner i semifinalen mot England och där 90 procent av de som tittade på TV följde den matchen. Lägg på det streaming. Det finns liknande rapporter från England, Tyskland, Spanien, Frankrike och så vidare. Uefa har sålt rättigheterna till 195 länder och suget finns där.

Sedan fyra år tillbaka jobbar Uefa mer aktivt för att hitta sponsorer till enbart damfotbollen som tidigare packats ihop med herrfotbollen. Kortföretaget Visa var först ut att skriva ett sjuårsavtal enbart kring damfotboll. Fler har följt och precis som för svenska fotbollsförbundet är det fler partners som gör aktiviteter och satsar på att både synas och synliggöra.

En följd av mer kommersiell dragkraft är att Uefa har dubblat prispengarna jämfört med senaste EM och dryga 160 miljoner kronor gick ut till lagen. För svenska spelare som skrev ett nytt avtal med förbundet innebar semifinalplatsen att man fick 452 000 kronor var. Lägg till det att även klubbarna får ersättning för att dess spelare deltar i EM.

Även sportsligt är det uppenbart fotbollen har gått framåt och utvecklats på alla plan. Vissa av matcherna som England-Spanien, Tyskland-Frankrike och första halvlek av England-Sverige har stuckit ut. The Athletics Michael Cox och Mark Carey som analyserar spel och data har jämfört EM 2017 och med EM 2022 och passningsspelet, inläggen och skotten har alla blivit bättre. Misstagen är färre.

Det är på många sätt en revolution som pågått några år (VM 2019 i Frankrike stack ut) och som fortsätter. Med tanke på att VM väntar redan om ett år, OS om två år och EM om tre år, parallellt med satsningar som gruppspel för Champions League och att inhemska ligor och storklubbar i de största länderna fortsätter offensivt, är det svårt att inte vara optimist.

I England är det mycket diskussioner om vilket avtryck landslaget kommer att göra. Vad betyder framgångarna för alla unga tjejer och killar som växer upp och får se detta. Lyfter det här fotbollen ytterligare? Sedan tidigare har Women’s Super League visat dragkraft i både sponsoravtal och TV-avtal. Kommer publiken på allvar nu?

En del drar paralleller med OS i London som var för tio år sedan och där man i backspegeln kan konstatera att avtrycket inte blev det förväntade. Idrottandet har inte påverkats tillräckligt. Nej, det blev inte sportsliga lyft som man trodde när man arrangerade OS. Det är naturligtvis svårt att sia om framtiden, i England och på andra ställen.

I Sverige är vi många som trott att nu lyfter det. Som efter VM-finalen 2003 som lockade 3 790 000 tittare. Eller när allsvenskan hade de bästa spelarna i världen. Eller när landslaget gång på gång lockat många att följa framgångarna framför TV:n. I sommar i England har vi även sett ett större följe backa upp laget från läktarna och det är ett tecken.

Samtidigt är det bara att titta på både herr- och damlandslaget i handboll som ofta lockar till stort intresse och engagemang när det är VM och EM, men där de inhemska serierna med få undantag sliter med att locka intresserade. Även det internationella cupspelet har svårt.

Fotbollen har en helt annan grund och det är klart att det finns möjligheter att utveckla sporten, men då måste man investera från de organisationer som har pengar. Likt Uefa och Fifa som sitter på miljarder. Det är något man i det närmaste är skyldig att göra efter många år av att ha hållit tillbaka satsningar på en fotboll som ny växer snabbt.

Dagen före finalen på ett utsålt Wembley är det lätt att hamna i följande klassiker. Är glaset halvfullt eller halvtomt? Ska man ha mer tålamod eller faktiskt kräva mer? Jag fattar givetvis att spelarna är trötta på att gnälla och kritisera när de bara vill spela fotboll och utvecklas där, men det måste ställas mer krav på framför allt Fifa och Uefa.

Även om det givetvis är ett visst drag i England dagen före finalen är det ändå något som skaver kring EM. Det kunde varit så mycket mer om Uefa, FA och värdstäderna satsat. EM har inte synts. Inte märkts. Annat än kring lagens egna supportrar som verkligen bidragit. Det har varit för dålig EM-känsla och fanzones har bara varit öppna under väldigt begränsade tider.

Uefa har inte heller satsat tillräckligt på TV-produktioner och kring VAR. Arrangörerna verkade ha fastnat i bilden av EM 2017 (England fick EM 2018) och kunde uppenbarligen inte ändra kurs trots succén för VM i Frankrike 2019. Inte så att alla arenor behöver vara större, men krångligt kring biljetter, matcher på ställen utan bra förbindelser och det har inte funnits tillräckliga faciliteter för varken partners eller media.

Scenerna efter EM-kvartsfinalen mellan Sverige och Belgien i Leigh var svåra att greppa. Av utrymmes- och covidskäl höll man den mixade zonen utomhus i hällregn. Varken bra eller acceptabelt för spelare, ledare eller journalister. Det är svårt att tro att det kan hända i ett EM. Vilket också speglar en försiktighet att verkligen investera för att växa.

Klart att även TV-bolag och partners har ett ansvar. Satsar man tillräckligt? Rätt? Vet att en del förbundsfolk är besvikna över medier som kräver ökade satsningar men sedan inte vill betala rejält för rättigheter. Även bland sponsorer finns emellanåt en tvekan att verkligen kliva dit med resurser och aktivera sig kring evenemang och landslag.

Givetvis finns det många utmaningar för nationsförbunden. I England och Tyskland är det precis som i Sverige en diskussion om vilka som representeras i landslagen. Förra spelaren Anita Asante skrev i Guardian om att det knappast är någon mångfald i England och det gäller många fler landslag, inklusive det svenska. Väcks det drömmar hos alla?

Även om jag är en person som lutar år halvtomt går det att se hur mycket som skett. Tror framför allt att genomslaget är på gång men att det tar tid att växa. Fotbollen konkurrerar med mycket annat i dag, men det är klart att när dagens barn och ungdomar blir vuxna har de med sig andra erfarenheter och upplevelser än en del av alla som är negativa till utvecklingen. Revolution eller ej, förändringen pågår hela tiden.