Serbien körde över Sverige i Belgrad. Oavsett vilka förklaringar och ursäkter det finns ökar trycket på Janne Andersson. Resultaten det senaste året är ingen stabil grund att stå på.
Hösten 2020 spelade Sverige i Nations Leagues A-division och mötte Frankrike, Kroatien och Portugal. Nu riskerar det svenska landslaget att rasa ner i C-divisionen där motståndet förvisso blir överkomligt, men knappast lär locka åskådare till Friends Arena eller tittare till skärmar när det väl är dags om två år.
Sverige måste slå Slovenien på tisdag för att hänga kvar i B-divisionen. Ett kryss räcker för slovenerna som kommer från att ha vänt 0-1 underläge mot Haaland och Norge till vinst med 2-1. Det innebär att självförtroendet kommer att vara betydligt bättre och starkare än i Sverige som följde upp junis tre förluster på fyra matcher med att bli kölhalat i Belgrad.
Klart att den svenska fotbollshistorien innehåller många tunga år. Ta 1980-talet där Sverige kvalificerade sig för noll mästerskap innan Olle Nordin lyckades ta laget till VM i Italien. Janne Andersson senaste 14 månader är ett riktigt “Annus horribilis”. Ut i EM-åttondel mot slutspelets sämsta lag, miss i VM-kval, miss i VM-playoff och haveri i Nations League.
Men det är inte bara i ishockey det kan gå snabbt. När senast dalade ett svenskt landslag på kort tid på det här sättet? Kanske 2014 då man bara lyckades slå Estland i en träningsmatch och Liechtenstein i ett EM-kval. Även om SvFF-basen Karl-Erik Nilsson kallade det för två viktiga segrar kunde det inte dölja att trycket ökade på Erik Hamrén som fått förlängt över EM 2016 trots att man inte nådde VM 2014.
Betyder Nations League ens något? Både ja och nej. Klart att det går att förstå alla som inte förstått denna turnering med en märklig pokal och delvis oklar koppling till stora mästerskap som ersatte träningsmatcher. Fast för det svenska förbundet innebär den möjligheter. Förutom rejäla TV-intäkter är det prispengar, ranking, en reservväg till EM och möjligheten att ställas mot de bästa. Klart att det är bättre än träningsmatcher.
Men 2022 är Nations League mest ångest för svensk fotboll. Inte bara för att den visat att Janne Andersson är under tryck när han försöker generationsväxla och skruva på sin spelmodell samtidigt, utan för att den riskerar att sudda ut minnena av vad landslaget åstadkom fram till 2021. Verkligheten är att det är svårt att leva på gamla resultat och tiden innebär att marginalerna blir mindre och mindre.
Ingen kan ducka för hur dåligt det går för många svenska utlandsproffs parallellt med att ingen har kunnat kliva in och ersätta stommen i det landslag som inte bara nådde VM-kvartsfinal, EM-slutspel utan även vann sin grupp i Nations Leagues B-division hösten 2018. Vi kan ha varit trötta på Granqvist, Larsson och Berg men utan dem saknas stabilitet.
Försvaret är virrigt och det är oklart vilka som är de bästa alternativen. Mittfältet skriker efter en frisk och hel Ekdal eller någon som kan fylla hans roll. Det är tyvärr brister i många delar och spelsystem är bara en del av problematiken. Det behövs en tro på något att samlas kring. På tisdag får man en möjlighet att skapa sig lugn fram till EM-kvalet börjar i mars. Ett kryss och då kommer frågan om Sverige har rätt förbundskapten hänga över landslaget.
Från augusti 2016 och fram till EM 2020 som spelades 2021 så presterade landslaget under Janne Andersson. Frågan är om landslaget överpresterade eller inte? Vad man svarar på den frågan rymmer också hur man ser på framtiden. Vad som är rimligt att kräva av Sveriges herrlandslag som har en ödesmatch och två träningsmatcher kvar av året.
Om man anser att Sverige överpresterade under de första åren är det kanske rimligt att man nu underpresterar när spelare av olika skäl är ur slag eller lagt av. Att det svenska landslaget och förbundskapten Andersson genom att nå framgångar skapat orimliga förväntningar på en liten fotbollsnation. Och därmed orimliga förväntningar på sig själv.
Om man istället anser att Sverige borde kunna göra det bättre med en ny generation spelare och att det inte skruvats tillräckligt på spelsystem är det en annan sak. Då handlar det om ledarskap, visioner och syn på vilken fotboll man borde spela. Att kanske det behövs ett annat tänkande kring hur Sverige ska uppträda med det här spelarmaterialet.
För egen del är jag präglad i att tro på det första synsättet, men så sneglar jag på Danmark och ser något annat. Varför kan inte det svenska landslaget gå lika starkt? För faktum är att det danska landslaget nådde VM-åttondel 2018, EM-semifinal 2021 och är redan klart för VM i Qatar. Hur har de gjort? Är det bara en generation eller två som gör det? Eller är det ledarskapet?
Sverige borde se över hur man ska göra i framtiden. Med en ny landslagschef i form av Jens T Andersson så borde han utvärdera och peka ut riktningen. Det är han som är chefen. Eller ändå inte. För Janne Andersson rapporterar ändå till Håkan Sjöstrand. Det är på något sätt inte förvånande att SvFF har en sådan ologisk lösning utan speglar snarare förbundets valhänthet.
Precis som att Håkan Sjöstrands “skämt” i Radiosporten om att Janne Andersson borde få ett livstidskontrakt framstår som ett obegåvat uttalande. En sak är om Andersson tagit Sverige till en medalj, men att som högste tjänsteman avfärda det naturliga ifrågasättandet av en ledare som basat över landslaget i närmare sex år och precis missat VM på det sättet var knappast bra ledarskap.
Klart att det går att förstå att förbundet har förtroende för Janne Andersson. Han har spelat in mer pengar än någon annan svensk förbundskapten och det i en tid när SvFF behövde det. Han gjöt mod i ett roderlöst landslag som fyllde arenor och var dessutom en briljant ambassadör som inte bara gav landslaget utan även förbundet nödvändig shajning efter några tyngre år.
Ovan betyder dock inte att förbundet ska sitta passivt. Snarare borde förbundet efter VM-missen talat om att genomlysa och fundera över vägen framåt. Det finns frågor om talangutveckling, om spelmodell och hur man ska kunna höja sig likt Danmark som borde varit vad man ville diskutera. Inte skämta bort möjligheten att faktiskt tala om vad man tror är möjligt för ett svenskt landslag.
Att dra ut de längre linjerna som inte är förbundskaptenens jobb utan hans chef (vem det nu är?) och på så sätt bedöma vad som är bästa vägen fram. Är det bara tillfälligt eller finns det något som är fundamentalt fel? Hur tar Sverige sig vidare och blir hållbart på en högre nivå? Eller går det inte ens utan är det berg-och dalbana som gäller?
Janne Andersson ska givetvis fokusera på tisdagens match och sedan EM-kvalets lottning i oktober. Men han och förbundet får räkna med att hans framtid diskuteras precis som den gjordes när det Andersson och landslaget gjort VM-succé och det kom frågor om hans kontrakt. Då var det ingen av huvudpersonerna som var irriterad över frågorna. Efter tisdagens match vet vi mer om det blir ett lugnt halvår fram till EM-kvalet eller inte.