WIEN. Stackars Robin Olsen. Han höll liv i Sveriges EM-hopp, men även han har begränsningar. Nu är Tyskland 2024 långt borta och landslaget är för dåligt – och behöver en nystart.
Klart att Sverige kan nå EM. I teorin. I praktiken är det svårt att tro på det manskap som finns att tillgå då det brister i både spets och bredd. Det var uppenbart på Ernst Happel-stadion där Robin Olsen stod likt en Sven Dufva på bron och inte släppte en bolljävul förbi sig under lång tid. Utan honom hade det inte stannat vid 2-0 till Österrike utan runnit i väg rejält.
Tyvärr fick Olsen för lite hjälp och efter 81 minuter kom en bortnickad boll tillbaka i form av en stenhård volley och Olsen parerade skottet men släppte retur. Isak Hien hann inte fram på returen trots ett försprång på Cristopher Baumgarter som vräkte in ledningsmålet. Ljudkulissen efter det gick att känna igen och det fanns ingen återvändo.
Visst, Janne Andersson kastade in fler avbytare och försökte skaka liv i EM-hoppet med att jaga 1-1. Istället blev det schabbel mellan Victor Nilsson Lindelöf och Martin Olsson och en österrikisk kontring. Även där räddade Olsen första avslutet men var maktlös på returen och Baumgartner skickade in 2-0 till hemmalaget.
Den ilskan från Olsen när han såg hur en del lagkamrater inte jobbat hem gick att förstå. Här hade han under en hel match nästan tagit allt som kom mot honom. Distansskott. Nickar på nära håll. Skott från nära håll även om ett satt mitt i ansiktet och han reste sig även då. Jag vet att en del lägen var offside men det visste knappast Olsen som såg till att även parera de avsluten.
Utan Olsen hade inte Sverige kunnat samla ihop sig efter första halvlek med nollan intakt. Inte heller hade man varit med i matchen ända till den 81:e minuten. Robin Olsen var som han brukar vara i landslaget. Att han inte spelat mycket i Aston Villa märktes inte. Han var på väg att växa ut till något Österrike inte kunde passera.
Men vi måste vara ärliga att bortsett från två tre korta perioder hade Sverige svårt att få till något eget spel. Många felaktiga passningar. Enkla misstag. Tappade bollar kring eget straffområde. Även om det dröjde till en halvtimme in i matchen innan hemmalaget på allvar kunde belägra det svenska straffområdet och då var Olsen fenomenal.
Bästa svenska perioden kom när det inte ens hade gått en kvart och Sverige roffat åt sig initiativet i matchen. Man vågade kliva högt och vann en del bollar som gjorde att man kunde straffa Österrike med sitt eget spel. Och att den italienske domaren Marco Guida inte visade Stefan Posch rött kort efter att han rivit ner Alexander Isak i friläge är svårt att fatta.
Då hade Victor Nilsson Lindelöf någon minut tidigare haft en kraftfull nick på Emil Forsbergs hörna men han fick se Schlager i mål rädda. Precis som målvakten gjorde på Forsbergs frispark efter att Isak blivit nerriven. Sverige hade ytterligare en bra period efter en timme också men trots att man cirkulerade kring straffområdet var det för få vassa avslut. Det stämde inte.
Efter att ha sett denna match är det uppenbart att många av de svenska spelarna inte håller en nivå som krävs för att göra resultat i den här typen av matcher. Klart att det finns skickliga individer men stommen i form av ett starkt och solitt försvarsspel finns inte längre och även på mittfältet haltar det. Tyvärr. Det är långt från Janne Anderssons första och framgångsrika år.
Albin Ekdal är viktig men skador gör att det inte funkar. Ersättaren hade svårt att göra avtryck. Att förbundskapten Andersson inte vågat satsa på Jens Cajuste är lite konstigt. Men det är väl så att när en del av spelarna i förstaelvan är borta är reserverna för svaga. Det var en viktig stomme som gick i pension efter EM 2021, och ersättarna är kanske inte bra nog eller så är spelidén inte rätt.
Det må vara fem matcher kvar av EM-kvalet och man kan hoppas på att en del av de skadade spelarna kommer tillbaka till i september. Och att några hittar bättre form. Kanske att laget sitter ihop än mer. Ändå känns det som om nerförslutet som började hösten 2021 och tilltog under 2022 inte har rätat upp sig. Inte mot bra landslag. Albin Ekdal var ärlig om att man har dåligt självförtroende.
Den elva som krigade mot Österrike är helt enkelt inte tillräckligt bra. Det är givetvis delvis förbundskaptenens ansvar, men han kan inte trolla med backlinjen eller det centrala mittfältet. Kanske man skulle startat med andra spelare? Ändå går det inte att runda att för många inte håller en kvalitet som krävs och att det även är spelarnas ansvar att Sverige inte är starkare.
Sverige har inte missat två raka mästerskap sedan Tommy Svenssons dagar. Inte ett EM under 2000-talet utan ett svenskt herrlandslag, men 2024 ser det ut att bli så. Klart att varningsklockorna måste ringa på förbundet. Det är en ekonomisk smäll att gå miste om de dryga 100 miljoner kronor som ett mästerskap ger.
Vilken är rätt väg för hösten EM-kval? Jag tror givetvis inte att Janne Andersson vill lägga ner. Han ser säkert möjligheter i september där Estland väntar borta innan Österrike kommer till Friends Arena. Sex poäng där så finns det hopp. Ändå svårt att se detta Sverige fixa det.
Naturligtvis backar spelarna och fotbollsförbundet Janne Andersson och hans spelidé. Det är så den svenska fotbollen är funtad och inte någon gång i modern tid har man bytt en förbundskapten under pågående kval.
Kanske är det rätt, men på förbundet måste man hitta en väg mot en annan framtid som är redo i god tid när det är dags. Det behövs något nytt den dag epoken Janne Andersson är över. Troligen i höst.