Ritualerna kring de svenska fotbollslandslagen är givna. Veckan före en samling med kvalmatcher kliver förbundskaptenen fram på en presskonferens, ger en lägesbild och presenterar sedan truppen. Det kommer en del frågor som besvaras både från podiet och efter presskonferensen.
Janne Andersson kan det där nu, även om han spillt ketchup under onsdagen. Han har gjort det i sju år nu och kan han vara inne på en slutraka där det bara blir två tillfällen till efter onsdagens trupputtagning. Vid ett missat EM kan inte förbundet behålla Andersson som då missar två mästerskap i rad, vilket inte hänt sedan Tommy Svenssons dagar.
Sverige må bara ha spelat tre matcher i EM-kvalet, men landslaget ligger i brygga. Landslaget kan förvisso nå mästerskapet i Tyskland fortfarande och det av egen kraft, men den svaga inledning av kvalspelet gör att det närmast är nåt bragdartat som gäller för Anderssons landslag. Och något man inte klarat av under hans ledning: att vinna fem raka tävlingsmatcher.
Under det pågående EM-kvalet har det blivit en enda svensk seger: Azerbajdzjan hemma i mars. Några dagar före det förlust mot Belgien och i juni blev det förlust mot Österrike. Klart att man kan hoppas på överraskande poängtapp från antingen belgare och österrikare, men för att tro på svenskt EM-deltagande i Tyskland 2024 måste Sverige börja vinna matcher och då helst fem i rad.
Förbundskapten Andersson har fem finaler framför sig. Om Sverige slår Estland borta, Österrike hemma, Belgien borta, Azerbajdzjan borta och Estland hemma är man i EM. Omöjligt? Klart det inte är, men sett till hur Sverige sett ut spelmässigt och vilka resultat man gjort på senare år, och inte minst mot Österrike i juni, är det svårt att tro på det.
I truppen förbundskapten Andersson presenterade på onsdagen var Emil Holm med igen och täcker upp på högerbacken. Spezia-spelaren har dock inte spelat på länge och därmed finns ett frågetecken om hur spelbar han är. Hugo Larsson fick inte någon plats längre och inte heller några andra överraskningar likt Roony Bardghji, Gustaf Lagerbielke eller Jordan Larsson.
Notabelt är att startmannen från Österrike, Martin Olsson, är helt struken när Ludvig Augustinsson är tillbaka i truppen och Ken Sema tar också plats när Gabriel Gudmundsson petas. Mattias Svanberg är uttagen men ska bli pappa och ansluter först efter att barnet kommit. Därmed är det oklart hur tillgänglig Wolfsburg-spelare är i matcherna.
Annars går det att konstatera att Janne Andersson går på de vanliga spelarna. Det är väldigt lite som sticker ut i truppen nedan och det är rätt uppenbart att förbundskaptenen antagligen satsar på i stort sett samma startelva som senast även om Olsson är försvunnen och Svanberg är ett frågetecken.
Målvakter: Viktor Johansson, Kristoffer Nordfeldt, Robin Olsen.
Backar: Ludwig Augustinsson, Hjalmar Ekdal, Isak Hien, Emil Holm, Victor Nilsson Lindelöf, Ken Sema, Carl Starfelt, Linus Wahlqvist Egnell.
Mittfältare/forwards: Jens Cajuste, Viktor Claesson, Albin Ekdal, Anthony Elanga, Emil Forsberg, Samuel Gustafson, Viktor Gyökeres, Alexander Isak, Jesper Karlsson, Jesper Karlström, Dejan Kulusevski, Kristoffer Olsson, Robin Quaison, Marcus Rohdén, Mattias Svanberg.
Kanske kan Jens Cajuste få en plats i startelvan. Albin Ekdal vill Janne Andersson ha på planen och talar om att Sverige är som bäst när han är på planen. Samuel Gustafson har haft svårt i Häcken på sistone och form bör styra. Positivt är att Dejan Kulusevski och Alexander Isak sett bra ut i Premier League och att den duon kan maxas i landslaget är viktigt.
För egen del vill jag se trion Kulusevski, Isak och Viktor Gyökeres på plan samtidigt. Emil Forsberg är given till vänster. Då borde Cajuste och Ekdal vara rätt duo att backa offensiven och sedan får de andra finns till inhopp. För det handlar om att vinna matcher nu och få det bräckliga svenska självförtroendet att växa.
