Lundh: En magisk kväll på Wembley gick det att slå Tyskland

Hade inte guldfesten kallat och vaktmästarna på Wembley velat gå hem tror jag de flesta varit kvar till gryningen på måndagen. Där spelarna dansade sig runt ärevarv efter ärevarv till klassiska låtar och hyllades av större delen av rekordpubliken som var kvar på Wembley.

Atmosfären och stämningen var otrolig. Det var svårt att inte bli rörd av den spontana glädjen och värmen som vandrade runt i den gigantiska grytan till arena. För oss som var på Wembley för ett år sedan med allt kaos och alla oroligheter kring den EM-finalen var detta något helt annat.

Klart att damernas fotboll har en fördel gentemot herrarnas fotboll när det handlar om att känslorna kring matchen kan spåra ur på ett annat och tråkigare sätt med herrar. Att närmare 90 000 åskådare och anhängare till bägge lagen utan problem kan vara på en arena och uppleva både eufori och besvikelse är en befrielse.

Vilket inte betyder att det inte var hett och ilsket på planen. Det haglade gula kort. Klart att det även var frustrerat från tyskt håll när ett ultracyniskt England spelade bort tid genom att hänga kring ena hörnflaggan. Vackert? Nej. Gav det resultat? Ja, det bidrog till en första EM-titel.

I den makalösa glädjen vid slutsignalen fanns givetvis en befrielse över att England kunde vinna mot Tyskland. Ja, herrarna har tagit ett VM-guld mot Västtyskland 1966 men annars har det varit rader av förluster både för herrar och damer och inte sällan efter drama och straffar. Och här fanns ett liknande scenario hägrande.

Klockan tickade mot slutet av förlängningen och EM-finalen mellan England och Tyskland stod 1-1. Matchen vacklade lite med halvchanser åt bägge håll. Skulle det bli straffar? Ja, det är klart att det åtminstone på läktarplats och bland engelska TV-tittare finns en ångest förknippad med Tyskland, mästerskap och straffar.

England hade annars tagit ledningen med 1-0 efter en dryg timmes spel när inhopparen Ella Toone utnyttjade en genomskärare från Keira Walsh och helt fri lobbade anfallaren Merle Frohms i det tyska målet. Wembley som legat på kokpunkten nästan hela tiden exploderade. Det var som om publiken kunde känna på EM-bucklan.

England försökte spela på resultatet men det straffade sig när Tyskland kom i anfallsvåg efter våg. Till slut var Lina Magull på rätt plats i straffområdet och sprättade upp kvitteringen i nättaket när det återstod tio minuter av ordinarie tid. Då gick luften ur publiken. Tyskland, igen?

Förlängningen bjöd knappat på det ordnade spel som präglat den första halvleken då det var fotboll av högre klass sett intensitet och driv. Typiskt nog var det en hörna med tio minuter kvar av matchen som skulle avgöra EM-finalen. Där England krigade till sig den fasta situationen och när den väl slogs in blev det rörigt, men till slut var det inhopparen Chloe Kelly som skickade in bollen.

Anfallaren som missade OS i Tokyo med en korsbandsskada och var i fara även för EM fick skriva historia. Bilderna på henne när hon likt Brandi Chastain avgjorde en final och firade med att dra av sig tröjan lär bli lika klassiska som de blev när USA vann VM 1999.

Det var ett galet firande efter 2-1 och därefter såg det engelska landslaget till att hålla undan. Det gladde att se veteranen Jill Scott komma in och få vara med och vinna en final och en trofé. Det är en seger för många sa hon redan i fredags och att alla de som gått före är en del av triumfen.

England skruvade upp sin satsningen på damfotboll efter EM-finalen 2009 och vid 2017 ökade man ytterligare. Anställningen av Sarina Wiegman var briljant. Nu skördade man och givetvis kommer den här finalsegerns betydelse vara enorm för fotbollen i landet. Här gjorde damerna vad herrarna haft svårt att upprepa efter VM-guldet 1966.

Ja, det betyder mycket för tjejer att se det här, men det betyder lika mycket att killar ser det. Det innebär en normalisering som kommer att öka framöver och som är tillgodo för alla som gillar fotboll. Dock är det viktigt att inse att det inte bara blir Wembley-kvällar framöver utan tillbaka till vardagen och en kamp för mer och bättre förutsättningar.

Men man kan alltid ha Wembley 31 juli 2022 att tänka på och som ett möjligt mål. Där England inte bara slog Tyskland utan faktiskt frälste inte bara dryga 80 000 supportrar på plats utan miljontals runt om i landet. Och det var svårt att inte bli smittad av deras glädje, värme och entusiasm.

Jag kommer i varje fall aldrig glömma den här kvällen och när jag såg Radiosportens expert Anette Börjesson så var det svårt att inte tänka på hur hon och många andra kämpat. Hon var kapten när Sverige vann EM-guld i leran i Luton 1984 och utan henne och många andra hade vi inte varit på ett fullsatt Wembley och följt en dramatisk match.

Klart att det var en tung förlust för Tyskland som tappade Alexandra Popp på uppvärmningen tätt före avspark. Ett tufft slag att tappa den formstarka anfallaren som gjort mål i varje match, och brutalt för Popp själv som missade både EM 2013 och 2017 på grund av skador.

Lägg på det en straff som man borde fått. VAR brast igen. Lägg på att huvuddomaren Kateryna Monzul inte var stark. Om spelet utvecklats och framför allt blivit snabbare är det uppenbart att domarna inte hänger med.

Klart man kan förstå den tyska ilskan efter förlusten och att de klagar på domslut får man acceptera. Ändå är känslan att Tyskland är på uppgång efter några magra år och redan om ett år är det VM.

Ja, tänk att om redan i juli 2023 drar det i gång i Australien och Nya Zeeland. Det är något att se fram emot när det är dags att packa ihop datorn på Wembley och åka hem. Hem kom även fotbollen. Till slut. Tveksamt om den stannar, men det ska spelas om det först.

****

Om svenska förbundskaptener haft ett tungt EM med Norge och Finland så lyckades Pia Sundhage leda Brasilien till finalseger mot Colombia. Enligt en ny ordning blir det match mot England i det som Uefa och Conmebol döpt till Finalissima och där vinnarna av respektive mästerskap möts.

****

Klart att Norden får det tufft att locka EM 2025 till sig efter Wembley-avslutningen samt den totala publiksuccén i England. Frankrike och Polen är Nordens rivaler och Uefa tar beslut i december. Karl-Erik Nilsson får dra i alla trådar…