Valberedningen säger inget till kandidaterna. Däremot mejlar man alla röstberättigade och påpekar att två kandidater är olämpliga. Demokratin är vacker, eller hur?
Nåja, vad är väl ett årsmöte i Solna en lördag i mars? Det kan vara dötrist och långtråkigt och alldeles… alldeles underbart. Eftersom jag suttit mig igenom en rad årsmöten som varit sömniga, sega och helt utan frågor ser jag fram emot 25 mars. Även om processen fram är mer än rimligt stökig, och det verkar som om distriktet Småland blivit blåst på en av sina röster.
Det ser definitivt ut att kunna bli ett livligt möte. Där vi får se förbundsdemokratin i full prakt. Hur många kandidater det blir som vill ersätta Karl-Erik Nilsson, som lämnar sin post efter tolv år i styrelsen och elva som ordförande, kanske klarnar till dess. Klart är att valberedningen bara ska utse en kandidat senast 15 februari.
Klart är även att valberedningen under ledning av Ingmar Alm gör allt för att trycka bort Caroline Waldheim och Jens T Andersson. Först gick en person i valberedningen ut med ett besked till en rad distrikt om att de två helt borde strykas. Vilket man får säga är en rätt tydlig signal, men då reagerade rörelsen kring valberedningens agerande.
Något som slutade i ett nytt brev till alla röstberättigade undertecknat Ingmar Alm. Där slår valberedningen och dess ordförande Alm fast att Waldheim och Andersson förvisso är valbara men att de är inte lämpliga som kandidater att bli ordförande för fotbollsförbundet. Bakgrunden finns i deras anställningar på fotbollsförbundet.
Humor är dock när Alm i en intervju med Fotbollskanalen drar upp Sepp Blatter som ett avskräckande exempel. Blatter gick från att vara generalsekreterare i Fifa till att bli ordförande och “ställde till det”, enligt Alm. Konstigt att Alm då inte tog upp Lars-Åke Lagrell som gjorde exakt som Blatter, det vill säga gick från att vara generalsekreterare till ordförande. Det funkade väl, eller?
Om nu svensk fotboll har i stadgarna att anställda inte ska kunna bli ordförande och även i riktlinjerna borde valberedningen kunna kommunicera det direkt. Till föreningar och distrikt som nominerat kandidaterna. Eller när man intervjuade kandidater alternativt när man lämnade besked om vilka som är huvudkandidater. Eller till oss i medierna som frågat och där man sagt att det är grönt om man bara sagt upp sig i tid.
Istället reagerade valberedningen först med full kraft när Caroline Waldheim – som är nominerat av två olika distrikt varav ett distrikts representant sitter i valberedningen – inte vek ner sig trots att hon inte var en av valberedningens tre huvudkandidater. Inte heller Häcken-nominerade Jens T Andersson vek ner sig trots att han blev ratad.
Då agerar valberedningen via olika brev till distrikt och röstberättigade. Det är inget annat än pinsamt och visar att påståendet om en öppen, transparent och demokratisk process inte är korrekt. Det är inte sällan att när någon använder de orden är det för att täcka upp motsatsen. Det kokar i rörelsen för många är missnöjda med valberedningen, processen och kandidaterna.
Klart att detta även speglar att svensk fotboll är splittrad. Elit mot bredd, stad mot land, SvFF-ledning mot distrikt, Göteborg FF:s motion om del av Sef-pengar som verkar få mer gehör ute i landet och så vidare. Konflikterna går hela vägen in i valprocessen och då blir individerna i valberedningen möjligen viktigare än de landsdelar och organisationer de ska representera.
Bland annat har man reagerat på att Ingmar Alm till mig i en intervju sagt att det är odemokratiskt att nominera kandidat på årsmötet. Snarare är det väl det som är demokrati, att förbundsmötet tar ställning och det är öppet att nominera. Många har även reagerat på det senaste brevet där valberedningen anses överskrida sina befogenheter när man bedömer lämpligheten i kandidater. Det ska förbundsmötet bestämma.
Det påminner om när Lars-Christer Olssons ersättare som Sef-ordförande skulle utses våren 2021. Det var inte heller någon vacker demokratisk process, vilket vi på Fotbollskanalen skildrade hela vägen fram till lottdragningen som avgjorde. Här är krönikan efter att Jens T Andersson vunnit trots att valberedningen och Lars-Christer Olsson gjorde allt för Ove Sjöblom skulle vinna. Något som nog skvalpar kvar i rörelsen och Olsson och Andersson skickar nog inte julkort till varandra.
Innan jag drog på semester i USA skrev jag en krönika om att allt är krattat för Lars-Christer Olsson. Det tror jag fortfarande, men det är uppenbart att hans comeback stöter på större motstånd än tänkt och när Olsson öppnat för att sitta de sex år han har rätt till, snarare än ett till två år som det hette i början, kan det till och med öka.
Senast den 15 februari ska valberedningen ha tagit ut sin kandidat. Möjligen blir det Olsson och det är svårt att se antingen Fredrik Reinfeldt eller Hélène Barnekow fortsätta sina kandidaturer då. Oavsett vem av de tre som blir förordad av valberedningen lär det bara vara en kandidat kvar då, de andra utmanar med största sannolikhet inte mer.
Småland säger sig vilja nominera Caroline Waldheim och hon har stöd ute i distrikt och bland en hel del kvinnor som vill se en kvinna ta över. Jens T Andersson har sagt sig vilja köra på och det är upp till Häcken att nominera honom 25 mars. Ännu har inte Tommy Andersson fallit i från och kan bli en ytterligare kandidat.
I flera år har svensk fotboll och dess valberedning vetat att Karl-Erik Nilsson skulle sluta i mars 2023. Att det knappa två månader före valet ser ut på ovan vis är ovärdigt svensk fotboll och dess tal om demokrati. Att dess valberedning agerar på detta sätt när man kunde ha agerat för länge sedan.
I det här läget vill man hellre ha en öppen kamp på årsmötet där kandidater får säga vad de står för och vill med svensk fotboll. Därefter en öppen omröstning snarare än det smusslandet som pågår och försök att blocka kandidater som distrikt och klubbar nominerat.