Janne Andersson har en stor uppgift att få spelarna att tro på uppgiften och möjligheten. Att älska fem finaler. Det räcker att lyssna lite kring landslaget för att förstå att en del av spelarna inte helt köper förbundskaptenens spelsätt och tankar på hur det ska gå till. Inte så att de inte ger allt, men att det finns en undran om Andersson och Peter Wettergren gör rätt.
För många av oss som följer landslaget på nära håll var EM-premiären 2021 (0-0 mot Spanien) som tillfället kom då Andersson kroknade på kritik och ifrågasättande. En del av veteranerna som varit med länge pekar på hösten 2020 då det gick tungt i ett tufft Nations League (Frankrike, Kroatien och Portugal) och det blåste snåla vindar när Dejan Kulusevski fick börja på bänken.
Då kallade Andersson till presskonferens mitt under en samling för att svara på frågor och bemöta kritiken. Klart störd. En del av spelarna som varit med sedan dess talar om att det var då förbundskaptenen förändrades och att det var svårare att skämta med honom och mindre avslappnat i landslaget.
Klart att det är utsatt att vara förbundskapten och ganska ensamt förutom det närmaste gänget där alla har samma upplevelse. Vi har alla sett hur förbundskaptenen förändrats efter flera år av skickligt navigerande av medias frågor och där kulmen kom i Viaplay-studion i mars.
Nu måste förbundskapten Andersson se till att stänga ute bruset (som Janne Andersson kallar det) och sälja in tron på att det går att ta Sverige till EM. Spelarna måste tro på det och att förbundskaptenens väg är den som leder till Tyskland. Allt för att få en mer succéartad inramning på slutet av sin tid som förbundskapten.
Ingen kan ta i från Andersson den osannolika VM-kvartsfinalen 2018 och vägen dit med resterna av landslaget post-Zlatan, Nations League-triumfen och EM-avancemang plus åttondelsfinal. Men Ukraina-förlusten i åttondelen 2021 följt av ett missat VM i Qatar och Nations League-haveriet (Sverige i C-divisionen 2024) väger tungt i andra vågskålen. Blir det inget EM ger det en annan bild och annan slagsida av epoken Janne Andersson.
Klart att landslaget får hålla sig till devisen en match i taget, eller rättare sagt; en final i taget. Estland först och sedan Österrike. Men det finns bara ett sätt att tysta kritiken, och det är inte att hugga tillbaka, utan att vinna matcher, eller finaler. Se till och gör det så att det blir EM och mindre brus kring landslaget. Och ett annat avsked för förbundskaptenen.
****
Fotbollskanalen On Tour kom ut i dag. Lyssna här. Nytt avsnitt om truppen i morgon och sedan kör vi över hela samlingen nästa vecka.
****
Under tisdagskvällen kom ett gemensamt uttalande ut på både det svenska herr- och damlandslagens respektive Instagram kring den spanska skandalen efter Luis Rubiales tvångskyss av Jenni Hermoso. Nästan tio dygn efter prisutdelningen i Sydney tog de svenska landslagen öppet ställning.
TT gjorde ett nyhetstelegram på Instagram-inlägget och det har fått rubriken om att SvFF tagit ställning. Men det finns inte en rad på förbundets hemsida om det och det är landslagen. Jag vet givetvis att flera spelarna i damlandslaget varit ute i både traditionella och sociala medier med fördömanden sedan dag 1, men att fotbollsförbundet är och har varit så passivt är svårt att förstå.
Till slut vaknade man. Kanske insåg man att det såg dumt ut att inte ha gjort mer än ett kort uttalande från Marika Domanski Lyfors? Eller så förstod SvFF att onsdagens presskonferens med Janne Andersson kommer ge frågor och att man behövde föregå det. Men Domanski Lyfors har Jens T Andersson, Håkan Sjöstrand och Fredrik Reinfeldt över sig i hierarkin och att inte SvFF-basen klev in likt Norges ordförande Lise Klaveness förvånar.
Förre SvFF-basen Karl-Erik Nilsson som är förste vice president i Uefa (och kollega där med Rubiales) har avböjt att svara på frågor i ämnet. Även Reinfeldt har avböjt. Det är ett märkligt sett att hantera media och om förbundets nya presschef Petra Thorén varit kvar på Sportbladet hade hon garanterat efterlyst att de klev fram. Eller är det hennes strategi?
Klart är att nu är det bara tyst från männen i toppen och man kan tala om delegerat ansvar, men ibland måste de högsta ansvariga visa allvaret genom att kliva fram. Reinfeldt är inte statsminister längre, han är ledare för Sveriges största folkrörelse och då gäller helt andra förutsättningar och krav.