Cuphaveriet blev för mycket. Blåvitt sparkar Mikael Stahre dryga tre veckor före allsvenska premiären. Förståeligt – men ansvaret för klubbens problem finns på fler ställen.
Det var närmast plågsamt att följa Blåvitts cupinsats mot IFK Norrköping i helgen. Förnedrande 0-4 på Bravida Arena och det bara en vecka efter att man fick stryk mot Gais. Klart att trycket ökade rejält kring klubben och alla involverade efter det haveriet.
Svaret kom under onsdagen. Mikael Stahre får gå med omedelbar verkan. Det är andra gången tränaren får sparken från tränarjobbet på Kamratgården. Första varvet var under Mats Grens ledning då han fick sluta efter 2014. Det är mindre än två år sedan han kom tillbaka till Blåvitt.
På måndag är det årsmöte i IFK Göteborg och då är ordförande Richard Berkling nominerad för omval. Samme man som i september 2021 sa följande: “Vi vill förbi Malmö, och det ganska snabbt.” Och som i november samma år lovade: “Aldrig mer att vi dansar vid nedflyttningsstrecket.”
Klart att man ska ha visioner, strategier och framtidsplaner. Sedan bör man samtidigt försöka vara förankrad i verkligheten. Det verkar inte Blåvitt vara och det ger effekter på hela organisationen. Den som sätter strategin måste hålla en nykter syn och inte tala på ett sätt där det lätt blir bumeranger som slår tillbaka.
Trots allt var ordförande Berkling och klubbdirektör Håkan Mild i klubben när Mikael Stahre blev anställd i juni 2021. Då var det Roland Nilsson som fick sparken. Ja, och han hade ersatt sparkade Poya Asbaghi 2020 som i sin tur hade ersatt nödlösningen Alf Westerberg som fick kliva in när Jörgen Lennartsson fått sparken. Och Lennartsson fick jobbet när Stahre fick sparken senast.
Innan Stahre tog över första gången på Kamratgården var det Jonas Olsson och Stefan Rehn som ledde klubben (de tog klubbens senaste SM-guld) och mitt under säsongen kom beskedet att deras kontrakt inte förlängdes efter fem år. Ja, ni ser naturligtvis trenden ganska enkelt.
Hösten 2021 skrev jag en krönika där jag jämförde Blåvitt med Elfsborg och att kontinuitet ger något. Rotationen på en rad poster i klubben har naturligtvis varit till Blåvitts nackdel. Ordförandeposten. Klubbdirektören. Sportchefen. Tränare. Det har bara snurrat på under 2000-talet och efter att Gunnar Larsson lämnade in som ordförande.
Möjligen trodde många att återkomsten för Håkan Mild skulle vända på trenden. Tyvärr har karusellen fortsatt och man har under Milds nygamla ledning på dryga två år bytt tränare två gånger, kickat sportchefen och skiftat en hel del i truppen där värvningar gått ut nästan innan de kommit in i omklädningsrummet.
Givetvis är det på ett sätt fel att jämföra Elfsborg med Blåvitt. Även om det kan blåsa snålt i Borås är det ett annan medialt tryck kring nästmesta mästarna där de flesta kring klubben har en självbild som knappast speglar 2000-talet. Ett SM-guld 2007, fyra cupguld och inga Europa-framgångar.
Lägg på det en närmast kronisk ekonomisk kris trots att man lyckats ta fram en del spelare till försäljningar. Tyvärr har pengarna inte gett någon vidare stabilitet och inte heller några sportsliga framgångar. Snarare har man bara kastat sig efter olika lösningar som knappast gett effekt.
Det var garanterat svårt att nobba en rad högprofilerade hemvändare. Parallellt har man försökt lyfta in unga talanger. Emellanåt har man spelat ett framgångsrikt spel men ganska snabbt har man rasat neråt igen. Två steg framåt har inte sällan följts av två steg bakåt. Cupspelet mot Utsikten, Gais och IFK Norrköping var nästan tre steg.
I det här läget fanns antagligen bara Stahre-skiftet att göra. Ändå är det sorgligt att klubben och föreningen inte klarar av att backa från självbilden och försöka göra en riktig omstart. Att faktiskt skruva ner förväntningarna ännu mer och försöka hitta en realistisk bas att kunna börja bygga upp föreningen från.
Kanske är det omöjligt? Vill inte supportrar och medlemmar höra om det? Spelartruppen? Sponsorerna? Ändå måste det vara rena självplågeriet att vara med om den ena falska gryningen efter den andra. Samtidigt som stadsrivalen BK Häcken tar kliv efter kliv – SM-guld efter att ha slagit Blåvitt på Gamla Ullevi – och visar prov på vad som sker i en fungerande förening.
De gamla triumferna och framgångarna blir närmast ett ok för Blåvitt. Nej, det går inte att sudda ut historien men man måste ta in att dagens IFK Göteborg är väldigt långt från 1990-talets gigant i svensk fotboll. Målet kan inte vara att gå om Malmö FF, målet måste vara att bli en fungerande klubb med möjlighet att på ett realistiskt vis ens ta upp jakten på MFF och de andra storklubbarna.
Insikterna måste börja högst upp. Berklings och Milds viktigaste uppdrag blir snarare att tala om en omstart som kan ta tid snarare än själva ge uttryck för brist på tålamod. Varje tränare man tillsatt har det hetat att man gjort ett ordentligt förarbete och vet vad som är rätt. Nu handlar det om att göra förarbetet kring vad Blåvitt 2023 ska vara.