Messi vs Mbappé i VM-final är mer än bara fotboll

Tidernas mest kritiserade och utskällda världsmästerskap i fotboll har nått sin kulmen. Ute i den nybyggda och halvfärdiga framtidsstaden Lusail ska världsmästarna 2022 koras söndag kväll. Argentina eller Frankrike gör upp om titeln.

Det har under söndagen vällt in supportrar mot arenan vars kapacitet gick från 80 000 åskådare till närmare 90 000 några dagar in på VM. Räkna med att Fifa kommunicerar att det är fullt. Många argentinska supportrar jagar biljetter till Lionel Messis troliga avsked.

Läktarna på den mäktiga miljardarenan Lusail Iconic Stadium (cirka åtta miljarder kronor), som en brittisk arkitektfirma ritat och som ett kinesiskt byggbolag varit med och byggt, kommer vara späckade av kändisar, gamla fotbollshjältar, politiker och andra som vill vara del av den historiska matchen.

Säkerhetspådraget kring finalen är på en helt annan nivå än tidigare under mästerskapet. För första gången såg jag kravallutrustad polis i Doha och det var rätt stora styrkor. Om det är för en ökad hotbild eller om man bara mannat upp för att klara anstormningen är oklart, men bilderna från tunnelbanan gav kaotiskt intryck.

VM i Qatar 2022 når sin kulmen på landets nationaldag. Emiren shejk Tamim har ovanpå det gjort det till en helgdag och det blir flera fyrverkerier i Doha efter matchen. Efter en tolvårig väntan på avspark och en månads turnering återstår bara en match.

Redan går det att inse att Qatar vunnit mycket på det lyckade mästerskapet. Välorganiserat. Tryggt. Pampiga arenor. Glada människor. Dramatisk fotboll. Skrällar. Möjlighet för alla med pengar att kunna vara en del av ett härligt mästerskap och även hinna med fler matcher än på något tidigare VM.

Nej, succé-VM är inte den enda bilden som existerar i Sverige och i ett fåtal andra länder i Europa, men i resten av världen har emiratet satt ett positivt avtryck. Sporttvätten har fungerat på många sätt och informationskampen är vunnen där det handlat om fotboll och glada supportrar.

Detta ämne är inte svart eller vitt oavsett vad många önskar. Att man antingen ska kunna stänga ner skiten i form av bojkott eller att man bara ska ägna sig att bevaka vad som sker på planen. Det gick inte under VM 1978 i Argentina (då Sveriges förbundskapten Georg “Åby” Ericson talade om att allt var lugnt och fint) och det går inte nu heller.

Klart att världen hade varit enklare om det bara fanns två färger. Att VM i Qatar antingen var det bästa någonsin alternativt det värsta mästerskapet alla kategorier. Inget av ovan ger hela bilden utan VM i Qatar har utbildat många i det komplexa kring idrott, handel och diplomati mellan länderna. Gas, anyone?

Ansvaret är Fifas. Man hade kunnat trycka på än mer i frågan om migrantarbetare och dess rättigheter. Man hade kunnat lösa kompensationsfonden. Sedan går det inte att vara kritisk mot att ett VM flyttar runt i världen och faktiskt sprider fotbollen, men det här gick inte till på riktigt vis och det är Fifas ansvar och ingen annans.

Nu ska Argentina eller Frankrike bärga ett tredje VM-guld. Inte sedan Diego Maradonas framfart 1986 har argentinarna vunnit titeln och har förlorat två finaler efter det. Franska landslaget kan göra vad bara två nationer lyckats med tidigare – Italien 1934 och 1938 samt Brasilien 1958 och 1962 – det vill säga försvare VM-guldet.

Frankrike har kanske varit ett av 2000-talets landslag med vunna VM-guld 1998 (kantboll) och 2018 samt en förlorad final 2006 plus EM-guld 2000 och final 2016. Nu blir det en ny final och en möjlighet att ta ytterligare en titel under Didier Deschamps ledning.

Den sportsliga berättelsen kring finalen hamnar främst på antingen Lionel Messi, som jagar sin första VM-titel i sitt sista VM, eller på Kylian Mbappé som likt Pelé kan vinna en andra VM-titel efter att ha vunnit en titel som tonåring. Lite svart eller vitt, även där.

Det är givet att medier strävar efter förenklade berättelser och det även i en lagsport som fotboll. Jag har själv skrivit om att jag unnar Messi ett VM-guld. Det är fotbollsromantikern i mig som lockas av tanken att han ska få avsluta med att ta den titel han saknar.

Även hos mig finns romantikern kvar. Det finns något vackert i att en spelare som varit definierande för 2000-talets fotboll får lyfta VM-pokalen i sitt femte och sista VM. Han har blivit en annan i detta VM, och bilden av honom när han hånade Nederländerna efter kvartsfinalen är talande.

Parallellt går det inte att ducka för baksidan av Messi. Hur han sedan något år tillbaka jobbar för Visit Saudi och även är frontfigur för både Qatars klubb Paris SG och för emiratets telekombolag. Eller hans skattebrott i jakten på att tjäna ännu mer. Vilket ansvar finns där.

Kylian Mbappé är inte bara en av världens bästa spelare, han är sedan ett halvår tillbaka världens bäst betalde fotbollsspelare. Pengarna kommer från PSG:s ägare Qatar Sports Investements och det var viktigt att han stannade kvar i klubben inför VM. Att han och Messi möts i finalen är givetvis en boost för arrangörerna.

Mbappé har omskrivits för hur noggrann han är med sponsorer. Vissa av förbundets partner vill inte han göra reklam för och under VM har han dolt namnet på ölmärket som delar ut pris till matchens lirare. Stort på ett sätt, men det har bjudit in till kritik att pengarna från Qatar inte är problematiska.

Fotbollen har befunnit sig i denna komplexa värld under lång tid, men uppvaknandet kring att det är mer än spelet på plan har dröjt. Nu är vi där på en plats där en VM-final är mycket mer än vad som sker under 90 eller 120 minuter. Och det oavsett om många längtar efter något annat. Låt spelet dra i gång.